Skip navigation

Category Archives: Uncategorized

När USA 2009 trappade upp insatsen i Afghanistan kom svensk trupp snart att delta i fullskalig upprorsbekämpning med omfattande strider, något som regeringen mörkade för riksdag och allmänhet.

Anklagelsen framförs av professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, i en artikel publicerad på newsmill den 13 mars, samtidigt som hans bok Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan publiceras av Atlantis.

På förlagets författarblogg skriver Agrell varför han skrivit boken:

Ingen internationell fredsoperation hade tidigare tillämpat COIN-konceptet, och även om det successivt kommit att användas inom ISAF i framförallt södra Afghanistan så var det McChrystal förespråkade en fullskalig övergång till upprorsbekämpning över hela linjen.

I november 2011 skrev freds- och konfliktsforskaren Wilhelm Agrell på Newsmill att försvaret fjärmat sig från samhället till följd av strukturella processer och omdefinierade uppgifter:

Den mest avgörande och långtgående konsekvensen är förmodligen övergivandet av värnplikten, ett beslut som arbetades fram och motiverades i påfallande teknokratiska termer som en lösning på ett personalförsörjningsproblem. Att värnpliktens innehåll behövde förändras var självklart, lika självklart som att försvarets struktur behövde reformeras på 1990-talet. Men lika lite som med den nationella försvarsförmågan var det särskilt välbetänkt att överge värnplikten som princip.

Det är en lång dock ännu läsvärd text. –>

Parollen Aldrig mera krig! blev efter det kalla krigets slut verklighet – åtminstone i svensk försvarsplanering och försvarspolitik, hävdade Wilhelm Agrell i sin 2010 utgivna bok Fredens illusioner: det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009.

Här intervjuas han i UR:s serie En bok, en författare av Anita Kratz.

Sedan en tid är det åter liv i försvarsdebatten. En återuppväckt debatt som också innebär nytt liv för den här sidan, som vill sätta säkerhetspolitik och försvarspolitik under debatt.

Just idag publicerar Sydsvenskan över tre uppslag en artikel med rubriken Kriget om försvaret av tidningens egen reporter Olle Lönnaeus. Första sidan ”puffar” med rubriken Striden om kulorna och helsidesbild. 

Stärk din debattlust och – inte minst – kunskapstörst genom att först läsa den här översikten!

Det mantra som förr gällde för svensk säkerhetspolitik var att vi höll oss alliansfria för att i händelse av krig kunna stå neutrala. Idag är det en annan doktrin som gäller:

”Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” (Från regeringens hemsida, min fetning)

Därmed har vi istället för neutralitetsdoktrinen lagt fast en biståndsdoktrin med hela världen. Oklart vilka villkor som gäller för att vi ska bistå, eller när vi förväntar oss stöd av andra, men likväl, en tydlig deklaration om att vi ställer upp, eftersom ni ställer upp på oss. Alla för en, en för alla!

Och för att markera att det är ett doktrinskifte beslutade riksdagen sommaren 2009 att avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid och ersätta den med en frivillig grundläggande soldatutbildning. Från och med 1 juli 2010 är all militär grundutbildning och tjänstgöring frivillig i Sverige. Det är alltså frivilligt att göra värnplikt.

Lagen om totalförsvarsplikt (skyldighet för totalförsvarspliktiga att fullgöra värn- och civilplikt) väntas inte avskaffas, utan förklaras vilande. Om eller när eller den ska tas i praktiskt bruk igen avgörs av regeringen.

Och det tycks ha blivit så, att den som vill göra värnplikt men inte är beredd att åka utomlands, inte heller efterfrågas. En sortering verkar ske, så att krigsmakten sakta men säkert byggs upp av kosmopolitiskt inriktade. Kanske samlas de övriga i Hemvärnet, vad vet jag?

Försvarsberedningen uttryckte sig så här i en pregnant formulering:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som inbegriper militära maktmedel, kan dock uppstå även i vår region. Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.” (Min fetning)

*

Den som botaniserar på regeringens hemsida hittar en hel del intressant kring hur man ser på säkerhetspolitiken (mina fetningar i allmänhet):

Vår omvärld har blivit allt mer internationaliserad och gjort oss mer sårbara  för säkerhetshot som terrorism (ex 11 september, Madrid och London), massförstörelsevapen, narkotikahandel, organiserad brottslighet, miljö- och flyktingkatastrofer, hot mot elförsörjning (obs! borde väl vara ”energiförsörjning”?),  telekommunikationer, IT-system, etc .

Det gäller att förebygga och hantera situationer som utan att vara ett direkt hot mot självständigheten skulle kunna innebära ”snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner”, som det heter på regeringens hemsida.

För framtiden är det därför tydligare än någonsin att säkerhet bäst kan uppnås gemensamt och genom nära samarbete med andra länder. Sverige är därför, säger man, en aktiv och solidarisk partner i arbetet för stabilitet och säkerhet i Europa och omvärlden.

På det globala planet är det främsta uttrycket för detta Sveriges stöd till FN. Sveriges stöd till FN sägs genomsyra vårt utrikes- och säkerhetspolitiska engagemang.  Men också deltagande i olika internationella säkerhetssamarbetet som EU, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och PPF (Partnerskap för fred). Detta ger oss större möjligheter att påverka förhållandena i vår omvärld och därmed även trygga vår egen säkerhet, är den svenska linjen på regeringens hemsida.

Det svenska ”närområde” som lyfts fram, med fördjupat och utvidgat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbetet ,  är framförallt grannländerna Estland, Lettland och Litauen.

Särskilt nära säkerhetspolitiskt samarbete med Finland, aktivt deltagande i Arktis-, Barents-, och Östersjösamarbetet liksom ”EU:s Nordliga dimension”.

Hemsidan förkunnar för övrigt:

”Ryssland är Sveriges största grannland och en central säkerhetspolitisk aktör i vårt närområde, Europa och den större omvärlden. Rysslands partnerskap med EU och samverkan med Nato inom Nato-Rysslandsrådet (NRC), liksom dess integration i den globala ekonomin, är av stor säkerhetspolitisk betydelse för Östersjöregionen och hela Europa.”

Sverige strävar efter säkerhetsfrämjande samarbetet med Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien samt länderna i södra Kaukasien, Centralasien och på västra Balkan. (Regeringens hemsida)

Sverige verkar för en fortsatt utvidgning av EU. (Regeringsförklaringen 2008)

”Samarbetet i Norden för stabilitet och säkerhet i vårt närområde förstärks.”

”Afghanistan förtjänar särskild uppmärksamhet. Utvecklingen där ger anledning till fortsatt oro. Sveriges engagemang är brett och långsiktigt.”

Därmed kan man säga att den alliansfria neutrala svenska säkerhetspolitiska doktrinen bytts ut mot en Långtbortistan-doktrin. Vår säkerhetspolitik bygger på utvecklingen överallt och på alla områden.

*

Ett bra sätt att sammanfatta utvecklingen är följande matris, som jag snappat upp någonstans, men som jag inte hittar:

Allmän Värnplikt blir selektiv värnplikt

Invasionsförsvar blir insatsförsvar

”Kinetisk energi” blir ”kognitiv energi”

Tydlig hotbild blir ”otydlig hotbild”

Militärt/civilt hålls isär blir militärt/civilt flyter ihop

Vitala intressen blir ”värdeintressen”

Krig kallas för ”strid” (alt ”fredsbevarande insatser”)

Sammanfattningsvis: Det har hänt grejor. Jag är inte säker på hur kritisk jag egentligen är, men det är uppenbart att vi bör diskutera detta lite mer ingående. Att vi inte riktigt är på det klara med var vi hamnat med Långtbortistandoktrinen visar den svenska ambivalensen med Libyeninsatserna.

Inte ens folkpartiet vill ha krigsflygplan som har farliga bomber… hmmmm…

Stig-Björn Ljunggren

Igår kunde vi få oss till livs de svenska soldaternas vardag i Afghanistan. I sex avsnitt ska dokumentären Krig för fred låta oss följa dem på nära håll. Det kommer att bli intressant och tankeväckande. Det blir debatt, var så säker.

Två väldigt olika förhandskommentarer tål att läsas också i efterhand. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet den 10 april att Medier lockar unga till kriget i Afghanistan:

Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak.

Det räcker nu.

I Sydsvenskan skrev Tobias Lindberg igår, apropå att plutonsbefälet Erik – som så många före honom – konstaterar att säkerhetsläget har blivit sämre, något motsägeslefullt:

Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron.

Det kan inte å ena sidan ställas krav på ”ett tydligt mål” och å den andra slås fast att den förda politiken är rimlig, när fortfarande inget tydligt mål finns.

En utvärdering vore rimlig när säkerhetsläget i lande trots närvaron av utländsk militär i tio år har bara blivit värre.

Liksom soldaterna i dokumentären är Tobias Lindberg befriande rak i sitt budskap Sverige dödar:

Det talas inte högt i Sverige om att svenska trupper har ihjäl folk.

Erik anser inte att han dödar, utan att han ”löser sin uppgift”.

Och visst: i grund och botten har han och hans kollegor uppgifter från svenska folket genom riksdagsbeslut.

Sverige dödar.

För vad? För mänskliga rättigheter? För demokrati? Här rör sig också Tobias Lindberg nära gränsen till hyckleriet.

Dokumentären då?

En ren rekryteringsfilm? Förvisso saknas flera viktiga perspektiv men den vardag som visas i första programmet spräcker högtidstalens hyckleri, att insatsen handlar om annat än krig. Ett tabu är brutet, nu kan vi börja snacka på allvar.

Principen om att varje folks befrielse måste vara deras eget verk, ska den principen skjutas åt sidan?

Den kanske fungerade under den Westfaliska perioden, men i en globaliserad värld är nationsgränserna som uppdelning mellan folken på väg att försvinna.

Det där med den egna befrielsen är en tankefigur som jag tror vi kan härleda från den tidiga arbetarrörelsen. Den konfronterades med exempelvis kristna som utan att blinka döpte in sina barn i sin egen religiösa uppfattning, den fick argumentera mot paternalistiska krafter som ville uppfostra folket (med morot eller piska), den tvingades ta itu med sina egna medlemmar och suportrars bristande regelfölje och moraliska leverne.

Det gick inte att glida in i befrielsen på en räckmacka.

Så byggdes sannolikt uppfattningen arbetarklassen själv skulle forma sitt öde, inte att några andra aktörer skulle hjälpa de stackars fattiga satarna till ett mer anständigt liv. Det var arbetarklassens egna organisationer och politiska aktiviteter som var grunden för befrielse. Befrielsen var delvis processen i sig, inte bara ett tänkt tillstånd i framtiden med tillförsäkrade välfärdsrättigheter och friheter.

För att kunna öppna upp en bredare möjlighetshorisont för folket var de själva tvungna att mobiliseras.

Utan den kraften blev heller inte befrielsen lika äkta och stark. Här gällde det att stå på egna ben.

Det är också därför socialister skiljer på ”arbetare” och ”arbetarklass”. En arbetare är någon som arbetar utan att vara klassmedveten. Objektivt sett är det en ”proletär” eller ”lönearbetare”, men inte förrn vederbörande organiserat sig och medvetet försöker påverka sin tillvaro kan vi tala om ”arbetarklass”.

Detta är alltjämt aktuellt nuförtiden, när vi diskuterar servicesamhället och att allt fler tar sina sociala rättigheter för givna. Välfärdsstatens trygghetssystem anses vara av naturen givna. Ersättningsnivåerna eviga och orubbliga. De stekta sparvarna flyger i käften på alla som orkar gapa. Pengarna kommer ur Bankomaten för den som minns sina fyra sista i personnumret och förmår fylla i Försäkringskassans luriga blanketter. Kanske är det då inte så aktuellt med klassmedvetande. Det ordnar sig ju. Jag har rätt att vara lycklig.

