Skip navigation

För några veckor sedan så talade den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad på en FN-konferens. För att vara inbjuden som talare på en försonings- och fredskonferens tog han ut svängarna rejält. Inte så smart kan det verka.

Men vad var det egentligen som Ahmadinejad sade?

Han sade något i stil med att i skuggan av Förintelsen så omvandlades en överdriven sympati för den judiska saken till att invandrare från hela världen kunde bosätta sig i Palestina. Där upprättade de en rasistisk stat som innebar att palestinierna blev hemlösa.

Jag har svårt att se det förfärliga i detta. Lite överdrivet förstås, men det karln hävdar är att det i skuggan av andra världskrigets fasor kom att ske en nationsetablering i Mellanöstern som fått olyckliga konsekvenser för oskyldiga människor. Att judar och palestinier behandlas olika i Israel.

Och sedan är han förbannad över vilka geopolitiska konsekvenser det får för hans land och region när Israel (och därmed USA) med maktmedel försöker försvara etableringen. Är inte det en ganska bra verklighetsbeskrivning? Om vi tar bort de negativa etiketterna så kan vi konstatera att Israel är en stat som bildades på ett territorium som inte var ledigt. Och att det är en god grund för konflikt.

Det där kan vi diskutera från många olika synvinklar, men det intressanta på konferensen var ändå att när den iranske presidenten höll sitt tal så började en massa länders representanter springa därifrån.

Även Sverige sprang ut, i svansen till de stora drakarna. Frågan är varför de överhuvudtaget åkte dit om de inte klarar av att höra en skäggig fundamentalist tala. Är det inte just detta som FN finns till för, att alla legitima intressen ska få tala av sig?

För det första är det min uppfattning att man bör tala med alla. Folk på den här nivån är sällan dumskallar. De har något att komma med. Det innebär inte att man måste artigt lyssna på dumheter, det går att humma i bänkraderna eller himla med ögonen. Och sedan begära replik.

För det andra gäller det att välja sina konflikter. Utspel på internationella konferenser behöver inte vara ämnade att ta hem applåder från publiken framför talarstolen. De har ofta grund för sina utspel. Antingen vill de ha en saftig konflikt att visa upp på hemmaplan för att vinna något annat slag än det som utkämpas i talarstolen.

Åker den iranske presidenten hem till Iran med svansen mellan benen? Eller stärker han sina aktier hos befolkningen som oroligt går och väntar på att de första bomberna från USA/Israel ska fällas över deras atomanläggningar?

För det tredje agerar Sverige allt oftare som en drabant till det amerikanska imperiet. Det är en process som inleddes under socialdemokraterna och nu slutförs under Alliansen. Sverige har tappat vår självständiga position i världspolitiken.

Det kan man tycka många saker om. Det har kanske varit en fristående position som varit överdriven.

Det är en position som inte går att behålla efter murens fall och i globaliseringens epok. Men jag tycker nog ändå att vi ska våga vara oss själva. Lyssna även på skäggiga gubbar med konstiga åsikter. Inte åka på konferenser för att få nöjet att springa ut. Och om vi springer ut, så ska vi göra det först, inte som de stora makternas rövslickare.

Stig-Björn Ljunggren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: