Skip navigation

Monthly Archives: oktober 2009

Historiskt sett är värnplikten i Sverige förknippad med demokratins framväxt och konsolidering. Nu är värnplikten på väg ut. Istället insatsförsvar för hela slanten och ett närmande till Nato. Försvarets folkliga förankring och självständigheten ges upp.

Skandalöst nog togs detta stora steg utan någon nämnvärd offentlig debatt.

Så skriver Lennart Palm, professor i historia vid Göteborgs universitet, i Allmänna försvarsföreningens tidskrift Vårt försvar.

I det senaste numret av The Economist finns en skämtteckning föreställande Barack Obama som försöker baxa in Afghanistan i bakluckan på en liten golfbil. Efter ett tag ger han upp och lägger istället landet på taket. Och försvinner ur bild för att strax dyka upp med en stor lastkran med vilken han försöker lägga Pakistan ovanför Afghanistan.

Budskapet är – förutom att det är svårt att hantera Afghanistan – att det inte räcker med att klara det ena landet, det andra kommer automatiskt upp på dagordningen, och det tredje, och det fjärde. Och så vidare. Som Vietnam drog in Laos och Kambodja. Eller Israel/Palestina har skapat oro i hela regionen.

Det är väl detta som brukar kallas för ”den vite mannens börda”, efter Kiplings dikt. Alltså västerlandets påtagna uppgift är att ordna världen till det bästa. Kipling skrev:

”Tag upp den vite mannens börda,

sänd män med mod och spänst

i landsflykt, sänd er bästa flock

till era fångars tjänst

att träla i tungt harnesk,

att ge en vettlös hord,

ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn,

halvt djävlar – värn och vård.”

Jag brukar tänka på detta när debatten om Afghanistan rasar här i Sverige. Ett argument som ofta används är att den svenska närvaron där ger människor chansen att få gå i skola, kasta av sig huvuddukar, rent vatten, böcker och demokrati. Tack vare de svenska insatserna – tillsammans med de andra i den kristna legohären – så har folk fått det bättre.

Det finns ingen anledning att säga emot detta. Tvärtom. Det är fantastiskt. Vi är med och civiliserar villkoren för afghanska befolkningen. Förvisso med en viss kostnad i form av dödande, men ändå, det är uppenbart att vår närvaro förbättrar villkoren för människor.

Så det afghanska äventyret kan mötas med många argument. Vi ska i första hand försvara oss själva och satsa pengarna på att hålla garden uppe på hemmaplan. Afghanistan kan inte vinnas i krig, det har ingen lyckats med. Vi är med och dödar oskyldiga människor med motivet att några andra ska få gå i skolan. Vi ingår i det amerikanska imperiets härjningar. Vi har inte låtit svenska folket ta ställning till detta. Etc.

Men skämtteckningen tydliggör ett annat argument, som mer handlar om konsekvenserna. Vilket typ av uppdrag leder detta fram till för det svenska globala engagemanget? Vore det inte rimligt att vi ocså hjälpte till med att ta itu med länder som Pakistan, Iran och Nord-Korea? Vad är det för biljett vi har satt oss på genom det här militära/sociala engagemanget?

Därmed blir också dimensionen i The Economist karikatyrteckning tydligare. Ska vi hjälpa Nobelpristagaren att ställa världen tillrätta?

Stig-Björn Ljunggren

Noterar att Jan Öberg reagerat på årets speciella fredspris. Av de fyra bestämningar i Nobels testamente av den som förtjänat priset – ”brotherhood among nations” – ”abolition or reduction of standing armies” – ”for the holding and promotion of peace congresses” – ”champions of peace” – är det väl bara den första som Obama kan sägas stå för? Jag tänker på hans tal i FN nyligen:

”Ni som kritiserade USA för att bara göra saker på egen hand tidigare, kan inte bara sitta ner och vänta på att USA ska lösa alla problem i världen.”

Med George Bush den yngres språkbruk betyder det att ”den som inte är med oss är emot oss.”

Och svaret på Obamas Afghanistanfråga blir då ”Sänd fler trupper!”

Sverige måste svara självständigt och inte delta i det pågående stora spelet.

Norska Nobelkommittén tar priset. De ger det till Barack Obama. Inte förvånande, helt logiskt för alla som håller de långa linjerna klara för sig. Richard Nixon eskalerade först kriget i Vietnam, utvidgade det till Kambodja, och avslutade sedan med en ärofull fred.

För det fick han hämta fredspriset i Oslo.

Nu gör Barack Obama Afghaniostan till sitt Vietnam: eskalerar först kriget, utvidgar det till grannlandet, och fixar förhoppningsvis ovanpå en nätt liten fred.

Då kan karln väl få fredspriset redan i år!

Vän av ordning invänder att klimatet är den sanna motiveringen till att han får det. Klimathotet hänger över oss alla. Vad är väl ett litet skitkrig i Himalayas utlöpare mot det? Jämförelsevis bara en flugskit på kartan.

Proportionerna, Helge, proportionerna!

Fånga al Qaida. Jaga Taliban. Utbilda poliser. Flickor till skolan. Kvinnors rättigheter. Bygga en stat. Stödja demokrati. Utbilda militär. Bevara en fred…

Raden av skäl till att ha soldater i Afghanistan tycks redan oändlig. Nu när det inte går bra och alla söker en ny strategi och nya skäl att motivera en allt tröttare hemmaopinion hoppar anhängarna till en ny tuva: Pakistans kärnvapen får inte hamna i händerna på Taliban.

