Skip navigation

Tag Archives: Afghanistan

När USA 2009 trappade upp insatsen i Afghanistan kom svensk trupp snart att delta i fullskalig upprorsbekämpning med omfattande strider, något som regeringen mörkade för riksdag och allmänhet.

Anklagelsen framförs av professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, i en artikel publicerad på newsmill den 13 mars, samtidigt som hans bok Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan publiceras av Atlantis.

På förlagets författarblogg skriver Agrell varför han skrivit boken:

Ingen internationell fredsoperation hade tidigare tillämpat COIN-konceptet, och även om det successivt kommit att användas inom ISAF i framförallt södra Afghanistan så var det McChrystal förespråkade en fullskalig övergång till upprorsbekämpning över hela linjen.

Annonser

Det mantra som förr gällde för svensk säkerhetspolitik var att vi höll oss alliansfria för att i händelse av krig kunna stå neutrala. Idag är det en annan doktrin som gäller:

”Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” (Från regeringens hemsida, min fetning)

Därmed har vi istället för neutralitetsdoktrinen lagt fast en biståndsdoktrin med hela världen. Oklart vilka villkor som gäller för att vi ska bistå, eller när vi förväntar oss stöd av andra, men likväl, en tydlig deklaration om att vi ställer upp, eftersom ni ställer upp på oss. Alla för en, en för alla!

Och för att markera att det är ett doktrinskifte beslutade riksdagen sommaren 2009 att avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid och ersätta den med en frivillig grundläggande soldatutbildning. Från och med 1 juli 2010 är all militär grundutbildning och tjänstgöring frivillig i Sverige. Det är alltså frivilligt att göra värnplikt.

Lagen om totalförsvarsplikt (skyldighet för totalförsvarspliktiga att fullgöra värn- och civilplikt) väntas inte avskaffas, utan förklaras vilande. Om eller när eller den ska tas i praktiskt bruk igen avgörs av regeringen.

Och det tycks ha blivit så, att den som vill göra värnplikt men inte är beredd att åka utomlands, inte heller efterfrågas. En sortering verkar ske, så att krigsmakten sakta men säkert byggs upp av kosmopolitiskt inriktade. Kanske samlas de övriga i Hemvärnet, vad vet jag?

Försvarsberedningen uttryckte sig så här i en pregnant formulering:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som inbegriper militära maktmedel, kan dock uppstå även i vår region. Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.” (Min fetning)

*

Den som botaniserar på regeringens hemsida hittar en hel del intressant kring hur man ser på säkerhetspolitiken (mina fetningar i allmänhet):

Vår omvärld har blivit allt mer internationaliserad och gjort oss mer sårbara  för säkerhetshot som terrorism (ex 11 september, Madrid och London), massförstörelsevapen, narkotikahandel, organiserad brottslighet, miljö- och flyktingkatastrofer, hot mot elförsörjning (obs! borde väl vara ”energiförsörjning”?),  telekommunikationer, IT-system, etc .

Det gäller att förebygga och hantera situationer som utan att vara ett direkt hot mot självständigheten skulle kunna innebära ”snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner”, som det heter på regeringens hemsida.

För framtiden är det därför tydligare än någonsin att säkerhet bäst kan uppnås gemensamt och genom nära samarbete med andra länder. Sverige är därför, säger man, en aktiv och solidarisk partner i arbetet för stabilitet och säkerhet i Europa och omvärlden.

På det globala planet är det främsta uttrycket för detta Sveriges stöd till FN. Sveriges stöd till FN sägs genomsyra vårt utrikes- och säkerhetspolitiska engagemang.  Men också deltagande i olika internationella säkerhetssamarbetet som EU, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och PPF (Partnerskap för fred). Detta ger oss större möjligheter att påverka förhållandena i vår omvärld och därmed även trygga vår egen säkerhet, är den svenska linjen på regeringens hemsida.

Det svenska ”närområde” som lyfts fram, med fördjupat och utvidgat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbetet ,  är framförallt grannländerna Estland, Lettland och Litauen.

Särskilt nära säkerhetspolitiskt samarbete med Finland, aktivt deltagande i Arktis-, Barents-, och Östersjösamarbetet liksom ”EU:s Nordliga dimension”.

Hemsidan förkunnar för övrigt:

”Ryssland är Sveriges största grannland och en central säkerhetspolitisk aktör i vårt närområde, Europa och den större omvärlden. Rysslands partnerskap med EU och samverkan med Nato inom Nato-Rysslandsrådet (NRC), liksom dess integration i den globala ekonomin, är av stor säkerhetspolitisk betydelse för Östersjöregionen och hela Europa.”

Sverige strävar efter säkerhetsfrämjande samarbetet med Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien samt länderna i södra Kaukasien, Centralasien och på västra Balkan. (Regeringens hemsida)

Sverige verkar för en fortsatt utvidgning av EU. (Regeringsförklaringen 2008)

”Samarbetet i Norden för stabilitet och säkerhet i vårt närområde förstärks.”

”Afghanistan förtjänar särskild uppmärksamhet. Utvecklingen där ger anledning till fortsatt oro. Sveriges engagemang är brett och långsiktigt.”

Därmed kan man säga att den alliansfria neutrala svenska säkerhetspolitiska doktrinen bytts ut mot en Långtbortistan-doktrin. Vår säkerhetspolitik bygger på utvecklingen överallt och på alla områden.

*

Ett bra sätt att sammanfatta utvecklingen är följande matris, som jag snappat upp någonstans, men som jag inte hittar:

Allmän Värnplikt blir selektiv värnplikt

Invasionsförsvar blir insatsförsvar

”Kinetisk energi” blir ”kognitiv energi”

Tydlig hotbild blir ”otydlig hotbild”

Militärt/civilt hålls isär blir militärt/civilt flyter ihop

Vitala intressen blir ”värdeintressen”

Krig kallas för ”strid” (alt ”fredsbevarande insatser”)

Sammanfattningsvis: Det har hänt grejor. Jag är inte säker på hur kritisk jag egentligen är, men det är uppenbart att vi bör diskutera detta lite mer ingående. Att vi inte riktigt är på det klara med var vi hamnat med Långtbortistandoktrinen visar den svenska ambivalensen med Libyeninsatserna.

Inte ens folkpartiet vill ha krigsflygplan som har farliga bomber… hmmmm…

Stig-Björn Ljunggren

Statens huvuduppgift är inte att fylla bankomater med pengar åt bidragstagare, eller sponsra stackars filmmakare som inte får någon publik till sina tungsinta alster. Statens huvuduppgift är inte heller att försörja riksdagsledamöter eller köpa kärnkraftverk i Storbritannien.

Nej, statens främsta uppgift är att upprätthålla ordningen i samhället. Den ska skydda oss mot våld och hot såväl inom riket som från andra stater eller inkräktare. Staten ska skydda oss till liv och lem, men också våra ägodelar.

Det är polis och militär som är statens främsta kärnuppgifter.

Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att vi svenskar befinner oss i krig i Afghanistan. Vad har dessa Långtbortistanländer gjort oss?

Att vi hamnade där beror på socialdemokratin. Det parti som mest hävdat vår alliansfrihet och neutralitet tog i början av detta årtusende beslutet att vi hade ärende att med USA och några andra demokratiska stater civilisera befolkningarna i Långtbortistanländerna.

Vi steg på västalliansens offensiv för att sprida mänskliga rättigheter till hela världen. Eller i praktiken göra världen mer kristen, även om vi inte använder sådant språk.

Från början handlade det om att kväsa terrornätverket Al Qaida och göra Afghanistan demokratisäkert. Sverige ställde villkor om att det skulle vara ett solklart FN-mandat och att muslimska länder skulle delta, det senare viktigt för att inte få det hela att framstå som ett nytt korståg vilket den amerikanske presidenten dillade om.

Våra insatser skulle vara humanitära. Det var inget krig vi åkte till, utan ett biståndsprojekt.

Det borde ha ställts en del andra villkor också. Som att Operation Civilisera Långtbortistanländerna borde vara tidsbegränsat. Sverige har deltagit i krigssituationer utomlands förr, men då har mandatet varit mycket tydligt. Vi har fungerat som buffert mellan två fiendestater (som på Cypern eller i Sinai). Vi har kylt ner konflikthärdar tillfälligt (Kongo och Somalia).

Men istället hamnade vi som permanent trupp i ett oändligt långt krig i ett oändligt Långtbortistanland.

Således har vi också fått en regering som fastställt en säkerhetspolitik som går ut på att vi förväntar oss hjälp av andra länder, liksom de förväntar sig hjälp av oss. Det innebär i praktiken att vi har antagit en luddig Nato-försäkran, fast utan de undantag som finns i den alliansens statuter.

Allt detta har dessutom skett utan att det diskuterats i valrörelser eller på annat sätt så att väljarna fått ta ställning till den nya linjen.

Det argument som finns för att vi ska vara i Afghanistan är att vi kan ge människorna där ett civiliserat liv utan religiösa fanatiker och med demokratiska rättigheter. Det låter bra. Men de som säger detta lägger inte till priset för allt detta goda. Nämligen att vi i Sverige är beredda att sända våra söner och döttrar i döden för att befria afghanerna från förtryck.

