Skip navigation

Monthly Archives: maj 2009

Under rubriken ”Sverige är i krig – afghanska kvinnor ska befrias nu” skriver Jan Guillou Aftonbladet om att Sverige för första gången på 200 år är i krig och att svenska soldater slåss på amerikansk sida i Afghanistan. Det föranleder Guillou att begära att medborgarna får ett klart svar på frågan varför vi måste gå i krig,  vilka mål som ska uppnås.

 

Men, skriver han, ”de besked regeringen lämnar är antingen ytterst diffusa eller föga trovärdiga.”

 

Guillou fortsätter:

”Från början gällde kriget i Afghanistan två begränsade och klart definierade mål, att slå ut ett antal terroristbaser och att infånga symbolen för all islamistisk terrorism, Usama bin Ladin. Det ena målet uppnåddes snabbt och det andra, att fånga bin Ladin, måste uppges.”

Men, konstaterar han, därmed tog inte kriget slut – ”I stället presenterades ett nytt krigsmål, att befria den afghanska kvinnan.”

Guillou konstaterar att detta mål är bekant från förr:

”Under 80-talet när Sovjetunionen bedrev ett fullskaligt krig i Afghanistan motiverade den sovjetiska statsledningen också kriget med sin strävan att befria den afghanska kvinnan.

Opinionen i väst betraktade det som ett lika skrattretande som hycklande argument och anklagade Sovjetunionen för att ha helt andra, strategiska och geopolitiska, skäl för krig och ockupation.

Inte för att jag har något citat i minnet, men jag har svårt att tro att ledarsidorna på Expressen och Svenska Dagbladet hade något beröm till övers för denna Sovjetunionens uttalade förklaring till sitt krig.

Men i dag har de, liksom de andra svenska krigsivrarna bland liberaler och moderater, övertagit den sovjetiska beskrivningen av krigsorsaken.”

Nu konstaterar förvisso Guillou att det naturligtvis är en behjärtansvärd målsättning att befria afghanska kvinnor – om den nu vore sanningsenlig:

”Men som krigsorsak är den inte hållbar. 

En del allvarliga frågor radar nämligen upp sig. 

Hur många afghanska män skall vi döda för att befria den afghanska kvinnan? Och under hur lång tid skall vi bedriva detta vällovliga dödande?

Kriget har hittills pågått i sju år och det har inte på långa vägar räckt för att ens säkra afghanska flickors rätt att gå i skolan (det vanligaste exemplet på krigets betydelse för jämställdheten).

Betyder det att vi måste vara inställda på ytterligare minst sju års krig?”

Sedan skriver Guillou:

”Kan försvarsminister Sten Tolgfors (M) och de blodtörstiga ledarskribenterna verkligen tro att ett utdraget dödande förbättrar möjligheterna att introducera västerländska ideal i Afghanistan?

De flesta som dödas i Afghanistan tycks för övrigt vara civila. Det beror på den amerikanska strategin att förlita sig mer på bombflyg än på markoperationer. När man bombar misstänkta byar så skiljer inte vare sig smarta eller dumma bomber på kvinnor, barn, åldringar eller talibaner.

Varje sådan insats förstärker hatet mot de utländska ockupanterna. Den afghanske presidenten Hamid Karzai har hittills förgäves vädjat om att få ett slut på masslakten av civila, vilket försvagar krigsivrarnas ursäkt att vi bedriver krig på regimens önskemål (för övrigt också det Sovjetunionens gamla argument).

Trots att Sovjetunionens väldiga armé till slut besegrades i Afghanistan måste de svenska krigsivrarna dessutom mena att USA och dess allierade kan åstadkomma seger i Afghanistan. Med svensk hjälp skall USA vinna kriget?

Att den amerikanska krigsinsatsen skulle gälla den afghanska kvinnans emancipation och småflickors rätt att gå i skola är helt enkelt inte sant.

Förutom geopolitiska och strategiska motiv för att kriga har USA också att hantera problemet med att inte kunna förlora, att inte ännu en gång tvingas till nederlag som i Vietnam. 

USA har försatt sig i en oerhört penibel och problematisk situation och därför syns inget möjligt slut på kriget.

Det är ett svårlösligt amerikanskt dilemma.”

Guillou avslutar sin krönika:

”Men Sverige slåss inte på amerikansk sida i Afghanistan för några imperialistiska mål och vi har heller ingen prestige att förlora genom att dra oss ur.

Den svenska krigsinsatsen motiveras ju bara med föreställningen att man kan bomba och skjuta tills jämställdhet uppnås.

Om detta verkligen vore enda skälet för att vi skall lägga ner miljarder på att döda afghaner så måste ju vår regering kunna förklara när detta mål uppnås, och hur man skall kunna bestämma den tidpunkten.

Det kan regeringen förstås inte svara på.

För första gången i svensk historia befinner vi oss därför i krig utan att veta varför eller vad vi vill åstadkomma.

Och opinionen tiger still.

Det är som en mardröm.”

Kanske kan man påvisa att Jan Guillou har fel åtminstone på den näst sista punkten. Att opinionen inte tiger still. Att det går att få upp frågan på dagordningen i valet till Europaparlamentet.

 

Stig-Björn Ljunggren

 

Expressens Anna Dahlberg har åter åkt inbäddad i Afghanistan och skrev den 10 maj:

Barnen vinkar och gör tummen upp när våra militärfordon åker förbi. 

Hennes slutsats är att ”vi” måste vinna det här kriget. Hon är orolig att det blir för lite för sent men är annars entusiastisk inför Obamas nya strategi. Jag tänker inte göra mig lustig över hennes berömmande ord om dem som ska göra det:

Efter sju förlorade år har vi till sist fått en trojka – Barack Obama, David Petraeus (mannen bakom vändningen i Irak) och general McKiernan – som förstår sig på den här typen av konflikter. 

Den senare fick samma dag sparken.

 

Det tänkvärda med Anna Dahlberg är att hon inte tvekar om vilka som betalar USA:s krigståg – afghanerna – som hon betecknar med ord som ”misskötsel” och ”förödande”: 

I stället för att försöka vinna över befolkningen har USA flygbombat, gjort räder och sedan retirerat till sina baser. 

Sådant har kanske tidigare utgjort randanmärkningar, stödet har hon trots allt givit oförbehållsamt.

 

Tänkvärt är att hon inte heller håller inne med korruptionen kring Karzai och övergreppen regimens handgångna begår.

 

Hennes stöd har tidigare varit lika orubbat som nu hennes tilltro till det ”nya”:

Med fler soldater hoppas man kunna utvidga regeringssidans kontroll över landet, vilket i sin tur möjliggör att hjälparbete och samhällsservice kan komma i gång. Själva poängen är att den militära förstärkningen ska följas av en civil dito. 

Ingen oro kan anas över den sammanblandning som här finns mellan militära och humanitära insatser, en utveckling som fått de humanitära aktörerna i landet att kritisera den militära uppladdningen.

 

Anna Dahlberg jämför med Irak:

Det är samma truppförstärkning, samma grundläggande strategi – ”Rensa, hålla, bygga” – och samma försök att vinna över befolkningen med hjälp av dollarbuntar och sysselsättningsåtgärder.

Och hon beskriver hur den sammanblandning som faktiskt inte ”möjliggör att hjälparbete” kan komma igång utan utgör en fara för hjälparbetarna ser ut:

En ärrad soldat berättar för mig hur han reser runt i byarna i Zabulprovinsen och erbjuder snabba projektstöd på 10000 dollar om de lovar att rapportera om talibanernas rörelser.

Alltsammans är tänkvärt därför att det är oförsvarligt naivt:

Jag är övertygad om att detta är rätt väg att gå.  

Alla alternativ ratar hon som att ”återigen överge Afghanistan”, men det ska vi inte. Vi sviker inte Afghanistan.

 

Det verkliga sveket stavas kängor på marken och bomber ifrån skyn.

Idag skriver Jan Guillou i AB om att Sverige är i krig och att opinionen tiger still. Det är vad han sammanfattar som en mardröm.

Men Sverige slåss inte på amerikansk sida i Afghanistan för några imperialistiska mål och vi har heller ingen prestige att förlora genom att dra oss ur.

Den svenska krigsinsatsen motiveras ju bara med föreställningen att man kan bomba och skjuta tills jämställdhet uppnås.

Om detta verkligen vore enda skälet för att vi skall lägga ner miljarder på att döda afghaner så måste ju vår regering kunna förklara när detta mål uppnås, och hur man skall kunna bestämma den tidpunkten.

Hur går det för oss, har vi lyckats kristna Afghanistan ännu?

 

Ja, just ja. Så uttrycker vi oss inte längre. Vi säger att vi vill skapa demokrati och mänskliga rättigheter istället.

