Skip navigation

Monthly Archives: oktober 2008

Idag skriver Per Tedin i Sydsvenskan om Behovet av närvaro, apropå Carl Bildts besök i Kabul. Till sist har Sverige öppnat ambassad i Afghanistan. Den militära ”närvaron” kräver diplomatisk uppbackning.

Men varför måste Sverige ha militär i Afghanistan i en USA-ledd Nato-operation?

På dagordningen när Carl Bildt var på plats för invigningen stod säkerhetsfrågor och Sveriges insastser i landet. Tedin skriver att Bildt betonat att

”engagemanget måste vara långsiktigt, i synnerhet vad gäller bistånd och humanitära insatser.”

Någon emot?

För en fortsatt svensk närvaro talar enligt Per Tedin att

”det är svårt att åstadkomma några sociala och ekonomiska förbättringar så länge våldet härskar.”

Någon med avvikande mening?

Detta är för Tedin kruxet, att kriget förhindrar utveckling. Och det

”talar starkt för en fortsatt svensk närvaro.”

Därför ger han biståndsorganisationerna ett erkännande: fortsatt svensk närvaro

”hindrar inte att det ligger ett korn av sanning i den kritik av omvärldens insatser som framförs från bland annat biståndsorganisationer: det krävs mer än bara militära operationer för att bygga upp ett land.”

Också USA ges ett erkännande:

”Insikten börjar sätta spår också i den amerikanska strategin.”

Också blinda höns kan, som Per Tedin, hitta ett korn, men det är inte säkert att de förstår vad de hittat. Tedin t ex tycks leva i villfarelsen att USA:s militära operationer syftar till att bygga upp Afghanistan. Han förbigår helt att kriget i Afghanistan skadat både landet och internationell rätt. Och biståndet.

Det nya i USA:s strategi är inte försöken att enrollera biståndet i kriget mot terrorismen, det nya är att det allt starkare motståndet mot ockupationen tvingat USA att tala om att tala med ”taliban”, som motståndet oavsett dess hemort benämnts.

Föga bekymras Per Tedin av frågan vilket militärt spel Sverige deltar i. Vad motiverar Sverige att spela med mot USA:s mål?

I går i Expressen skrev Anna Dahlberg att det är Dags att vakna. De yrvakna reaktionerna på att en svensk medborgare utpekats som andremannen i al-Qaida i Irak ”säger något om den svenska självbilden” säger hon:
             
”Vi blundar helst för de faror som finns. Och går inte det, vill vi åtminstone hålla oss på armlängds avstånd från dem.
Det är i det ljuset som man ska se det ihärdiga Natomotståndet, socialdemokraternas krypande för Kreml efter Georgienkriget och den växande kritiken mot Sveriges insats i Afghanistan.”
Expressens ledarskribent menar att ”Iraksvenskens död påminner oss om att vi i högsta grad är inblandade i det terrorkrig som har rasat sedan 11 september-attackerna.” Hon ger två xempel:
  1. det finns svenska muslimer som inspirerats av jihadisterna, de är få, ”kanske en hadfull. Men de finns.”
  2. den svenska militära insatsen i Afghanistan ”syftar ytterst till att hindra talibanerna och al-Qaida från att ta över makten i Kabul igen.”
”Att denna insats är så frånvarande i det allmänna medvetandet är symptomatiskt.”
Åtminstone det kan vi vara ense om. Men symptom på vad?
Svaret ”på att säkerhetsläget har förvärrats även i den svenska zonen” i Afghanistan kan enligt Expressens ledarskribent bara vara att utöka den svenska militära insatsen.
Det hjälper inte att vakna om man fortsätter att blunda:
Det så kallade kriget mot terrorism, som Anna Dahlberg glatt ansluter oss till, har inte bara gett oss Afghanistaninsatsen, vi har också fått tortyr, Abu Ghraib, Guantanamo, Egyptenavvisningar, en försvagning av FN-stadgans våldsförbud
Rimligen finns bättre svar på hur Sverige bedriver säkerhetspolitik och stödjer även Afghanistans självbestämmanderätt.

Försvarsminister Sten Tolgfors ger en orealistiskt ljus bild av läget, skrev Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare på DN Debatt i fredags:

”De senaste åren har dock främst utmärkts av kräftgång och av en allt mer kontraproduktiv militär strategi – antalet civila dödsoffer ökar för varje år, talibaner och andra motståndsgrupper står starkare än någonsin sedan 2002.”

Torbjörn Pettersson ger försvarsministern rätt i att det vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde, men det är det ingen som kräver. Den opinion som kräver att trupperna tas hem vill precis som Tolgfors och Pettersson se ökat bistånd. 

Idag ger Sverige dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd. Retoriskt frågar Afghanistankommitténs generalsekreterare

”När blir den svenska biståndsbudgeten till Afghanistan lika stor som den militära insatsen?”

Det blir absurt: Satsa lika mycket på krig som på biståndet!

Och den viktiga frågan – Hur försvaras Sverige i Afghanistan med Nato? – förblir obesvarad.

Försvarsminister Tolgfors skriver idag på DN debatt att ”Afghanistan kan inte lämnas åt talibanerna”. Det är en lam polemik mot gårdagens fackeltåg, då 350 personer gick från Slussen till Sergels torg för att protestera mot kriget och begära de svenska soldaterna hem.

”En förutsättning för utveckling är att det skapas en säker miljö. Den valda och legitima regeringen har bett om internationellt stöd. 40 länder samarbetar för att leda Afghanistan mot en bättre framtid.”

Tolgfors ignorerar att det perioden januari-september i år har rapporterats dussintals attacker från Nato/Isaf som lämnat tusentals döda civila. Se Civilian casualties of the War in Afghanistan (2001–present) och Human Rights Watchs rapport ”Troops in Contact” Airstrikes and Civilian Deaths in Afghanistan.

Tolgfors ignorerar att vinternöd hotar 200 000 afghaner, bland annat på grund av försämrad säkerhet; i just de provinser kring Mazar-i-Sharif, där den svenska militära styrkan uppges stärka befolkningens säkerhet

Tolgfors ignorer den senaste tidens politiska utvecking, då Afghanistans president Hamid Karzai bett om samtal med talibanerna, den Natoledda Isaf-styrkans amerikanske befälhavare sagt att han inte utesluter en försoning med talibanledaren mullah Omar, och den brittiske högste militäre befälhavaren i landet sagt att också britterna måste göra sig beredda på en eventuell uppgörelse med talibanerna.

Framförallt ignorerar Tolgfors, när han skriver att ”Den militära insatsen är en förutsättning för ett fungerande bistånd”, att Svenska Afghanistankommittén menar att den svenska militären utgör ett problem för dess arbete:

”Den svenska militärstyrkan i Afghanistan försöker få hjälporganisationen Svenska Afghanistankommittén (SAK) att sätta upp svenska flaggor vid byggen som organisationen finansierat.

Enligt Anders Fänge, SAK:s platschef i Afghanistan, är motivet att lokalbefolkningens uppskattning för SAK:s insatser ska spilla över på den militära styrkan.”

Det är nätt och jämnt en nyhet att svenska officerare samarbetar intimt med den afghanska armén, menade Norrköpings Tidningar i gårdagens ledare – Kan bli dyrt. Vissa ska ha försökt blåsa upp nyheten till att

”det skulle handla om ett mer eller mindre hemligt krig, eller åtminstone ett krig på ”riktigt”.”

I stort  innebär situationen inte någon nyhet för ledarskribenten, som ändå med viss rätt påpekar att

”Bara genom att befinna sig i Afghanistan befinner man sig också i krigsfara.”

Principiellt har ledarskribenten inte något att invända mot att skicka fler soldater – den något missvisande utgångspunkten är att Sverige håller med ”fredsfrämjande trupp”, medan kriget alltså rasar runt omkring – men NT har finansiella invändningar:

”Det kan bli dyrt.”