Sydsvenskans Mats Skogkär för fram den brittiska arméchefens argument under rubriken Inget val.

I Ekot rapporteras Obama vara på väg att ändra den strategi som var ny när han tillträdde – AfPak (att koppla Afghanistan till Pakistan); snart gäller fullt fokus på Pakistan, vilket kommer att innebära att Vita huset kan

bestämma sig för att talibanerna i Afganistan inte utgör ett direkt hot mot den amerikanska säkerheten.

Ett snärj för sådana som Skogkär att hänga med i svängarna.

Ta värvning och du får lön, utbildning och någonting att göra.

Så sammanfattar Eva Franchell i Aftonbladet grunden för rekryteringen av soldater till Afghanistan.

Det är begripligt att försvarsetablissemanget nu gör allt för att vi ska känna för dessa unga soldater. De måste känna stöd hemifrån, vädjar överbefälhavaren Sverker Göranson.

Men omsorgen om våra unga soldater och deras anhöriga visar vi bäst genom att inte skicka ut dem på krigsäventyr som är kopplade till USA:s stormaktsintressen. Och de som redan är ute bör hem snarast.

Eva Franchell igen:

Självklart ska vi välkomna de hemvändande soldaterna. Men det fråntar oss inte rätten att också ifrågasätta varför de någonsin skickades iväg.

Idag är det åtta år sedan det USA-ledda Afghanistankriget inleddes. Åtta långa år – och vad har USA uppnått?

Det afghanska samhället är alltmer i kaos, antalet civila dödsoffer stiger stadigt liksom de militära förlusterna; i takt med att fler och fler soldater anländer.

Och ingenstans finns ledningen för al Qaida…

Krigskostnaderna stiger snabbt, mitt under en allvarlig finansiell kris, liksom motståndet; inte bara i Afghanistan, även i USA.

Och den president trupperna stöder fuskar för att vinna valet. Genomför en lagstiftning som får kvinnorna att tala om talibanerna.

Dags att tänka om, Tolgfors – och Sahlin?

Det duger inte längre att Socialdemokratin bara mumlar.

På sin blogg uppmanade Helle Klein igår (s) att säga nej till Kriget, och i en signerad ledare i Aftonbladet tog hon Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) i örat: Sluta mumla.

Apropå mp:s omprövning skriver hon att s måste följa efter:

Det är hög tid att Socialdemokraterna också tänker om. I ett pressmeddelande efterlyser Urban Ahlin (S) en ”svensk afghanistanstrategi där man på sikt ökar de civila delarna och minskar de militära”. Men så tillägger han kryptiskt: ”När så kan ske avgörs av förhållandena i Afghanistan”.

Hon har helt rätt. Vad Urban Ahlin gör är att låta avgörandet om svensk trupps vara eller inte vara i Afghanistan vila i USA:s händer. Helle Klein menar att den

rödgröna oppositionen måste stå för en human Afghanistanpolitik

och riktar en uppmaning till den stundande s-kongressen:

Låt S-kongressen bli ett avstamp för en rödgrön internationalism som leds av Palmes idé om gemensam säkerhet, inte av Bushs idé om kriget mot terrorismen.

Medan regeringen säger sig öka det civila biståndet till Afghanistan skär den ned på Svenska Afghanistankommitténs medel att driva t ex skolor med. Doubletalk, kallas det. Dimridåer. Säljargument. Ännu är militära operationer svårsålda till svenska folket (sex av tio c-väljare är mot, fyra av tio m-väljare, lika många som väljer kd…).

Därför ges den USA-ledda operationen ett FN-mandat som fikonlöv.

Då är det ärligare att tala som Katarina Ausenius och Rickard Wendel gör (häromdagen i KvP: Glöm inte soldaterna…), kräva idiotstopp för biståndet; för att kunna satsa fullt ut på det militära äventyret, som ingen tror på.

Mycket ärligare, men särskilt klokt?

Den gooodwill Sverige fått genom årtionden av stöd till skolor och sjukvård i byarna spelas nu bort av alla tillskyndare av fler och fler soldater. Vi kan som nation nu bidra mindre och mindre.

Självklart bör vi göra tvärtom, för att varken svika afghanerna eller de svenska soldaterna: ta hem dem och satsa på bistånd i byarna.

Kalle Olsson skriver helt riktigt i sin ledare, Länstidningen Östersund, den 1 oktober:

”Vi behöver ett alternativ till regeringens våldslinje,‑Afghanistans civilbefolkning måste få ett alternativ till det utsiktslösa kriget.”

När han sammanfattar politiken med parollen ”Sverige ut ur Afghanistan”, bidrar han till en oklarhet, eftersom Sverige är på plats i landet också med ett framgångsrikt bistånd (främst i händerna på Svenska Afghanistankommittén), och det tvärtom bör utökas borde det med de enkla parollernas språk heta ”Ta hem trupperna!” (gärna med tillägget att därigenom inte svika Afghanistan).

Vi instämmer dock helt och fullt i kravet:

”Ge oss en samlad opposition mot militärinsatsen i Afghanistan!”