 

Men poängen är ungefär densamma som alltid när vi vill marschera över kartan. Vapen i den ena handen, medmänskliga paroller i den andra.

 

Svenska soldater finns i Afghanistan för att vi vill att de också ska få ett drägligt liv. Och då behövs vid sidan om militära insatser som håller de mer aggressiva hedningarna på plats. Men ska det lyckas måste vi främst satsa på vad som kallas ”mjuk makt”. Där ingår skolundervisning, läkarvård, rent vatten och annat av livets grundläggande nyttigheter.

 

Och det brukar visa sig att kan folk få ett bättre liv med en ny regim så kommer de också att sluta upp bakom den. Då blir vapnen mindre viktiga.

 

Två gamla socialdemokratiska stötar, Anders Ferm och Thage G Petterson, skrev häromdagen en debattartikel i SvD om att projektet i Afghanistan inte går så bra.

 

De hävdar att efter åtta års krig verkar det vara så att Afghanistan är förlorat. Landet är långt från fred och demokrati, talibanerna är obesegrade och troligtvis kan kriget inte vinnas.

 

Så därför, frågar debattörerna, är frågan om det kanske är dags för Sverige att dra sig ur kriget.

 

Deras rekommendation är att vi har en folkomröstning om Afghanistan.

 

En folkomröstning om Afghanistan kan man förstås ha, men frågan är om vi inte ska pröva den traditionella vägen först – och se till att frågan kommer upp på den politiska dagordningen och diskuteras ordentligt.

 

En utmärkt möjlighet att göra detta finns i den valrörelse som nu startat på allvar. Kandidaterna till Europaparlamentet bör naturligtvis svara på frågan om vad de anser om Sveriges engagemang i Afghanistan. Och om de tycker att Sverige är tillräckligt väl försvarat?

 

En annan fråga att ställa är också om hur vi ska tolka statsminister Fredrik Reinfeldts senaste regeringsförklaring 2008:

”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land.

I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Med detta säger statsministern att Sverige ska ställa upp med soldater om exempelvis Baltikum hotas, kanske gäller det även Ukraina, eller rent av Georgien?

 

En bra fråga för våra Europaparlamentariska kandidater att reda ut.

 

Stig-Björn Ljunggren

Regeringen vill förändra värnplikten. Hur påverkar det samhällsandan frågade Wilhelm Agrell i Svd, och drog en lans till värnpliktens försvar. 

”Och till sist: Värnplikten må ha förbannats och hånats under ett drygt århundrade men märkligt nog har dess popularitet bland de mönstrande ungdomarna inte minskat utan ökat. Det är inte ungdomarna utan andra som nu röstar med fötterna i värnpliktfrågan.

Varför det är på det viset, och vad värnplikten i djupare mening betyder för sammanhållning och samhällsanda, för försvarets förankring hos medborgarna och samhällets närvaro i försvaret, borde vi fundera på innan vi sätter punkt för mer än vad vi kanske avsett att sätta punkt för.”

Tolgfors svarade att en övergång till rekrytering på frivillig grund krävs för att öka användbarheten i försvarsmakten (”Frivilligheten stärker försvaret”) krävs övergång till rekrytering på frivillig grund, men därmed får Sverige inte en yrkesarmé.

I sin slutreplik begår Agrell ett smärre lustmord på försvarsministerns usla försvar (”Naturligtvis är en anställd soldat en yrkessoldat”, apropå den påstådda frivilligheten) och påpekar dessutom bl a 

”Tolgfors tillbakavisar lika bestämt att det skulle finnas någon avsikt att tvinga de heltids- och deltidsanställda soldaterna att fullgöra internationella uppdrag. Något sådant förslag finns inte i propositionen, skriver han. Men i propositionen står uttryckligen att särskilt frågan om skyldighet att delta i insatser som följer av anställning i Försvarsmakten är av betydelse.”

Den träffsäkra rubrikens karakteristik av Tolgfors är Brist på både politisk vilja och försvarsstrategi.

Också SvD argumenterar i en ledare för att ”Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret”.

De nya moderaterna föreslår ett nytt försvar och motargumenten tornar upp sig. Må det blåsa motvind ända in i Riksdagen när försvarspropositionen behandlas.

Det börjar dra ihop sig att välja parti (och kandidat) till Europaparlamentet.

 

Det finns en fråga jag saknat i diskussionen länge, och det handlar om svensk säkerhetspolitik.

 

Vi är ju ett land som i princip haft fred i 200 år.

 

Senast vi hade det riktigt hett om öronen dundrade ryssarna ner genom Norrland, gick över isarna och upprättade högkvarter i Stockholms skärgård. Samtidigt väntade danskarna att när som helst få erövra södra Sverige tillsammans med franska soldater under ledning av en viss Bernadotte.

 

Dessutom fanns det en fruktan för att Norge skulle kapa åt sig av landets västra delar.

 

Vi var riktigt illa däran. Sverige var ett före detta stormaktsvälde som rasade samman och var nära att bli uppslukat av våra grannar. Det som hände 1808-1809 var faktiskt det svenska rikets ödesstund.

 

I det här problemet hade vi hamnat därför att vi försökt delta i den Europeiska storpolitiken. Vi hade en kung som trodde Napoleon var Satan själv och att Sverige hade till uppgift att få dessa mörkrets krafter på knä.

 

Det gick inte så bra. Men kungen avsattes och den nya ledningen för riket visade att de lärt sig en läsa.

 

Under 1800-talet så skaffade vi oss en ny säkerhetspolitisk doktrin som gick ut på att försöka hålla oss undan när de stora herrarna skred över kartan.

 

Denna neutralitetslinje – som alltså var ett medel för att säkra nationens överlevnad i en värld fylld av predatorer – blev under 1900-talet en slags överideologisk nästan religiös hållning.

 

Frågan är om detta nu är på väg att förändras?

 

I den senaste regeringsdeklarationen säger statsminister Fredrik:

”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land.

I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Detta kan bara tolkas som att vi ska skicka svensk trupp om våra grannländer hamnar i trubbel. Och att de ska komma till oss i liknande lägen.

 

Det är väl också därför som NATO nu förtiden övar i Sverige.

 

Men vad tycker våra kandidater till Europaparlamentet egentligen om den nya linjen. Bör Sverige ställa upp med soldater om exempelvis Baltikum hamnar i krig? Gäller våra utfästelser även Ukraina, eller rent av Georgien?

 

Vi finns ju redan med soldater i Afghanistan, så det är lätt att föreställa sig att de svenska löftena om hjälp till andra i händelse av krig eller katastrof är ganska vidlyftigt.

 

Nu tror jag naturligtvis inte att den gamla neutralitetslinjen fungerar i dagens värld. Men vad vi än skaffar istället så bör det diskuteras öppet i debatten. Så låt oss fråga dem som vill ha vårt förtroende vad de egentligen tycker.

 

Stig-Björn Ljunggren

(även i Ölandsbladet idag)

 

 

 

 

I dagens SvD föreslår Thage G Peterson och Anders Ferm att frågan om Sveriges fortsatta närvaro i Afghanistan avgörs i en folkomröstning. 

”Kriget i Afghanistan är ett misslyckande. Och den svenska insatsen är ett bevis på att det har gått utför med Sveriges internationella fredsarbete. Nu är det dags att tänka om.

De har så rätt.

Svenska Afghanistankommitténs verksamhetsrapport har givit DN anledning att skriva om läget för kvinnorna i Afghanistan: Stora förbättringar för Afghanistans kvinnor

Det är naturligtvis glädjande med flickors ökade möjlighet att gå i skola och förbättrad hälsovård för kvinnor. Fast när jag läste rapporten fäste jag mig mer vid oron för fortsatt militarisering av biståndet. En fråga som sällan uppmärksammas men en utveckling som hotar sådant bl a just Afghanistankommittén byggt upp.

Ingressen är ingen höjdare: ”Åtta år efter det USA-stödda kriget…”

 

Åtta år sen USA började bomba och ännu fortsätter bomberna att falla från USA-planen…

 

USA-stödda: USA inledde ett krig som Isaf kommit att alltmer stödja. Det omvända alltså.

 

Fler flickskolor och kliniker i skuggan av ett krig är kanske inte de enda måttstockarna? 

 

Det är kanske fred de vill ha, också kvinnorna i Afghanistan. Vad är det vi ger dem?

 

Artikeln avslutas med ett citat av Afghanistankommitténs generalsekreterare:

För att skapa stabilitet måste man bygga upp det civila samhället. Genom att skicka ner 10 000 soldater ger man tvärtemot vad många tror inte signaler om fred utan kriget trappas tvärtom upp. 

För några veckor sedan så talade den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad på en FN-konferens. För att vara inbjuden som talare på en försonings- och fredskonferens tog han ut svängarna rejält. Inte så smart kan det verka.

Men vad var det egentligen som Ahmadinejad sade?

Han sade något i stil med att i skuggan av Förintelsen så omvandlades en överdriven sympati för den judiska saken till att invandrare från hela världen kunde bosätta sig i Palestina. Där upprättade de en rasistisk stat som innebar att palestinierna blev hemlösa.

Jag har svårt att se det förfärliga i detta. Lite överdrivet förstås, men det karln hävdar är att det i skuggan av andra världskrigets fasor kom att ske en nationsetablering i Mellanöstern som fått olyckliga konsekvenser för oskyldiga människor. Att judar och palestinier behandlas olika i Israel.

Och sedan är han förbannad över vilka geopolitiska konsekvenser det får för hans land och region när Israel (och därmed USA) med maktmedel försöker försvara etableringen. Är inte det en ganska bra verklighetsbeskrivning? Om vi tar bort de negativa etiketterna så kan vi konstatera att Israel är en stat som bildades på ett territorium som inte var ledigt. Och att det är en god grund för konflikt.

Det där kan vi diskutera från många olika synvinklar, men det intressanta på konferensen var ändå att när den iranske presidenten höll sitt tal så började en massa länders representanter springa därifrån.

Även Sverige sprang ut, i svansen till de stora drakarna. Frågan är varför de överhuvudtaget åkte dit om de inte klarar av att höra en skäggig fundamentalist tala. Är det inte just detta som FN finns till för, att alla legitima intressen ska få tala av sig?

För det första är det min uppfattning att man bör tala med alla. Folk på den här nivån är sällan dumskallar. De har något att komma med. Det innebär inte att man måste artigt lyssna på dumheter, det går att humma i bänkraderna eller himla med ögonen. Och sedan begära replik.

För det andra gäller det att välja sina konflikter. Utspel på internationella konferenser behöver inte vara ämnade att ta hem applåder från publiken framför talarstolen. De har ofta grund för sina utspel. Antingen vill de ha en saftig konflikt att visa upp på hemmaplan för att vinna något annat slag än det som utkämpas i talarstolen.

Åker den iranske presidenten hem till Iran med svansen mellan benen? Eller stärker han sina aktier hos befolkningen som oroligt går och väntar på att de första bomberna från USA/Israel ska fällas över deras atomanläggningar?

För det tredje agerar Sverige allt oftare som en drabant till det amerikanska imperiet. Det är en process som inleddes under socialdemokraterna och nu slutförs under Alliansen. Sverige har tappat vår självständiga position i världspolitiken.

Det kan man tycka många saker om. Det har kanske varit en fristående position som varit överdriven.

Det är en position som inte går att behålla efter murens fall och i globaliseringens epok. Men jag tycker nog ändå att vi ska våga vara oss själva. Lyssna även på skäggiga gubbar med konstiga åsikter. Inte åka på konferenser för att få nöjet att springa ut. Och om vi springer ut, så ska vi göra det först, inte som de stora makternas rövslickare.

Stig-Björn Ljunggren

Afghanistans president Hamid Karzai är på officielt besök i USA för samtal med president Barack Obama.

 

Då faller bomberna över ännu en afghansk by

 

USA:s utrikesminister Hillary Clinton beklagar djupt de civila offren och framför en ursäkt till Karzai.

 

Men Hamid Karzai kräver (återigen) att USA stoppar flygattackerna, som nu senast dödade minst 130 civila i en by i västra Afghanistan, och USA:s militär avvisar kravet och kallar Karzais påståenden extremt överdrivna.

 

Dödade civila har undergrävt Karzais ställning och stör relationerna mellan USA:s och Afghanistans regeringar. Afghanistan kräver nu att USA i jakten på talibaner upphör med flygräderna. USA skjuter ansvaret för de civila som nu dödats i provinsen Farah på talibanerna.

 

FN och Human Rights Watch kritiserar skarpt USA och koalitionen för det inträffade.

 

Sverige kan inte hävda att våra soldater försvarar afghanska kvinnor och barn medan de utländska styrkornas flygattacker fortsätter att döda civila. (I fjol dödades enligt FN fler än 500 civila i flygräder.)

 

Det är dags att statsminister Fredrik Reinfeldt, utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors på allvar stödjer president Karzai.

 

Och varför tiger oppositionen? Mona! Maria! Lars!