Skip navigation

Principen om att varje folks befrielse måste vara deras eget verk, ska den principen skjutas åt sidan?

Den kanske fungerade under den Westfaliska perioden, men i en globaliserad värld är nationsgränserna som uppdelning mellan folken på väg att försvinna.

Det där med den egna befrielsen är en tankefigur som jag tror vi kan härleda från den tidiga arbetarrörelsen. Den konfronterades med exempelvis kristna som utan att blinka döpte in sina barn i sin egen religiösa uppfattning, den fick argumentera mot paternalistiska krafter som ville uppfostra folket (med morot eller piska), den tvingades ta itu med sina egna medlemmar och suportrars bristande regelfölje och moraliska leverne.

Det gick inte att glida in i befrielsen på en räckmacka.

Så byggdes sannolikt uppfattningen arbetarklassen själv skulle forma sitt öde, inte att några andra aktörer skulle hjälpa de stackars fattiga satarna till ett mer anständigt liv. Det var arbetarklassens egna organisationer och politiska aktiviteter som var grunden för befrielse. Befrielsen var delvis processen i sig, inte bara ett tänkt tillstånd i framtiden med tillförsäkrade välfärdsrättigheter och friheter.

För att kunna öppna upp en bredare möjlighetshorisont för folket var de själva tvungna att mobiliseras.

Utan den kraften blev heller inte befrielsen lika äkta och stark. Här gällde det att stå på egna ben.

Det är också därför socialister skiljer på ”arbetare” och ”arbetarklass”. En arbetare är någon som arbetar utan att vara klassmedveten. Objektivt sett är det en ”proletär” eller ”lönearbetare”, men inte förrn vederbörande organiserat sig och medvetet försöker påverka sin tillvaro kan vi tala om ”arbetarklass”.

Detta är alltjämt aktuellt nuförtiden, när vi diskuterar servicesamhället och att allt fler tar sina sociala rättigheter för givna. Välfärdsstatens trygghetssystem anses vara av naturen givna. Ersättningsnivåerna eviga och orubbliga. De stekta sparvarna flyger i käften på alla som orkar gapa. Pengarna kommer ur Bankomaten för den som minns sina fyra sista i personnumret och förmår fylla i Försäkringskassans luriga blanketter. Kanske är det då inte så aktuellt med klassmedvetande. Det ordnar sig ju. Jag har rätt att vara lycklig.

Arbetarklassens frihetsprojekt är inte heller längre deras egen angelägenhet, det finns professionella grupper som sköter den saken. Grupper som är mycket starka och i sig en samhällskraft att ta hänsyn till.

Nu när det egna folket befriats i meningen att alla åtnjuter stora knippen av frihetliga och välfärdsliga rättigheter, nu när den egna församlingen är döpt, då gäller det att dra vidare till hedninska trakter och samla fler själar till befrielseprojektet.

Och om dessa hedningar inte bara längtar efter att få ta del av den västerländska befrielsen dessutom har begärlig olja så är frestelsen alltför svår för att stå emot.

Inte konstigt om vi också ser att yrkessoldater nu hjälper andra folk att bli fria. Vi ser en global bransch växa fram. Och säkert många svenska exportmöjligheter.

Befrielsearbete blir en slags bepansrad välgörenhetskraft där säkert också vi statsvetare kan få en släng av sleven, det gäller ju, sedan den militära dominansen är säkrad, att tillförskansa sig folket stöd också, via institutioner som börjar med friskt källvatten och slutar med parlamentarisk representation för våra klienter därnere, någonstans.

Frågan är dock om det lyckas. Eller om det fanns en visdom begravd i principen om att befrielsen ska vara vårt eget verk.

Stig-Björn Ljunggren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: