Skip navigation

Nedanstående artikel Natos farliga expansion” av Christer Lundgren, journalist, och Jan Hagberg, försäkringsmatematiker, var införd på Skånska Dagbladets debattsida måndagen den 29 september 2008:

Debatt. I samband med bombningen av Jugoslavien 1999 omvandlades Nato formellt från en försvarsallians till ett redskap för en utmanande amerikansk framryckning, skriver Christer Lundgren, journalist och Jan Hagberg, försäkringsmatematiker.

Militärt hot. Efter att försvarsberedningarna i två decennier systematiskt blundat för följderna av USAs och Natos expansion och att det svenska territorialförsvaret successivt nedmonterats, talas det nu yrvaket om ett växande militärt hot från Ryssland – vars militära utgifter idag uppgår till fem procent av Natos!

Efter krigshändelserna i Kaukasus tog utrikesnämnden enhälligt ett kraftfullt uttalande mot Ryssland; något liknande togs aldrig efter Natos bombningar av Jugoslavien 1999 fastän de stred mot folkrätten, fördes utan mandat från FNs säkerhetsråd och lämnade ett illa sargat land efter sig.

Georgiens överfall på Sydossetien bagatelliseras; Ryssland, som försvarade den angripna folkminoriteten, anklagas, eller möjligtvis betraktas alla som lika goda kålsupare. Att USA – för egna intressen, för olja och militärstrategiskt inflytande – driver samma söndra-och-härska-politik i Kaukasus som i andra mångnationellt sammansatta områden, Afghanistan och Irak inte att förglömma, förtigs.

De folkrättsliga argument som anförts mot Rysslands ingripande i Georgien förlorar i trovärdighet mot bakgrund av den lättvindiga hållning till folkrätten som Sverige liksom det föregivna fredsprojektet EU uppvisat i samband med styckningen av Jugoslavien. Natos hänsynslösa 78 dagars bombkrig ursäktades till och med som en utveckling av folkrätten.

Aggressiv expansion

Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning öppnade en möjlighet till nedrustning och fred i Europa. Då sovjetiska trupper lämnade sina baser i DDR och Warszawapakten upplöstes, fick de ryska ledarna löften om att Nato inte skulle utvidgas in i det gamla Östeuropa. Men det maktvakuum som uppstått utnyttjades snart nog av Tyskland och USA för en aggressiv expansion.

Första måltavlan var Jugoslavien. EU:s erkännande av utbrytarstaterna Kroatien och Slovenien i Maastricht 1991 – utan att nationalitets- eller gränsfrågorna var lösta – var en ren beställning av de första Jugoslavienkrigen, som fick sin omedelbara fortsättning i Bosnien genom att främst USA stödde den extreme muslimske fundamentalisten Izetbegović. Serberna i Bosnien kördes över trots garantier i republikens författning. De övergavs även av den federala regeringen i Belgrad i dess, som det visade sig, gagnlösa försök att blidka USA för att rädda resten av landet från krig. 

I en slutlig stor etnisk rensning, Operation Storm, fördrev den kroatiska armén mer än 200 000 serber från Krajina i augusti 1995 – medan den västliga krigspropagandan vände omvärldens blickar mot Srebrenica. Fördrivningen av den serbiska befolkningen från Krajina liknar Georgiens krig mot befolkningen i Sydossetien. I båda fallen agerade amerikanska militära rådgivare bakom kulisserna. Men serberna i Krajina hade inget Ryssland som stoppade fördrivningen. De har förblivit flyktingar i Serbien.

I samband med bombningen av Jugoslavien 1999 omvandlades Nato formellt – med de nya medlemmarna Polen, Tjeckien och Ungern 1999 samt Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Rumänien och Bulgarien 2004 – från en försvarsallians till ett redskap för en utmanande amerikansk framryckning. USA vill även ha med Georgien och Ukraina, men de europeiska medlemsländerna bromsar.

Tydlig avsiktsförklaring

Skulle Ukraina anslutas till Nato, kan Natos baser stå bara några tiotal mil från Moskva. De amerikanska robotbaserna i Polen är en tydlig avsiktsförklaring, som en fortsättning på USAs ensidiga uppsägning av ABM-avtalet år 2002. För ryssarna väcker utvecklingen minnen från de tyska truppernas marsch mot Moskva under andra världskriget och de 900 dagarnas belägring av Leningrad.

Svensk utrikes- och försvarspolitik tycks styras efter de mest förenklade nyhetsbilder. Inom dessa för demokratin avgörande områden förekommer mycket lite av kunnig, kritiskt granskande journalistik. Även ”public service”-media SVT och SR följer i sina analyser närmast slaviskt USA:s militär-industriella komplex.

På kort sikt kanske Sverige – eller starka opinionsbildande grupper inom Sverige – har fördelar av att osjälvständigt inordna sig under stormakter som Tyskland och USA. Men genom att överge en nära tvåhundraårig tradition av alliansfrihet och delta i västmakternas aggressiva expansionspolitik äventyrar man långsiktigt Sveriges möjligheter att hålla sig utanför kommande krig i vårt närområde.

Christer Lundgren
Jan Hagberg

En utförligare version finns på Bengt Silfverstrands blogg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: