Skip navigation

I det senaste numret av The Economist finns en skämtteckning föreställande Barack Obama som försöker baxa in Afghanistan i bakluckan på en liten golfbil. Efter ett tag ger han upp och lägger istället landet på taket. Och försvinner ur bild för att strax dyka upp med en stor lastkran med vilken han försöker lägga Pakistan ovanför Afghanistan.

Budskapet är – förutom att det är svårt att hantera Afghanistan – att det inte räcker med att klara det ena landet, det andra kommer automatiskt upp på dagordningen, och det tredje, och det fjärde. Och så vidare. Som Vietnam drog in Laos och Kambodja. Eller Israel/Palestina har skapat oro i hela regionen.

Det är väl detta som brukar kallas för ”den vite mannens börda”, efter Kiplings dikt. Alltså västerlandets påtagna uppgift är att ordna världen till det bästa. Kipling skrev:

”Tag upp den vite mannens börda,

sänd män med mod och spänst

i landsflykt, sänd er bästa flock

till era fångars tjänst

att träla i tungt harnesk,

att ge en vettlös hord,

ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn,

halvt djävlar – värn och vård.”

Jag brukar tänka på detta när debatten om Afghanistan rasar här i Sverige. Ett argument som ofta används är att den svenska närvaron där ger människor chansen att få gå i skola, kasta av sig huvuddukar, rent vatten, böcker och demokrati. Tack vare de svenska insatserna – tillsammans med de andra i den kristna legohären – så har folk fått det bättre.

Det finns ingen anledning att säga emot detta. Tvärtom. Det är fantastiskt. Vi är med och civiliserar villkoren för afghanska befolkningen. Förvisso med en viss kostnad i form av dödande, men ändå, det är uppenbart att vår närvaro förbättrar villkoren för människor.

Så det afghanska äventyret kan mötas med många argument. Vi ska i första hand försvara oss själva och satsa pengarna på att hålla garden uppe på hemmaplan. Afghanistan kan inte vinnas i krig, det har ingen lyckats med. Vi är med och dödar oskyldiga människor med motivet att några andra ska få gå i skolan. Vi ingår i det amerikanska imperiets härjningar. Vi har inte låtit svenska folket ta ställning till detta. Etc.

Men skämtteckningen tydliggör ett annat argument, som mer handlar om konsekvenserna. Vilket typ av uppdrag leder detta fram till för det svenska globala engagemanget? Vore det inte rimligt att vi ocså hjälpte till med att ta itu med länder som Pakistan, Iran och Nord-Korea? Vad är det för biljett vi har satt oss på genom det här militära/sociala engagemanget?

Därmed blir också dimensionen i The Economist karikatyrteckning tydligare. Ska vi hjälpa Nobelpristagaren att ställa världen tillrätta?

Stig-Björn Ljunggren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: