Skip navigation

I Financial Times skriver Dominique Moïsi, rådgivare vid “France’s Institute for International Relations” och författare till boken ‘The Geopolitics of Emotion’ som snart publiceras i Storbritannien, om att finanskrisen bara är en markör för en geopolitisk förändring av stora mått. Moïsi skriver:

“First, the shock reinforces the relative decline of the US and the passage from a unipolar to a multipolar world. Whoever is its next president, America will not only have to face more diverse and complex challenges but will have fewer means with which to confront them. The interaction between the infectious greed of its financial class and its politicians’ dereliction of duty has impoverished the country. The torch of history seems to be passing from west to east.”

Moïsi citerar den förre franske presidenten François Mitterrand som sagt att ”tillväxten är i öst och skulderna i väst”. Men det är inte bara i USA som krisen blottlägger en förändring:

“The meltdown has also revealed the depth of an identity crisis, not just in America but also in Europe. Nationalisation may have been the initial American response to the crisis. But it is nationalism that is the main obstacle facing Europe. The temptation of the “to each his own” mindset was present in Europe in the good times, but has become irresistible in bad times.”

Det europeiska samarbetet ställs nu inför stora utmaningar och hittills har vi mest sett nationalsjälviska försök till lösningar. Och nationalstaterna verkar få lite vind i seglen:

“As the west withers, the state is on the rise. On the eve of the last World Economic Forum in Davos in January, its president and founder Klaus Schwab asked “what business can do to save the world”. The question has been reversed today: “What can the state do to save the business of finance?” The present crisis has much more to do with the 1907 bankers’ panic in America than with the Great Depression. At that time, the solution was found by John Pierpont Morgan, who convinced other bankers to provide a backstop for the crisis. Today it is the state that is called upon as the ultimate saviour of capitalism.” *

Det här är värt att reflektera över. Vad kan då komma ut av detta, ett nytt krig? Så brukar djupa kriser sluta. Och egentligen kan vi ju säga att detta krig redan pågår. Det vi ser i Irak och Afghanistan är inte krig utan slag i ett större krig, ett Fjärde Världskrig. Moïsi är också lite så pessimistisk:

“However, while citizens of the western world are expressing their need for state protection, they are also increasingly cynical towards politics and politicians. Their fear is growing as their trust is diminishing. If state intervention were unsuccessful, the comments made by many African leaders – comparing the stability of authoritarian regimes with the chaotic condition of democratic ones – would be raised too in many western countries. The 1929 stock market crisis led to the second world war. If we fail to resolve it, the 2008 financial crisis will accelerate the comparative decline of the west as a force today and as a model for the rest of the world tomorrow.”

* Ett liknande tema ser vi ventilerat i senaste numret av Flamman. Där intervjuas Örjan Appelqvist, docent i ekonomisk historia vid Stockholms Universitet, om den stora finanskrisen. Det är, hävdar han, ett globalt epokskifte vi nu bevittnar, lika stort som för 70 år sedan. Det som är på väg att inträffa är att vi har fått ett ändrat styrkeförhållande mellan råvaruländer och industriländer. Appelqvist säger enligt Flamman:

”Till exempel så kallade suveräna fonder, med utgångspunkt i arabiskt oljekapital, Singapores handelskapital, Sydkoreas bankinstitut och Kinas finansvärld går in och tar kontrollposter i amerikanskt finansliv, vilket kommer att få bestående effekter.”

Det som växer fram ur detta är en multipolär värld med nya regionala kraftcentra som inom sig. Det ger nya utvecklingsmönster med fler balanserande motkrafter. Appelqvist igen:

”USA kommer inte att ersättas av exempelvis Kina, men USA kommer inte längre sätta spelreglerna själva.”

Det leder inte fram till ökade krigsrisker menar Appelqvist:

”De nya regionala makter som växer fram, Kina, Brasilien, Sydafrika, har ingen tradition av att använda militära medel för att härska.”

Krisen lägger grunden för nya politiska allianser. Vänstern har en chans menar Appelqvist. Men han verkar lite tveksam till om vänstern klarar av detta. Alla ropar nu på reglering men vad, på vilka villkor? frågar Appelqvist. Men läget är kaotiskt. Centralbankerna försöker hitta på åtgärder som är så gigantiska att de själva inte vet vad det får för konsekvenser. ”De är ute i helt nya farvatten och försöker bara förhindra krisläget”, säger Appelqvist och fortsätter:

”Just i det här läget betyder det en möjlighet, för alla människor med marxistiskt eller strukturalistiskt eller allmänt vänsterperspektiv, att kunna driva hem poängen gentemot marknadsliberaler. Men då gäller det att göra det också!”

Stig-Björn Ljunggren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: