Skip navigation

Monthly Archives: november 2009

Statens huvuduppgift är inte att fylla bankomater med pengar åt bidragstagare, eller sponsra stackars filmmakare som inte får någon publik till sina tungsinta alster. Statens huvuduppgift är inte heller att försörja riksdagsledamöter eller köpa kärnkraftverk i Storbritannien.

Nej, statens främsta uppgift är att upprätthålla ordningen i samhället. Den ska skydda oss mot våld och hot såväl inom riket som från andra stater eller inkräktare. Staten ska skydda oss till liv och lem, men också våra ägodelar.

Det är polis och militär som är statens främsta kärnuppgifter.

Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att vi svenskar befinner oss i krig i Afghanistan. Vad har dessa Långtbortistanländer gjort oss?

Att vi hamnade där beror på socialdemokratin. Det parti som mest hävdat vår alliansfrihet och neutralitet tog i början av detta årtusende beslutet att vi hade ärende att med USA och några andra demokratiska stater civilisera befolkningarna i Långtbortistanländerna.

Vi steg på västalliansens offensiv för att sprida mänskliga rättigheter till hela världen. Eller i praktiken göra världen mer kristen, även om vi inte använder sådant språk.

Från början handlade det om att kväsa terrornätverket Al Qaida och göra Afghanistan demokratisäkert. Sverige ställde villkor om att det skulle vara ett solklart FN-mandat och att muslimska länder skulle delta, det senare viktigt för att inte få det hela att framstå som ett nytt korståg vilket den amerikanske presidenten dillade om.

Våra insatser skulle vara humanitära. Det var inget krig vi åkte till, utan ett biståndsprojekt.

Det borde ha ställts en del andra villkor också. Som att Operation Civilisera Långtbortistanländerna borde vara tidsbegränsat. Sverige har deltagit i krigssituationer utomlands förr, men då har mandatet varit mycket tydligt. Vi har fungerat som buffert mellan två fiendestater (som på Cypern eller i Sinai). Vi har kylt ner konflikthärdar tillfälligt (Kongo och Somalia).

Men istället hamnade vi som permanent trupp i ett oändligt långt krig i ett oändligt Långtbortistanland.

Således har vi också fått en regering som fastställt en säkerhetspolitik som går ut på att vi förväntar oss hjälp av andra länder, liksom de förväntar sig hjälp av oss. Det innebär i praktiken att vi har antagit en luddig Nato-försäkran, fast utan de undantag som finns i den alliansens statuter.

Allt detta har dessutom skett utan att det diskuterats i valrörelser eller på annat sätt så att väljarna fått ta ställning till den nya linjen.

Det argument som finns för att vi ska vara i Afghanistan är att vi kan ge människorna där ett civiliserat liv utan religiösa fanatiker och med demokratiska rättigheter. Det låter bra. Men de som säger detta lägger inte till priset för allt detta goda. Nämligen att vi i Sverige är beredda att sända våra söner och döttrar i döden för att befria afghanerna från förtryck.

Just detta, att prislappen saknas, visar hur ohederligt det här projektet är. Vi ska demokratisera Långtbortistan, men fan ta den som försöker lägga fram frågan till våra egna svenska väljare!

Nu propageras det för att vi ska gå omkring med ett litet gult band som förkunnar att vi stödjer våra svenska soldater. Det är rena galenskapen. Vad vi bevittnar är att försök att med inhemsk propaganda höja befolkningens krigsmoral och få dem att börja försörja fronten med människokött.

Så länge vi har våra trupper där ska de självfallet få vad de behöver för att fullgöra uppdraget. Men siktet ska vara inställt på hemgång. Själv tänker jag därför dra på mig ett märke som det står ”Sverige ut ur Afghanistan” på.

Stig-Björn Ljunggren

Artikeln har publicerats i Piteå-Tidningen.