Skip navigation

Den här veckan händer det något oerhört i svensk politik. Sverige har fått en samlingsriksdag, och denna samlingsriksdag kommer i morgon, i det närmaste enhälligt, att besluta att Sverige, oprovocerat, ska gå i krig. Sverige gör då något som vårt närmaste grannland Finland har vägrat att göra. Sverige gör då något som vårt stora grannland Tyskland har vägrat att göra. Den svenska samlingsriksdagen gör då något som många regeringar i det nya Östeuropa – lurade som de blev när en arabisk självhärskare senaste gången skulle störtas – har avstått från att göra. Den svenska samlingsriksdagen ser till att Sverige, med minimala utsikter att kunna försvara sitt eget territorium, går in i en väpnad konflikt där det illa dolda huvudmålet för den pågående utländska interventionen är att se till att Libyens ledare Muammar Khaddafi blir hängd.

Den svenska samlingsriksdagens beslut att delta i kriget mot Libyen har föregåtts av en intensiv krigspropaganda. Någon opposition värd namnet har inte förekommit. Nyhetsrapporteringen i samtliga medier har varit starkt ensidig och partisk, för att inte säga undanhållande: hur många människor har de libyska regeringstrupperna dödat? Ingen vet. Allvarliga juridiska och folkrättsliga invändningar mot kriget har avförts från debatten. Det är därför en sällsynt illa underrättad opinion som nu förväntas sluta upp bakom riksdagens beslut. En hysterisk stämning piskas dag för dag upp i vårt land. Det som sker riskerar att gräva djupa sår i folksjälen – sår som kommer att bli svåra att läka. Ledande opinionsbildare försöker få oss att leva med krigets normalitet. Har vi stridflygplan, ska de också användas. Har vi en legoarmé, så ska den också ut och kriga.

Men det finns inget som helst artikulerat folkligt stöd för att svenska soldater ska delta i operationer som de facto riktar sig mot ena sidan i en väpnad – och hittills kortvarig – intern konflikt. Inte bara den libyska statsmakten, också de upproriska i Libyen är beväpnade. När konflikten är över och de utländska styrkorna har upphört att fälla sina bomber – bomber som med säkerhet förlänger konflikten – måste ett arbete för nationell försoning snarast påbörjas. Den utländska krigsinsatsen har hittills bidragit till motsatsen: nationell splittring. Med sitt beslut i morgon kommer den svenska samlingsriksdagen att spela bort Sveriges möjligheter att ha en förmedlande uppgift i ett kommande nationellt försoningsarbete. Den svenska samlingsriksdagen kommer åter att göra oss svenskar till en krigar- och soldatesknation.

Sverige går nu i krig – men inte för svenska intressen. Den svenska statsledningens ursprungliga återhållsamhet har totalt vänts över ända av en välregisserad och välrepeterad krigs- och revolutionsromantisk hallelujakör som utan all grund har hojtat om ett förestående folkmord. Protesten mot det skamliga beslut som den svenska samlingsriksdagen fattar i morgon måste bli lugn och sansad. Den måste omfatta både Nato-anhängare – minns att Nato en gång grundades som en försvars-, inte som en angreppsallians! – och anhängare av svensk alliansfrihet. En sak är klar: en uppgörelse med landets krigshetsare måste förr eller senare sättas på dagordningen! Ska Sverige verkligen vara – ska vi verkligen tillåta att Sverige blir en krigarnation? Det är en fråga som aldrig, aldrig får underlåta att ställas.

Anders Björnsson
Appelltal vid Mynttorget i Stockholm 31/3 2011

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: