Skip navigation

Igår i SvD skrev Lory Janelle Dance, Anthony Fiscella och Jørgen Johansen att ”Sverige bör inte delta militärt i Libyen”.

De argumenterade för att det är ett grovt misstag för Sverige att bidra till en militär operation som mer än något annat gynnar den stora vinnaren i krig: vapenindustrin. Sverige borde istället stå upp för humanitära principer genom att fördöma allt dödande.

Den här veckan händer det något oerhört i svensk politik. Sverige har fått en samlingsriksdag, och denna samlingsriksdag kommer i morgon, i det närmaste enhälligt, att besluta att Sverige, oprovocerat, ska gå i krig. Sverige gör då något som vårt närmaste grannland Finland har vägrat att göra. Sverige gör då något som vårt stora grannland Tyskland har vägrat att göra. Den svenska samlingsriksdagen gör då något som många regeringar i det nya Östeuropa – lurade som de blev när en arabisk självhärskare senaste gången skulle störtas – har avstått från att göra. Den svenska samlingsriksdagen ser till att Sverige, med minimala utsikter att kunna försvara sitt eget territorium, går in i en väpnad konflikt där det illa dolda huvudmålet för den pågående utländska interventionen är att se till att Libyens ledare Muammar Khaddafi blir hängd.

Den svenska samlingsriksdagens beslut att delta i kriget mot Libyen har föregåtts av en intensiv krigspropaganda. Någon opposition värd namnet har inte förekommit. Nyhetsrapporteringen i samtliga medier har varit starkt ensidig och partisk, för att inte säga undanhållande: hur många människor har de libyska regeringstrupperna dödat? Ingen vet. Allvarliga juridiska och folkrättsliga invändningar mot kriget har avförts från debatten. Det är därför en sällsynt illa underrättad opinion som nu förväntas sluta upp bakom riksdagens beslut. En hysterisk stämning piskas dag för dag upp i vårt land. Det som sker riskerar att gräva djupa sår i folksjälen – sår som kommer att bli svåra att läka. Ledande opinionsbildare försöker få oss att leva med krigets normalitet. Har vi stridflygplan, ska de också användas. Har vi en legoarmé, så ska den också ut och kriga.

Men det finns inget som helst artikulerat folkligt stöd för att svenska soldater ska delta i operationer som de facto riktar sig mot ena sidan i en väpnad – och hittills kortvarig – intern konflikt. Inte bara den libyska statsmakten, också de upproriska i Libyen är beväpnade. När konflikten är över och de utländska styrkorna har upphört att fälla sina bomber – bomber som med säkerhet förlänger konflikten – måste ett arbete för nationell försoning snarast påbörjas. Den utländska krigsinsatsen har hittills bidragit till motsatsen: nationell splittring. Med sitt beslut i morgon kommer den svenska samlingsriksdagen att spela bort Sveriges möjligheter att ha en förmedlande uppgift i ett kommande nationellt försoningsarbete. Den svenska samlingsriksdagen kommer åter att göra oss svenskar till en krigar- och soldatesknation.

Sverige går nu i krig – men inte för svenska intressen. Den svenska statsledningens ursprungliga återhållsamhet har totalt vänts över ända av en välregisserad och välrepeterad krigs- och revolutionsromantisk hallelujakör som utan all grund har hojtat om ett förestående folkmord. Protesten mot det skamliga beslut som den svenska samlingsriksdagen fattar i morgon måste bli lugn och sansad. Den måste omfatta både Nato-anhängare – minns att Nato en gång grundades som en försvars-, inte som en angreppsallians! – och anhängare av svensk alliansfrihet. En sak är klar: en uppgörelse med landets krigshetsare måste förr eller senare sättas på dagordningen! Ska Sverige verkligen vara – ska vi verkligen tillåta att Sverige blir en krigarnation? Det är en fråga som aldrig, aldrig får underlåta att ställas.

Anders Björnsson
Appelltal vid Mynttorget i Stockholm 31/3 2011

 

I dessa tider kan man få uppleva de mest märkliga omkastningar, skrev härförleden Hans Bergström i sin kolumn i DN. Det var apropå ”det militära ingripandet” i Libyen:

Amerikaner, britter och fransmän bombar Libyen. För detta får de närmast totalt politiskt stöd i Sverige. Vänsteroppositionen begär att Sverige ska delta militärt. I USA, däremot, är insatsen starkt kontroversiell.

Tysklands regering gjorde det enda vettiga och vägrade att stödja den resolution i FN:s säkerhetsråd som öppnar luftrummet för bombarmador över libyskt territorium. Men i Washington och London – det spelar ingen roll vilka partier som bildar regering där – gnuggar krigsgalningarna händerna. Det skrev Anders Björnsson på Newsmill den 18 i förra månaden.

Statens huvuduppgift är inte att fylla bankomater med pengar åt bidragstagare, eller sponsra stackars filmmakare som inte får någon publik till sina tungsinta alster. Statens huvuduppgift är inte heller att försörja riksdagsledamöter eller köpa kärnkraftverk i Storbritannien.

Nej, statens främsta uppgift är att upprätthålla ordningen i samhället. Den ska skydda oss mot våld och hot såväl inom riket som från andra stater eller inkräktare. Staten ska skydda oss till liv och lem, men också våra ägodelar.

Det är polis och militär som är statens främsta kärnuppgifter.

Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att vi svenskar befinner oss i krig i Afghanistan. Vad har dessa Långtbortistanländer gjort oss?

Att vi hamnade där beror på socialdemokratin. Det parti som mest hävdat vår alliansfrihet och neutralitet tog i början av detta årtusende beslutet att vi hade ärende att med USA och några andra demokratiska stater civilisera befolkningarna i Långtbortistanländerna.

Vi steg på västalliansens offensiv för att sprida mänskliga rättigheter till hela världen. Eller i praktiken göra världen mer kristen, även om vi inte använder sådant språk.

Från början handlade det om att kväsa terrornätverket Al Qaida och göra Afghanistan demokratisäkert. Sverige ställde villkor om att det skulle vara ett solklart FN-mandat och att muslimska länder skulle delta, det senare viktigt för att inte få det hela att framstå som ett nytt korståg vilket den amerikanske presidenten dillade om.

Våra insatser skulle vara humanitära. Det var inget krig vi åkte till, utan ett biståndsprojekt.

Det borde ha ställts en del andra villkor också. Som att Operation Civilisera Långtbortistanländerna borde vara tidsbegränsat. Sverige har deltagit i krigssituationer utomlands förr, men då har mandatet varit mycket tydligt. Vi har fungerat som buffert mellan två fiendestater (som på Cypern eller i Sinai). Vi har kylt ner konflikthärdar tillfälligt (Kongo och Somalia).

Men istället hamnade vi som permanent trupp i ett oändligt långt krig i ett oändligt Långtbortistanland.

Således har vi också fått en regering som fastställt en säkerhetspolitik som går ut på att vi förväntar oss hjälp av andra länder, liksom de förväntar sig hjälp av oss. Det innebär i praktiken att vi har antagit en luddig Nato-försäkran, fast utan de undantag som finns i den alliansens statuter.

Allt detta har dessutom skett utan att det diskuterats i valrörelser eller på annat sätt så att väljarna fått ta ställning till den nya linjen.

Det argument som finns för att vi ska vara i Afghanistan är att vi kan ge människorna där ett civiliserat liv utan religiösa fanatiker och med demokratiska rättigheter. Det låter bra. Men de som säger detta lägger inte till priset för allt detta goda. Nämligen att vi i Sverige är beredda att sända våra söner och döttrar i döden för att befria afghanerna från förtryck.

Just detta, att prislappen saknas, visar hur ohederligt det här projektet är. Vi ska demokratisera Långtbortistan, men fan ta den som försöker lägga fram frågan till våra egna svenska väljare!

Nu propageras det för att vi ska gå omkring med ett litet gult band som förkunnar att vi stödjer våra svenska soldater. Det är rena galenskapen. Vad vi bevittnar är att försök att med inhemsk propaganda höja befolkningens krigsmoral och få dem att börja försörja fronten med människokött.

Så länge vi har våra trupper där ska de självfallet få vad de behöver för att fullgöra uppdraget. Men siktet ska vara inställt på hemgång. Själv tänker jag därför dra på mig ett märke som det står ”Sverige ut ur Afghanistan” på.

Stig-Björn Ljunggren

Artikeln har publicerats i Piteå-Tidningen.

Historiskt sett är värnplikten i Sverige förknippad med demokratins framväxt och konsolidering. Nu är värnplikten på väg ut. Istället insatsförsvar för hela slanten och ett närmande till Nato. Försvarets folkliga förankring och självständigheten ges upp.

Skandalöst nog togs detta stora steg utan någon nämnvärd offentlig debatt.

Så skriver Lennart Palm, professor i historia vid Göteborgs universitet, i Allmänna försvarsföreningens tidskrift Vårt försvar.

I det senaste numret av The Economist finns en skämtteckning föreställande Barack Obama som försöker baxa in Afghanistan i bakluckan på en liten golfbil. Efter ett tag ger han upp och lägger istället landet på taket. Och försvinner ur bild för att strax dyka upp med en stor lastkran med vilken han försöker lägga Pakistan ovanför Afghanistan.

Budskapet är – förutom att det är svårt att hantera Afghanistan – att det inte räcker med att klara det ena landet, det andra kommer automatiskt upp på dagordningen, och det tredje, och det fjärde. Och så vidare. Som Vietnam drog in Laos och Kambodja. Eller Israel/Palestina har skapat oro i hela regionen.

