Skip navigation

Monthly Archives: september 2008

En sak är säker, en ny tid kräver nya lösningar. Så dräpande avslutar centerns ungdomsförbunds ordförande sitt inlägg i dagens Sydsvenskan: Utred Natomedlemskap.

Magnus Andersson vill begrava ”det partipolitiska skyttegravskriget i Natofrågan” för att sakligt se över för- och nackdelar med medlemskapet. Gott så. Han skriver att 

”försvaret måste få resurser som motsvarar förväntningarna på försvaret.”

Vilka förväntningar – och vems förväntningar?

”Det invasionsförsvar vi hade är inte lösningen på de utmaningar som vi står inför.

Framtidens försvarsmakt bör i första hand stå rustad för internationella insatser, för att försvara mänskliga rättigheter, för att stoppa krig och för att bidra till ett liv i fred och säkerhet för människor världen över. Tiden då vi försvarade kvadratmeter har övergått i en tid då det är fundamentala mänskliga värden som behöver skyddas.”

Om nu den utmaning vi står inför är att försvara mänskliga rättigheter i t ex Afghanistan, så kanske det inte görs bäst i militärt samarbete med Nato eller med militära medel över huvud taget.

Också i en ny tid kanske svensk militär främst ska verka för att freda Sverige. Också i en ny tid kanske svensk militär ska delta i internationella operationer endast med tydligt FN-mandat i traditionella fredsbevarande uppdrag.

I förra veckan (08-09-17) påpekade Tony Johansson i sin krönika i Skånska Dagbladet något som inte nog kan understrykas:

”Det så kallade kriget mot terrorismen har lidit två nederlag i Sverige de senaste veckorna. Det är två segrar.”

Ett perspektiv som oftast saknas i vår säkerhetspolitiska debatt.

Nu är det många som vill diskutera säkerhetspolitiken. Häromdagen Anna Dahlberg i Expressen, igår var det Eva Franchell i Aftonbladet, som tycker att det är hög tid att ta den svåra debatten om svensk säkerhetspolitik. Välkommet.

Den stora kvällstidningens ledarskribent har varit på visning av ett nytt militärt datornätverk och därmed bevittnat ”ytterligare ett steg i samarbetet Nato.” Datorsimuleringarnas scenarier handlar om gemensam terroristbekämpning. Eva Franchell noterar entusiasmen bland de församlade, förhoppningarna om en fortsättning:

”En nätbaserad plattform för insatserna i Afghanistan. Lockande och lönande kontrakt för svensk it-industri, vår försvarsindustri är sedan länge Natoanpassad.”

Apropå FRA ställer hon frågan vad som händer 

”när polis, räddningstjänst, militär och alla Natoländerna delar den informationen?”

”Vi svenskar har levt i fred i 200 år. Vi har varit neutrala och alliansfria, men nu vill vi veta vart vi är på väg.”

Så sant, så sant.

Anna Dahlberg, Expressen, retar sig alltmer på den svenska försvarsdebatten. Hon konstaterar att försvarspolitiken befunnit sig på ett gungfly. Sten Tolgfors, menar hon, har identiferat rätt problem – försvaret ska ha ordning och reda på sina räkenskaper.

Försvaret kostar för mycket och det kan inte användas. Hon ser två lyckade försvarsmodeller i Norden:

”Den ena är Natolandet Danmark som i princip har avskrivit den nationella dimensionen och i stället satsar på att delta i internationella fredsinsatser.

Det andra exemplet är Finland som har gjort det omvända strategiska valet. Man har behållit det gamla invasionsförsvaret och satsar på ett manstarkt försvar, fast utan toppmodern utrustning.”

Det svenska försvarets framtid ser hon 

”i ett utökat Nordensamarbete, ett snabbfotat insatsförsvar anpassat för internationella insatser och gemensam säkerhet inför de hot vi står inför.”

Våra behov identifierar hon som

”fler lätta arméförband, helikoptrar och officerare som kan skickas utomlands”.

Hur det tillgodoser våra säkerhetspolitiska behov bör förstås diskuteras. Se på Danmark, som frejdigt deltagit i både Irak-krig och stannar i ett förödande Afghanistan-krig.

Bo Pellnäs påstod att Afghanistandoktrinen efter Georgien är stendöd. I Expressen lever den.

Håkan A Bengtsson skriver i Dagens Arena att Saknaden efter Anna Lindh är smärtsam och Karin Olsson i Expressen att Lindh var ingen ängel.

Olsson replikerar på en ledarkrönika i AftonbladetArvet efter Anna – som hon tycker illustrerar det latinska ordstävet ”om de döda inget annat än gott”. Hon tycker skribenten undviker de geopolitiska konflikter Anna Lindh engagerade sig i (som Olsson finner gott) och påminner om om hennes godkännande av avvisningarna av egyptierna Mohammad Alzery och Ahmed Agiza (som jag förmodar hon menar hör till Anna Lindhs mindre änglalika sidor):

”Kanske formar dagens socialdemokrater henne så som de vill att hon var.”

Själv gör hon sig sitt eget beläte av utrikesministerna och hävdar att hon

”saknade socialdemokratins traditionella beröringsskräck med Nato”. 

Åsa Petersen, Aftonbladets skribent, framhåller visserligen att  

”Anna Lindh var övertygad om att fred och frihet måste byggas på mänskliga rättigheter”, 

men citerar också en Anna Lindh, som kunde vara ledstjärna för en så kallad förnyelse och anpassning av socialdemokratin:

”EU måste bli bättre på att förebygga kriser och ingripa tidigt. Med bistånd, handelsavtal, observatörer, fredsbevarande styrkor och tydliga krav på mänskliga rättigheter.”

Anna Lindh hade en bredare syn på utrikespolitiken:

”Det gäller att skapa fred – inte att leka krig.”

Men fyllda med realpolitiskt innehåll innebar orden godkännande av bombningar av Kosovo och av Afghanistan. Inte precis några krigslekar, mer av verkliga geopolitiska konflikter, där Sverige slöt upp bakom Imperiet. Sluter upp bakom Imperiet.

Bengtsson identifierar mycket riktigt 

”en svårartad brist på perspektiv på vänsterkanten”

på utrikespolitiken, men stannar vid Anna Lindhs – förvisso viktiga – insats för att stoppa svenskt deltagande i angreppet på Irak. Hade Göran Persson ensam fått råda hade Sverige gått i krig en gång till.

Bengtsson identifierar mycket riktigt att

”Grundproblemet var att den socialdemokratiska regeringen la sig närmare USAs principiella syn konflikterna i världen”,

men tappar bort deltagandet i Natos uppbackning av USA:s ockupation av Afghanistan.

Svårartad  brist på perspektiv – ja.

Knut Lindelöf hör hemma kring tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. På sin blogg – lindelof.nu – berör han försvarspolitiken apropå Georgienkrisen – Plötsligt klarnar det.

Det är ett inlägg för alliansfrihet och för nationellt försvar, för slut på engagemanget i Afghanistan och Tchad.

Vad tycker du?

Igår i DagensArena skrev Per Wirtén att kriget i Georgien ställer många frågor: Sätt inte bara press på Ryssland – apropå en artikel av George Friedman i nya New York Review of Books (Georgia and the Balance of Power):

”I Europa har kriget använts som argument för att försöka vända den nedrustningspolitik som präglat nästan alla unionsländer sedan 1989.”

”Socialdemokraterna och miljöpartiet menar att Georgien är svepskäl för att slippa en proposition som regeringen inte hinner bli färdig med. Det låter som tunt oppositionsgläfs. I stället borde de ta chansen och ifrågasätta hela den hotbild som nu växer från de kaukasiska bergstrakterna och kastar sin skugga över hela Europa.

Nu är det tid att ställa frågor. Om bara några månader kan det vara för sent.”

Det är bra att vara efterklok men bättre att som Per Wirtén ställa frågor först, att inte dras med. Eftertanke.

I DagensArena flera dagar tidigare påpekade Björn Elmbrant att Kalla kriget-retoriken fördummar oss:

”…kalla krigets uppdelning av världen i två block krävde en fördummande lojalitet, enligt regeln: De som inte är med oss är emot oss.”

En logik som vi vet inte hör endast kalla kriget till. Också i det pågående kriget mot terrorismen, ibland – som i Afghanistan och Pakistan, i Irak och i Somalia – ett hett krig, ibland – som i exempelvis Sverige – ett kallt krig, är den som inte är med oss emot oss.

Den nya alarmistiska hotbilden underkänns också i Skånska Dagbladet den 9 september (Poliser kan bli elitsoldater), som på ledarplats skriver

”Den säkerhetspolitiska stabiliteten i vårt närområde har inte förändrats.”

”Nej, det Kalla kriget har inte kommit tillbaka och Ryssland hotar inte sina grannar.”

”Dagens svenska försvar är inte anpassat till sådana hastigt uppblossande konflikter. Men det var heller inte det gamla i dag skrotade invasionsförsvaret.”

”Nu har vi ett hypermodernt men ytterst litet försvar som främst är inriktat på internationella insatser. En given slutsats är att svenska förband inriktade på internationella aktioner också snabbt måste kunna omvandlas till en beredskapsstyrka som skall säkra Sveriges gränser.”

En given slutsats är att det svenska försvaret ska vara där Sveriges befolkning är. Inte som nu ha uppgifter utanför rikets gränser samtidigt som dessa gränser inte längre kan försvaras.

En avveckling av värnplikten till förmån för en yrkesarmé på ständig turné i världen är inte alls det bästa för Sveriges säkerhet och självständighet.

Anders Davidson

Ove Bring, professor i folkrätt, konstaterar i sin nya bok ”Neutralitetens uppgång och fall” att neutraliteten är död och att alliansfriheten bara är ett tomt skal enbart syftande till att hålla Sverige utanför Nato.

Steg för steg har Sverige närmat sig Nato. De flesta politikerna är dock tysta om dessa förändringar som smugit sig på folket. Som exempel kan nämnas att Sverige varje år deltar i 10-15 Nato-övningar och vi är vidare det land utanför Nato som bidrar med störst trupp.

Varför denna ansträngning när vi ändå inte vill vara med?

Sverige är helt enkelt bäst i klassen bland Natos icke-medlemmar och förbindelserna blir allt intimare. En utveckling som knappast kommer att avta.

Min uppfattning är att denna utveckling är helt riktig, men vi måste tala klarspråk om detta närmande och dess effekter på alliansfriheten.

Neutraliten och alliansfriheten har spelat ut sin roll. Sverige är ju i praktiken varken neutral eller alliansfria. Vi bidrar ju och stöder redan militära fredsoperationer runtom i världen, bland annat under Nato-befäl.

Det svenska närmandet ska ses mot bakgrund av Natos utveckling till ”att bli en effektiv fredsframtvingande organisation med hela världen som verkningsfält” (Barbro Hedvall i DN Kulturbilagan 080402).

En positiv utveckling som på sikt kan leda till att de regionala aktörernas möjlighet att agera för att förhindra och stoppa brott mot de mänskliga rättigheterna och folkmord stärks. Något som måste glädja alla oss som anser att nationsgränser inte får förhindra humanitära interventioner för att förhindra mänskligt lidande.

Vi ser ju hur FN:s möjlighet att agera gång efter annan förhindras genom stormakternas agerande. Exempel: Darfur, Rwanda och Srebrenica.

Syftet med att stärka de regionala aktörernas möjlighet att agera är att värna vår gemensamma säkerhet och förhindra konflikter, folkmord, terrorism och inte minst att förhindra stater från att falla sönder och samman.

Sverige står snart ensamt utanför Nato-samarbetet i Europa. Det är ju pinsamt!

Vad får det för konsekvenser för vårt anseende och vår möjlighet att påverka och göra vår röst hörd i världen?

För mig handlar det om inflytande, makt, delaktighet och att värna vår gemensamma säkerhet och bidra till fred och säkerhet.

Mikael Abramsson: blogg:s-info.se/abramsson

I veckan har tre av sex rådslagsrapporter (s) presenterats:

– Vi vill att en modern svensk säkerhetspolitik ska bygga på fem pelare, ett militärt alliansfritt Sverige, ett ökat nordiskt samarbete, en aktiv Östersjöpolitik, ett stärkt Europasamarbete och ett starkare FN. Det sa Jan Eliasson, ordförande i rådslag om världen, när förslaget till ny säkerhetspolitik presenterades. 

Medan det slås fast och argumenteras för att ett bärande fundament i framtidens (s)äkerhetspolitik är ett alliansfritt Sverige, och dörren därmed kan anses vara stängd för medlemskap i Nato, är den samtidigt vag på andra områden. 

Broderskapsrörelsens ordförande är kritisk. Peter Weiderud befarar att rådslagets resonemang sänker tröskeln för militär våldanvändning:

– Den förändring som rådslaget föreslår talar om alternativa mandatgivare, utan att ange vilka. Det kan öppna för tolkningar där USA kan legitimera sitt angrepp på Irak och Ryssland sitt agerande i Georgien.

– Formuleringen riskerar att öppna för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning. Att starta krig, som detta ytterst handlar om, måste förbli säkerhetsrådets ansvar, annars riskerar vi en värld präglad av den starkes rätt snarare än folkrätt. 

– Det är positivt att rapporten resonerar kring den nödsituation som uppstår om FN:s säkerhetsråd skulle vara blockerat vid en humanitär katastrof. Det finns lägen då nöd måste gå före rätt, men det måste ske på ett sätt som stärker den internationella rättordningen och inte underminerar den.

Professorn i statsvetenskap, tillika broderskaparen Ulf Bjereld är ännu mer oförblommerad i sin blogg:

”Så här står det: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats.

Smaka på den! Jag är säker på att ingen annan enskild formulering i de båda rapporterna har utformats med en sådan omsorg som just denna. Ändå är den ett misslyckande, och jag är uppriktigt besviken”.

Och Ulf Bjereld uppmanar till debatt:

”Det är viktigt att alla goda krafter hjälps åt i arbetet att sprida insikt om formuleringens problem i god tid inför kongressen 2009.”

Härmed ansluter vi oss till de goda krafterna! Här kan du läsa senaste nytt om (s)-rådslag Vår värld – internationell solidaritet, diskutera rådslagsmaterialet och kontakta medlemmarna i rådslagsgruppen.

Läs de fullständiga rapporterna – ”En modern säkerhetspolitik” och ”Mänskliga rättigheter och folkrätt”

Anders Davidson

Mikael Abrahamsson heter en SSU-are från Jämtland som skrivit en intressant text om Sveriges Nato-engagemang. Mikael skriver exempelvis:

”Steg för steg har Sverige närmat sig Nato. De flesta politikerna är dock tysta om dessa förändringar som smugit sig på folket. Som exempel kan nämnas att Sverige varje år deltar i 10-15 Nato-övningar och vi är vidare det land utanför Nato som bidrar med störst trupp. 

Varför denna ansträngning när vi ändå inte vill vara med?

Sverige är helt enkelt bäst i klassen bland Natos icke-medlemmar och förbindelserna blir allt intimare. En utveckling som knappast kommer att avta.

Min uppfattning är att denna utveckling är helt riktig, men vi måste tala klarspråk om detta närmande och dess effekter på alliansfriheten.” [Läs mer]

Kanske kan vi lägga ut hela texten här på denna blogg. Vi ska skriva och fråga Mikael.

En annan bloggare som skriver i Nato-frågan är Claes Krantz. Han skriver bland annat:

”Även om Sverige idag är militärt alliansfritt är vi inte militärt fristående från NATO. Eller USA. Att påstå det är en felaktighet enligt mitt sätt att se det. Sverige för idag heller ingen självständing säkerhetspolitik med vårt deltagande i kriget mot terrorismen. Tvärtom samordnas den inom ramen för kriget mot terrorismen.” [Läs mer]

Här en blogg som ger svensk försvarsdebatt IG (icke godkänd):

”Sverige, som är det land som lägger mest pengar av alla nordens länder, mer än dubbelt så mycket som finländarna, är också den som får rapporter från ÖB som säger att vi inte ens kan försvara vårt egna land längre.” [Läs mer]

Häromdagen skrev Margareta Zetterström i Upsala Nya Tidning: ”Vad har Sverige där att göra?” frågade hon sig och skrev:

”Varför skall Sverige sända soldater till en militär ockupation som skördar mängder av civilas liv? Massakrer som förringas och av amerikanerna kallas oavsiktliga bieffekter”. [Läs mer]

I syfte att hyfsa debatten skrev hon i augusti i tidningen Hemvärnet under rubriken ”Starkt försvar och alliansfrihet!”:

”Just nu pågår ett väldigt kattrakande om försvaret. Men debatten är så perspektivlös, kortsiktig och kidnappad av särintressen att nationens och medborgarnas långsiktiga behov försvunnit ur sikte i den verbala krutröken.” [Läs mer]

Det glunkas nu om att den avgångne försvarsministern Mikael Odenberg (m) är på väg att bli rehabiliterad, försvaret omvärderas efter Georgien-krisen och det kanske blir mer slantar till att värna fosterlandet. En första indikator fanns i bl a UNT igår och mer i dagens Ekot-sändningar. Försvaret uppskattar en ny försvarsanalys men oppositionen menar att Georgien-krisen finns med i försvarsberedningens senaste rapport.

Den förre översten Bo Pellnäs efterlyser en långsiktig försvarsplan, som inte är beroende av enskilda storhändelser som kriget i Georgien.

Igår i Sydsvenskan anslöt sig Björn von Sydow (s) till dem som tycker Sverige måste agera mot Ryssland:

”Europarådet kan och bör agera i Georgienkonflikten. Som ordförandeland i rådet har Sverige en plikt att agera för demokrati och fred.” [Läs mer]

Stig-Björn Ljunggren