Alla skäl till att hålla soldaterna kvar i Sverige är goda.

Invändningar av just principiell art reste professorn i historia vid Göteborgs Universitet, Lennart Palm, i en debattartikel i Göteborgs-Posten igår – Sverige tar parti för USA och Nato:

Sverige är på väg att bli djupt inblandat i det krig mot terrorism som USA och Nato bedriver i Afghanistan. Vårt bistånd äts upp av militära insatser som nu tar uppemot 65 procent av vad Sverige satsar totalt.

I Aftonbladet skriver Margareta Zetterström på kultursidan under rubriken Domarnas avhopp – seger för mänskligheten att

”Varje person som följer sitt samvete och vägrar tjäna ett skändligt system är en seger för mänskligheten.”

Det är en kommentar till vad slags ”fred” den svenska truppinsatsen främjar, sammanfattat i Guantánamo.

Skånska Dagbladet skriver Tony Johansson att det idag är sju år sedan USA inledde angreppskrig på Afghanistan. Tusentals civila har dödats, människor har torterats till döds, landet är ockuperat:

”Sverige tiger och samtycker.”

Det är en skam. Vi behöver mer debatt. Och fler röster som säger ifrån, så att det hörs.

Anders Davidson

Nedanstående artikel Natos farliga expansion” av Christer Lundgren, journalist, och Jan Hagberg, försäkringsmatematiker, var införd på Skånska Dagbladets debattsida måndagen den 29 september 2008:

Debatt. I samband med bombningen av Jugoslavien 1999 omvandlades Nato formellt från en försvarsallians till ett redskap för en utmanande amerikansk framryckning, skriver Christer Lundgren, journalist och Jan Hagberg, försäkringsmatematiker.

Militärt hot. Efter att försvarsberedningarna i två decennier systematiskt blundat för följderna av USAs och Natos expansion och att det svenska territorialförsvaret successivt nedmonterats, talas det nu yrvaket om ett växande militärt hot från Ryssland – vars militära utgifter idag uppgår till fem procent av Natos!

Efter krigshändelserna i Kaukasus tog utrikesnämnden enhälligt ett kraftfullt uttalande mot Ryssland; något liknande togs aldrig efter Natos bombningar av Jugoslavien 1999 fastän de stred mot folkrätten, fördes utan mandat från FNs säkerhetsråd och lämnade ett illa sargat land efter sig.

Georgiens överfall på Sydossetien bagatelliseras; Ryssland, som försvarade den angripna folkminoriteten, anklagas, eller möjligtvis betraktas alla som lika goda kålsupare. Att USA – för egna intressen, för olja och militärstrategiskt inflytande – driver samma söndra-och-härska-politik i Kaukasus som i andra mångnationellt sammansatta områden, Afghanistan och Irak inte att förglömma, förtigs.

De folkrättsliga argument som anförts mot Rysslands ingripande i Georgien förlorar i trovärdighet mot bakgrund av den lättvindiga hållning till folkrätten som Sverige liksom det föregivna fredsprojektet EU uppvisat i samband med styckningen av Jugoslavien. Natos hänsynslösa 78 dagars bombkrig ursäktades till och med som en utveckling av folkrätten.

Aggressiv expansion

Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning öppnade en möjlighet till nedrustning och fred i Europa. Då sovjetiska trupper lämnade sina baser i DDR och Warszawapakten upplöstes, fick de ryska ledarna löften om att Nato inte skulle utvidgas in i det gamla Östeuropa. Men det maktvakuum som uppstått utnyttjades snart nog av Tyskland och USA för en aggressiv expansion.

Första måltavlan var Jugoslavien. EU:s erkännande av utbrytarstaterna Kroatien och Slovenien i Maastricht 1991 – utan att nationalitets- eller gränsfrågorna var lösta – var en ren beställning av de första Jugoslavienkrigen, som fick sin omedelbara fortsättning i Bosnien genom att främst USA stödde den extreme muslimske fundamentalisten Izetbegović. Serberna i Bosnien kördes över trots garantier i republikens författning. De övergavs även av den federala regeringen i Belgrad i dess, som det visade sig, gagnlösa försök att blidka USA för att rädda resten av landet från krig. 

I en slutlig stor etnisk rensning, Operation Storm, fördrev den kroatiska armén mer än 200 000 serber från Krajina i augusti 1995 – medan den västliga krigspropagandan vände omvärldens blickar mot Srebrenica. Fördrivningen av den serbiska befolkningen från Krajina liknar Georgiens krig mot befolkningen i Sydossetien. I båda fallen agerade amerikanska militära rådgivare bakom kulisserna. Men serberna i Krajina hade inget Ryssland som stoppade fördrivningen. De har förblivit flyktingar i Serbien.

I samband med bombningen av Jugoslavien 1999 omvandlades Nato formellt – med de nya medlemmarna Polen, Tjeckien och Ungern 1999 samt Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Rumänien och Bulgarien 2004 – från en försvarsallians till ett redskap för en utmanande amerikansk framryckning. USA vill även ha med Georgien och Ukraina, men de europeiska medlemsländerna bromsar.

Tydlig avsiktsförklaring

Skulle Ukraina anslutas till Nato, kan Natos baser stå bara några tiotal mil från Moskva. De amerikanska robotbaserna i Polen är en tydlig avsiktsförklaring, som en fortsättning på USAs ensidiga uppsägning av ABM-avtalet år 2002. För ryssarna väcker utvecklingen minnen från de tyska truppernas marsch mot Moskva under andra världskriget och de 900 dagarnas belägring av Leningrad.

Svensk utrikes- och försvarspolitik tycks styras efter de mest förenklade nyhetsbilder. Inom dessa för demokratin avgörande områden förekommer mycket lite av kunnig, kritiskt granskande journalistik. Även ”public service”-media SVT och SR följer i sina analyser närmast slaviskt USA:s militär-industriella komplex.

På kort sikt kanske Sverige – eller starka opinionsbildande grupper inom Sverige – har fördelar av att osjälvständigt inordna sig under stormakter som Tyskland och USA. Men genom att överge en nära tvåhundraårig tradition av alliansfrihet och delta i västmakternas aggressiva expansionspolitik äventyrar man långsiktigt Sveriges möjligheter att hålla sig utanför kommande krig i vårt närområde.

Christer Lundgren
Jan Hagberg

En utförligare version finns på Bengt Silfverstrands blogg.

I Financial Times skriver Dominique Moïsi, rådgivare vid “France’s Institute for International Relations” och författare till boken ‘The Geopolitics of Emotion’ som snart publiceras i Storbritannien, om att finanskrisen bara är en markör för en geopolitisk förändring av stora mått. Moïsi skriver:

“First, the shock reinforces the relative decline of the US and the passage from a unipolar to a multipolar world. Whoever is its next president, America will not only have to face more diverse and complex challenges but will have fewer means with which to confront them. The interaction between the infectious greed of its financial class and its politicians’ dereliction of duty has impoverished the country. The torch of history seems to be passing from west to east.”

Moïsi citerar den förre franske presidenten François Mitterrand som sagt att ”tillväxten är i öst och skulderna i väst”. Men det är inte bara i USA som krisen blottlägger en förändring:

“The meltdown has also revealed the depth of an identity crisis, not just in America but also in Europe. Nationalisation may have been the initial American response to the crisis. But it is nationalism that is the main obstacle facing Europe. The temptation of the “to each his own” mindset was present in Europe in the good times, but has become irresistible in bad times.”