Arbetarklassens frihetsprojekt är inte heller längre deras egen angelägenhet, det finns professionella grupper som sköter den saken. Grupper som är mycket starka och i sig en samhällskraft att ta hänsyn till.

Nu när det egna folket befriats i meningen att alla åtnjuter stora knippen av frihetliga och välfärdsliga rättigheter, nu när den egna församlingen är döpt, då gäller det att dra vidare till hedninska trakter och samla fler själar till befrielseprojektet.

Och om dessa hedningar inte bara längtar efter att få ta del av den västerländska befrielsen dessutom har begärlig olja så är frestelsen alltför svår för att stå emot.

Inte konstigt om vi också ser att yrkessoldater nu hjälper andra folk att bli fria. Vi ser en global bransch växa fram. Och säkert många svenska exportmöjligheter.

Befrielsearbete blir en slags bepansrad välgörenhetskraft där säkert också vi statsvetare kan få en släng av sleven, det gäller ju, sedan den militära dominansen är säkrad, att tillförskansa sig folket stöd också, via institutioner som börjar med friskt källvatten och slutar med parlamentarisk representation för våra klienter därnere, någonstans.

Frågan är dock om det lyckas. Eller om det fanns en visdom begravd i principen om att befrielsen ska vara vårt eget verk.

Stig-Björn Ljunggren

Det är riktigt att den svenska omvärlden förändrats, och att det därför är rimligt att också tolkningen av säkerhetspolitiken måste revideras.

All politik får revideras.

Men det är också sant att Sverige inte längre har råd att upprätthålla ett eget försvar, samtidigt som vi inte har ett politiskt mandat som innebär att vi kryper in under någon annans filt.

Lösningen blir, som det brukar, en praktisk sådan.

Sverige är idag i praktiken med i Nato (eller ”post-Nato”, eftersom det inte är samma Nato som under kalla kriget…) men samtidigt inte. Vi har på en gång gjort förpliktelser Nato-style, samtidigt som vi formulerat dem som ickeförpliktande.

I någon mening har inte Sverige på mycket länge haft ett så starkt potentiellt försvar av vårt territorium, när vi bitit huvudet av skam och slagit följe med Imperiet, inlemmats i Nato-nätverket och visat oss vara villiga att exempelvis skicka flygplan till en krigszon, dock med  instruktioner att inte döda någon…

Sveriges krigsmakt är ett vrak, men frågan är om vi någonsin varit så väl försvarade. Även om det är ett försvar på andras nåder. Vår egen militära kraft är kraftigt reducerad. Och om politisk makt växer ur gevärspipor så är det möjligtvis de privatägda jaktvapnen som är utgångspunkten…

En intressant iakttagelse är att den svenska säkerhetspolitiken fått allt mer ideologisk laddning ju mindre militärt uppbackad den blivit. Vi har i praktiken avrustat för att istället höja tonläget när det gäller våra ambitioner att skapa en världsomspännande demokratiskt fredlig värld.

Det är Palme-doktrinen i kvadrat. Men folkpartiet längst fram, tätt följd av de andra. Palmes internationella engagemang för fred och frihet och demokrati och rättvisa – men minus dåtidens svenska krigsmakt med folkligt deltagande i den militära uppgiften – är melodin för dagen.

Utgångspunkten, att nationer är självständiga och fria att själva lösa sina frågor inom landets gränser, brukar vi hänföra till Westfaliska freden, alltså perioden från 1648, en epok av nationalstater som avlöser en mer rörig geografisk indelning, där länders suveränitet var perforerad av en lång rad olika intressen och maktsfärer. Den medeltida multicentriska världen avfördes definitivt med detta fredsslut.

Världen delades in i bestämda territoriella områden, med landsgränser, i vilka sedan uppkom ”föreställda gemenskaper” där nationella ”berättelser” växte fram. Ett system med  suveräna och oavhängiga stater uppkommer. Och inom ramen för dessa nationer växte sedan fram parlamentarism, demokratin, mänskliga fri- och rättigheter.

Människor börjar, inte minst på grund av skolväsendets uppbyggnad, att definiera sig som medborgare i ett visst land. Vid sidan om andra identiteter, som ”Smålänning” eller ”Östgöte” blev man också ”svensk”.

Nu ser vi en ny epok inledas. Dels på ny global grund, men dels också som en återgång till den lokala identiteten, en slags dynamisk tribalism, med ett multicentriskt samhälle där vi får många lojaliteter förutom den fosterländska.

Den nationella berättelsen är försvagad. Det är jaget, inte laget, som gäller. Den ”postwestfaliska” perioden fokuserar mer på mänskliga rättigheter som grund, snarare än nationers rätt till självbestämmande.

(Förvisso hävdar några att vi snarare är på väg in i en ”neowestfalisk” period med fortsatta starka nationalstater, men med mer betoning av samarbete och mänskliga rättigheter.)

Folkrätt, som har brukat användas för att beskriva regelverket mellan stater och har traditionellt inte handlat om folkets rättigheter. Men nu kan vi läsa exempelvis på regeringens hemsida att ”Individens rättigheter och säkerhet har stor betydelse, inte enbart staters.

(Ur Wikipedia: ”Termen ’folkrätt’ härstammar från romerska rättens begrepp ius gentium. Begreppet tillkom för den del av rätten som behandlade andra folk än romarna, varav namnet, och stod i motsats till ius civile, medborgarnas rätt, det vill säga människors rättigheter och skyldigheter inom staten Rom.)

Frågan är dock hur vi ska agera när folks rättigheter kränks, utanför vårt lands gränser, ska vi överge principen om att det nationella medborgarskapet är grunden för rättigheter och skyldigheter, eller ser vi en glidning över till rättigheter (och därmed även skyldigheter) på en global basis?

Värnplikten är i praktiken avskaffad, vilket kan tyckas rimligt med tanke på att det nationella inte längre är nationellt utan internationellt. Skyddet av nationen, den yttre tryggheten, är precis som den inre tryggheten (polis etc) inbakad i skattesedeln nuförtiden. Vilket också är en slags värnplikt, fast administrerad på ett annat sätt.

Men är det i förlängningen också så, att vi i egenskap av medborgare i ett världssamfund också får räkna med att i framtiden sköta befrielsen av andra befolkningsgrupper, om de själva inte mäktar med detta? Kan man tvinga människor till militär tjänstgörning för att de ska försvara sitt land, då kan man väl också göra dito för att de ska försvara mänskligheten?

Frågan är vad det är för principer som ska vägleda oss i revideringen av säkerhetspolitiken. Ja, av all politisk pappslöjd överhuvudtaget.

Stig-Björn Ljunggren

Motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Idag är det 49 procent, mot 42 procent 2009 och 32 procent 2007. Samtidigt minskar stödet från 35 procent 2007 till 30 procent 2010. Det skriver idag Ulf Bjereld i sin gästkolumn i AB Ideologiska grimaser i den svenska utrikesdebatten.

Apropå den svenska Libyen-insatsen ger han en välbehövlig känga till folkpartisterna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson, som

inte kan låta bli att försöka vinna inrikespolitiska poäng på formerna för det svenska deltagandet. De nöjer sig inte med att Sverige genom Jas Gripen deltar i upprätthållandet av flygförbudszonen, utan kräver i stället att just svenska soldater och flygplan ska fälla bomber och angripa markmål i Libyen. Det är en tragisk krigsromantik där medlet – militära stridshandlingar – görs till ett mål i sig.