Det är väl detta som brukar kallas för ”den vite mannens börda”, efter Kiplings dikt. Alltså västerlandets påtagna uppgift är att ordna världen till det bästa. Kipling skrev:

”Tag upp den vite mannens börda,

sänd män med mod och spänst

i landsflykt, sänd er bästa flock

till era fångars tjänst

att träla i tungt harnesk,

att ge en vettlös hord,

ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn,

halvt djävlar – värn och vård.”

Jag brukar tänka på detta när debatten om Afghanistan rasar här i Sverige. Ett argument som ofta används är att den svenska närvaron där ger människor chansen att få gå i skola, kasta av sig huvuddukar, rent vatten, böcker och demokrati. Tack vare de svenska insatserna – tillsammans med de andra i den kristna legohären – så har folk fått det bättre.

Det finns ingen anledning att säga emot detta. Tvärtom. Det är fantastiskt. Vi är med och civiliserar villkoren för afghanska befolkningen. Förvisso med en viss kostnad i form av dödande, men ändå, det är uppenbart att vår närvaro förbättrar villkoren för människor.

Så det afghanska äventyret kan mötas med många argument. Vi ska i första hand försvara oss själva och satsa pengarna på att hålla garden uppe på hemmaplan. Afghanistan kan inte vinnas i krig, det har ingen lyckats med. Vi är med och dödar oskyldiga människor med motivet att några andra ska få gå i skolan. Vi ingår i det amerikanska imperiets härjningar. Vi har inte låtit svenska folket ta ställning till detta. Etc.

Men skämtteckningen tydliggör ett annat argument, som mer handlar om konsekvenserna. Vilket typ av uppdrag leder detta fram till för det svenska globala engagemanget? Vore det inte rimligt att vi ocså hjälpte till med att ta itu med länder som Pakistan, Iran och Nord-Korea? Vad är det för biljett vi har satt oss på genom det här militära/sociala engagemanget?

Därmed blir också dimensionen i The Economist karikatyrteckning tydligare. Ska vi hjälpa Nobelpristagaren att ställa världen tillrätta?

Stig-Björn Ljunggren

Noterar att Jan Öberg reagerat på årets speciella fredspris. Av de fyra bestämningar i Nobels testamente av den som förtjänat priset – ”brotherhood among nations” – ”abolition or reduction of standing armies” – ”for the holding and promotion of peace congresses” – ”champions of peace” – är det väl bara den första som Obama kan sägas stå för? Jag tänker på hans tal i FN nyligen:

”Ni som kritiserade USA för att bara göra saker på egen hand tidigare, kan inte bara sitta ner och vänta på att USA ska lösa alla problem i världen.”

Med George Bush den yngres språkbruk betyder det att ”den som inte är med oss är emot oss.”

Och svaret på Obamas Afghanistanfråga blir då ”Sänd fler trupper!”

Sverige måste svara självständigt och inte delta i det pågående stora spelet.

Norska Nobelkommittén tar priset. De ger det till Barack Obama. Inte förvånande, helt logiskt för alla som håller de långa linjerna klara för sig. Richard Nixon eskalerade först kriget i Vietnam, utvidgade det till Kambodja, och avslutade sedan med en ärofull fred.

För det fick han hämta fredspriset i Oslo.

Nu gör Barack Obama Afghaniostan till sitt Vietnam: eskalerar först kriget, utvidgar det till grannlandet, och fixar förhoppningsvis ovanpå en nätt liten fred.

Då kan karln väl få fredspriset redan i år!

Vän av ordning invänder att klimatet är den sanna motiveringen till att han får det. Klimathotet hänger över oss alla. Vad är väl ett litet skitkrig i Himalayas utlöpare mot det? Jämförelsevis bara en flugskit på kartan.

Proportionerna, Helge, proportionerna!

Fånga al Qaida. Jaga Taliban. Utbilda poliser. Flickor till skolan. Kvinnors rättigheter. Bygga en stat. Stödja demokrati. Utbilda militär. Bevara en fred…

Raden av skäl till att ha soldater i Afghanistan tycks redan oändlig. Nu när det inte går bra och alla söker en ny strategi och nya skäl att motivera en allt tröttare hemmaopinion hoppar anhängarna till en ny tuva: Pakistans kärnvapen får inte hamna i händerna på Taliban.

Sydsvenskans Mats Skogkär för fram den brittiska arméchefens argument under rubriken Inget val.

I Ekot rapporteras Obama vara på väg att ändra den strategi som var ny när han tillträdde – AfPak (att koppla Afghanistan till Pakistan); snart gäller fullt fokus på Pakistan, vilket kommer att innebära att Vita huset kan

bestämma sig för att talibanerna i Afganistan inte utgör ett direkt hot mot den amerikanska säkerheten.

Ett snärj för sådana som Skogkär att hänga med i svängarna.