Det europeiska samarbetet ställs nu inför stora utmaningar och hittills har vi mest sett nationalsjälviska försök till lösningar. Och nationalstaterna verkar få lite vind i seglen:

“As the west withers, the state is on the rise. On the eve of the last World Economic Forum in Davos in January, its president and founder Klaus Schwab asked “what business can do to save the world”. The question has been reversed today: “What can the state do to save the business of finance?” The present crisis has much more to do with the 1907 bankers’ panic in America than with the Great Depression. At that time, the solution was found by John Pierpont Morgan, who convinced other bankers to provide a backstop for the crisis. Today it is the state that is called upon as the ultimate saviour of capitalism.” *

Det här är värt att reflektera över. Vad kan då komma ut av detta, ett nytt krig? Så brukar djupa kriser sluta. Och egentligen kan vi ju säga att detta krig redan pågår. Det vi ser i Irak och Afghanistan är inte krig utan slag i ett större krig, ett Fjärde Världskrig. Moïsi är också lite så pessimistisk:

“However, while citizens of the western world are expressing their need for state protection, they are also increasingly cynical towards politics and politicians. Their fear is growing as their trust is diminishing. If state intervention were unsuccessful, the comments made by many African leaders – comparing the stability of authoritarian regimes with the chaotic condition of democratic ones – would be raised too in many western countries. The 1929 stock market crisis led to the second world war. If we fail to resolve it, the 2008 financial crisis will accelerate the comparative decline of the west as a force today and as a model for the rest of the world tomorrow.”

* Ett liknande tema ser vi ventilerat i senaste numret av Flamman. Där intervjuas Örjan Appelqvist, docent i ekonomisk historia vid Stockholms Universitet, om den stora finanskrisen. Det är, hävdar han, ett globalt epokskifte vi nu bevittnar, lika stort som för 70 år sedan. Det som är på väg att inträffa är att vi har fått ett ändrat styrkeförhållande mellan råvaruländer och industriländer. Appelqvist säger enligt Flamman:

”Till exempel så kallade suveräna fonder, med utgångspunkt i arabiskt oljekapital, Singapores handelskapital, Sydkoreas bankinstitut och Kinas finansvärld går in och tar kontrollposter i amerikanskt finansliv, vilket kommer att få bestående effekter.”

Det som växer fram ur detta är en multipolär värld med nya regionala kraftcentra som inom sig. Det ger nya utvecklingsmönster med fler balanserande motkrafter. Appelqvist igen:

”USA kommer inte att ersättas av exempelvis Kina, men USA kommer inte längre sätta spelreglerna själva.”

Det leder inte fram till ökade krigsrisker menar Appelqvist:

”De nya regionala makter som växer fram, Kina, Brasilien, Sydafrika, har ingen tradition av att använda militära medel för att härska.”

Krisen lägger grunden för nya politiska allianser. Vänstern har en chans menar Appelqvist. Men han verkar lite tveksam till om vänstern klarar av detta. Alla ropar nu på reglering men vad, på vilka villkor? frågar Appelqvist. Men läget är kaotiskt. Centralbankerna försöker hitta på åtgärder som är så gigantiska att de själva inte vet vad det får för konsekvenser. ”De är ute i helt nya farvatten och försöker bara förhindra krisläget”, säger Appelqvist och fortsätter:

”Just i det här läget betyder det en möjlighet, för alla människor med marxistiskt eller strukturalistiskt eller allmänt vänsterperspektiv, att kunna driva hem poängen gentemot marknadsliberaler. Men då gäller det att göra det också!”

Stig-Björn Ljunggren

Sluta bomba Afghanistan!

Gör som Thage G Peterson, tidigare försvarsminister, Maria Wetterstrand, miljöpartiets språkrör, Lars Ohly, Vänsterpartiets ordförande och Maj-Britt Theorin, nedrustningsambassadör…

Tänd en fackla för freden onsdag kl 18 vid Slussen. Klockan 19 blir det tal av de fyra på Sergels torg.

Nu har svenska tidningar börjat skriva om att Sverige faktiskt är i krig. Det är SvD som haft flera reportage om de svenska insatserna under rubriken ”Sveriges glömda krig”. 

Fan vet om det inte borde vara ”Sveriges förträngda krig”.

Några politiker har försökt se förvånade ut när det framkommer att svenska militära rådgivare dessutom är direkt involverade i strid. SvD skriver:

”Från och med i år har personal i svensk uniform deltagit som rådgivare i operationer på regeringssidan i norra Afghanistan. I striderna, som har ägt rum under våren och sommaren, har ett 25-tal fiender sökts upp och dödats.”

Ja, vad hade vi trott? Om vi ska vara med i ett krig får vi nog också räkna med att folk dör. Men inte bara på ”den andra sidan”. De som skickat dit svenska trupper kan rimligtvis inte vara förvånade. I så fall undrar jag varför de sitter i riksdagen.

SvD skriver dock att den svenska militära förmågan är begränsad. Vi har 373 personer där meddelar SvD, men i praktiken kan endast ett 30-tal skyttesoldater ”sättas in flexibelt”. 

Det antyds således att vi behöver fler soldater i Afghanistan. Vilket man också förbereder sig på genom att bygga nytt. Är riksdagsledamöterna förvånade över det också?

SvD citerar också vad utrikesminister Carl Bildt skrivit om Afghanistan på sin blogg:

”Situationen i regionen – och vad som kan och bör göras från det internationella samfundets sida – står högt upp på min lista över frågor för de närmaste månaderna”.

Vi får alla hjälpa utrikesministern att få upp frågan högt på dagordningen. Så att ”Sveriges glömda krig” inte längre är så glömt. Utan diskuterat. 

Det är tänkbart att det finns en tydligt svenskt säkerhetspolitiskt intresse av att vi finns i Afghanistan. Kanske det till och med finns argument för att vi inte ska behöva ha kapacitet att försvara vårt eget territorium, men väl säkra ett område i norra Afghanistan. Tillsammans med Finland. Och att det ligger i vårt gemensamma intresse att finnas där, istället för att ligga nedgrävda vid Karelska Näset.

Men låt oss i så fall höra de argumenten.

Riksdagsledamoten och moderaten Göran Pettersson skriver på sin blogg:

”Insatsen i Afghanistan som påbörjades under den socialdemokratiska regeringen innebär att våra förband verkar under Natobefäl och på ena sidan i en konflikt. Det innebär att vi är med och solidariskt bär bördorna av ett medlemskap. Däremot avsäger sig Sverige fördelarna med ett medlemskap. Detta är inte bara ologiskt utan rent ut sagt korkat”.

(Pettersson har också en talradiovariant som är intressant.)

Vad Pettersson säger är, tolkar jag det som, att vi också bör bli medlemmar på riktigt. 

Det kanske också är värt att diskutera lite mer öppet. Själv tror jag inte på det där med NATO-medlemskap. Men visst, det är en poäng att vi nu är med till hälften. 

Och läser vi senaste regeringsförklaringen så framgår det att åtminstone den sittande regeringen ser det som naturligt att andra länder i Europa ska hjälpa oss om vi hamnar i militära svårigheter. Samt att de därmed också förväntar sig att vi ska hjälpa dem.

Mer diskussion som sagt.

Stig-Björn Ljunggren

Ibland ges intrycket att svensk militär i Afghanistan är på plats för att hjälpa gamla tanter över gatan. Idag i Sydsvenskan påpekar Mats Skogkär det självklara, sedan han raljerat över försvarsledningen sedan omställningen från invasionsförsvar inleddes tappat bort sitt uppdrag men funnit en affärsidé:

”Just nu pågår en omfattande reklamkampanj där Pliktverket försöker intressera ungdomar för att göra lumpen. Här lockas med personlig utveckling, en chans att förändra världen, att få arbeta med människor. Skulle man efter värnplikten välja att göra utlandstjänst väntar möjligheten att ”vara en trygghet för civilbefolkningen” och ”se andra kulturer”. 

Att hamna i strid. Skjuta och bli beskjuten. I värsta fall döda eller dödas. Det tycks inte vara en verklighet som längre existerar på det nya försvarets radar. I alla fall inte i dess marknadsföring. 
Bland det första som möter besökaren på Försvarsmaktens hemsida är följande besvärjelse: 
”Förmågan till väpnad strid skiljer Försvarsmakten från andra myndigheter.” 
Tack för påminnelsen.”