På sin blogg skriver Ulf Bjereld utförligare om opinionen för att avsluta det svenska militära deltagandet i Afghanistan. Nära fyra av tio moderater och centerpartister tycker det är dags att ta hem trupperna:

Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt militärt tillbakadragande bland Vänsterpartister (68 procent), Socialdemokrater (64 procent) och Miljöpartister (60 procent). Därefter följer Moderater (37 procent) och Centerpartister, Folkpartister och Kristdemokrater (samtliga 30 procent). Opinionen i Afghanistanfrågan följer således vänster-högerdimensionen. (Bland Sverigedemokraterna förespråkar 65 procent av sympatisörerna att Sverige lämnar Afghanistan.)

Ett centralt begrepp när det gäller internationell politik är ”säkerhetspolitik”. Det har blivit en allas sängkompis och fyllts med både det ena och det andra.

Vanligtvis har vi brukat säga att säkerhetspolitik är något som ett land bedriver i syfte att bevara sin relativa självständighet.

Säkerhetspolitik syftar till att säkra statens fortbestånd. Målet med säkerhetspolitik är att försvara nationens autonomi (självbestämmande), eller ytterst, i Sveriges fall, säkra rikets överlevnad.

För att nå detta medel har olika medel använts, som exempelvis försvarspolitik (försvar mot angrepp), utrikespolitik (bevaka intressen gentemot andra aktörer), inre säkerhet (polis etc), samt annat internationellt samarbete som direkt eller indirekt påverkar den egna säkerheten.

Säkerhetspolitikens målsättning ungefär densamma över tid – att säkra nationens autonomi (eller relativa självständighet) – och göra detta med realpolitik som utgångspunkt, alltså inte fromma förhoppningar om den eviga freden, utan realistiska bedömningar av hur omvärlden ser ut och vilka scenarior som kan utspela sig.

Men omständigheterna i omvärlden förändras, varför också medlen måste variera. Man kan tänka sig att en realistisk omvärldsbedömning i ett läge utesluter vissa handlingsalternativ – som i ett annat läge visar sig vara den självklara strategin.

*

Vad är det då som ändrats i vår omvärld?

Allt kan sammanfattas i ett nyckelord: Interdependens.

Den omvärldsanalytiska färglådan är full av olika begrepp som innefattas i detta:

  • Globalisering
  • ”Historiens slut”
  • ”Civilisationernas krig”
  • Nätverkssamhället
  • Pax Americana
  • Post-Westfaliska freden
  • Maastricht och EU:s utvidgning
  • Klimatkrisen
  • Pandemier
  • Geopolitisk nyordning
  • ”Asiens århundrade”

Var och en av dessa punkter är värda att diskutera närmare, men de indikerar sammantaget att världen blir mer och mer sammansatt, att den internationalistiska megatrend som inleddes med Columbus ”upptäckt” av Amerika, nu fört oss till en högre fas i utvecklingen som leder fram till att ”överbyggnaden” förändras.

*

Detta har också fått konsekvenser för hur Sverige formulerar sin säkerhetspolitik. Förr var den ganska kärv och hade med nationen, den svenska fosterjorden att göra.

Men idag är det andra bullar som gäller. Från knäckebröd till en mångfald av syften och formuleringar.

Bland annat har följande formuleringar används av vår regering:

”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.”

Samt:

”Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik har förändrats i grunden under det senaste decenniet.”

Och:

”Inom EU utvecklar vi en gemensam och solidarisk utrikes- och säkerhetspolitik.”

Slutligen:

”Sveriges säkerhetspolitik utgår från en bred syn på säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är idag annorlunda och mer komplexa än de traditionellt militära. I det nya, vidgade säkerhetsbegreppet inryms även icke-militära hot.” (mina fetningar)

Det är därför Sverige nu agerar i Långbortistan. Det har med vår säkerhet att göra. Rikets överlevnad. Detta hänger ihop med i stort sett allting.

Frågan är om det är så?

Det är lite kuriöst att det enda parti som motsätter sig detta verkar vara Sverigedemokraterna. Däremot har jag inte sett någon säkerhetspolitisk analys från deras håll. Så frågan är vad de håller på med. Men som sagt, den frågan kan ställas till de andra också: Vad håller ni på med?

Stig-Björn Ljunggren