Just detta, att prislappen saknas, visar hur ohederligt det här projektet är. Vi ska demokratisera Långtbortistan, men fan ta den som försöker lägga fram frågan till våra egna svenska väljare!

Nu propageras det för att vi ska gå omkring med ett litet gult band som förkunnar att vi stödjer våra svenska soldater. Det är rena galenskapen. Vad vi bevittnar är att försök att med inhemsk propaganda höja befolkningens krigsmoral och få dem att börja försörja fronten med människokött.

Så länge vi har våra trupper där ska de självfallet få vad de behöver för att fullgöra uppdraget. Men siktet ska vara inställt på hemgång. Själv tänker jag därför dra på mig ett märke som det står ”Sverige ut ur Afghanistan” på.

Stig-Björn Ljunggren

Artikeln har publicerats i Piteå-Tidningen.

Fånga al Qaida. Jaga Taliban. Utbilda poliser. Flickor till skolan. Kvinnors rättigheter. Bygga en stat. Stödja demokrati. Utbilda militär. Bevara en fred…

Raden av skäl till att ha soldater i Afghanistan tycks redan oändlig. Nu när det inte går bra och alla söker en ny strategi och nya skäl att motivera en allt tröttare hemmaopinion hoppar anhängarna till en ny tuva: Pakistans kärnvapen får inte hamna i händerna på Taliban.

Sydsvenskans Mats Skogkär för fram den brittiska arméchefens argument under rubriken Inget val.

I Ekot rapporteras Obama vara på väg att ändra den strategi som var ny när han tillträdde – AfPak (att koppla Afghanistan till Pakistan); snart gäller fullt fokus på Pakistan, vilket kommer att innebära att Vita huset kan

bestämma sig för att talibanerna i Afganistan inte utgör ett direkt hot mot den amerikanska säkerheten.

Ett snärj för sådana som Skogkär att hänga med i svängarna.

Det duger inte längre att Socialdemokratin bara mumlar.

På sin blogg uppmanade Helle Klein igår (s) att säga nej till Kriget, och i en signerad ledare i Aftonbladet tog hon Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) i örat: Sluta mumla.

Apropå mp:s omprövning skriver hon att s måste följa efter:

Det är hög tid att Socialdemokraterna också tänker om. I ett pressmeddelande efterlyser Urban Ahlin (S) en ”svensk afghanistanstrategi där man på sikt ökar de civila delarna och minskar de militära”. Men så tillägger han kryptiskt: ”När så kan ske avgörs av förhållandena i Afghanistan”.

Hon har helt rätt. Vad Urban Ahlin gör är att låta avgörandet om svensk trupps vara eller inte vara i Afghanistan vila i USA:s händer. Helle Klein menar att den

rödgröna oppositionen måste stå för en human Afghanistanpolitik

och riktar en uppmaning till den stundande s-kongressen:

Låt S-kongressen bli ett avstamp för en rödgrön internationalism som leds av Palmes idé om gemensam säkerhet, inte av Bushs idé om kriget mot terrorismen.

Under rubriken ”Sverige är i krig – afghanska kvinnor ska befrias nu” skriver Jan Guillou Aftonbladet om att Sverige för första gången på 200 år är i krig och att svenska soldater slåss på amerikansk sida i Afghanistan. Det föranleder Guillou att begära att medborgarna får ett klart svar på frågan varför vi måste gå i krig,  vilka mål som ska uppnås.

 

Men, skriver han, ”de besked regeringen lämnar är antingen ytterst diffusa eller föga trovärdiga.”

 

Guillou fortsätter:

”Från början gällde kriget i Afghanistan två begränsade och klart definierade mål, att slå ut ett antal terroristbaser och att infånga symbolen för all islamistisk terrorism, Usama bin Ladin. Det ena målet uppnåddes snabbt och det andra, att fånga bin Ladin, måste uppges.”

Men, konstaterar han, därmed tog inte kriget slut – ”I stället presenterades ett nytt krigsmål, att befria den afghanska kvinnan.”

Guillou konstaterar att detta mål är bekant från förr:

”Under 80-talet när Sovjetunionen bedrev ett fullskaligt krig i Afghanistan motiverade den sovjetiska statsledningen också kriget med sin strävan att befria den afghanska kvinnan.

Opinionen i väst betraktade det som ett lika skrattretande som hycklande argument och anklagade Sovjetunionen för att ha helt andra, strategiska och geopolitiska, skäl för krig och ockupation.

Inte för att jag har något citat i minnet, men jag har svårt att tro att ledarsidorna på Expressen och Svenska Dagbladet hade något beröm till övers för denna Sovjetunionens uttalade förklaring till sitt krig.

Men i dag har de, liksom de andra svenska krigsivrarna bland liberaler och moderater, övertagit den sovjetiska beskrivningen av krigsorsaken.”

Nu konstaterar förvisso Guillou att det naturligtvis är en behjärtansvärd målsättning att befria afghanska kvinnor – om den nu vore sanningsenlig:

”Men som krigsorsak är den inte hållbar. 

En del allvarliga frågor radar nämligen upp sig. 

Hur många afghanska män skall vi döda för att befria den afghanska kvinnan? Och under hur lång tid skall vi bedriva detta vällovliga dödande?

Kriget har hittills pågått i sju år och det har inte på långa vägar räckt för att ens säkra afghanska flickors rätt att gå i skolan (det vanligaste exemplet på krigets betydelse för jämställdheten).

Betyder det att vi måste vara inställda på ytterligare minst sju års krig?”

Sedan skriver Guillou:

”Kan försvarsminister Sten Tolgfors (M) och de blodtörstiga ledarskribenterna verkligen tro att ett utdraget dödande förbättrar möjligheterna att introducera västerländska ideal i Afghanistan?

De flesta som dödas i Afghanistan tycks för övrigt vara civila. Det beror på den amerikanska strategin att förlita sig mer på bombflyg än på markoperationer. När man bombar misstänkta byar så skiljer inte vare sig smarta eller dumma bomber på kvinnor, barn, åldringar eller talibaner.

Varje sådan insats förstärker hatet mot de utländska ockupanterna. Den afghanske presidenten Hamid Karzai har hittills förgäves vädjat om att få ett slut på masslakten av civila, vilket försvagar krigsivrarnas ursäkt att vi bedriver krig på regimens önskemål (för övrigt också det Sovjetunionens gamla argument).

Trots att Sovjetunionens väldiga armé till slut besegrades i Afghanistan måste de svenska krigsivrarna dessutom mena att USA och dess allierade kan åstadkomma seger i Afghanistan. Med svensk hjälp skall USA vinna kriget?

Att den amerikanska krigsinsatsen skulle gälla den afghanska kvinnans emancipation och småflickors rätt att gå i skola är helt enkelt inte sant.

Förutom geopolitiska och strategiska motiv för att kriga har USA också att hantera problemet med att inte kunna förlora, att inte ännu en gång tvingas till nederlag som i Vietnam. 

USA har försatt sig i en oerhört penibel och problematisk situation och därför syns inget möjligt slut på kriget.

Det är ett svårlösligt amerikanskt dilemma.”

Guillou avslutar sin krönika:

”Men Sverige slåss inte på amerikansk sida i Afghanistan för några imperialistiska mål och vi har heller ingen prestige att förlora genom att dra oss ur.

Den svenska krigsinsatsen motiveras ju bara med föreställningen att man kan bomba och skjuta tills jämställdhet uppnås.

Om detta verkligen vore enda skälet för att vi skall lägga ner miljarder på att döda afghaner så måste ju vår regering kunna förklara när detta mål uppnås, och hur man skall kunna bestämma den tidpunkten.

Det kan regeringen förstås inte svara på.

För första gången i svensk historia befinner vi oss därför i krig utan att veta varför eller vad vi vill åstadkomma.

Och opinionen tiger still.

Det är som en mardröm.”

Kanske kan man påvisa att Jan Guillou har fel åtminstone på den näst sista punkten. Att opinionen inte tiger still. Att det går att få upp frågan på dagordningen i valet till Europaparlamentet.

 

Stig-Björn Ljunggren

 

Expressens Anna Dahlberg har åter åkt inbäddad i Afghanistan och skrev den 10 maj:

Barnen vinkar och gör tummen upp när våra militärfordon åker förbi. 

Hennes slutsats är att ”vi” måste vinna det här kriget. Hon är orolig att det blir för lite för sent men är annars entusiastisk inför Obamas nya strategi. Jag tänker inte göra mig lustig över hennes berömmande ord om dem som ska göra det:

Efter sju förlorade år har vi till sist fått en trojka – Barack Obama, David Petraeus (mannen bakom vändningen i Irak) och general McKiernan – som förstår sig på den här typen av konflikter. 

Den senare fick samma dag sparken.

 

Det tänkvärda med Anna Dahlberg är att hon inte tvekar om vilka som betalar USA:s krigståg – afghanerna – som hon betecknar med ord som ”misskötsel” och ”förödande”: 

I stället för att försöka vinna över befolkningen har USA flygbombat, gjort räder och sedan retirerat till sina baser. 

Sådant har kanske tidigare utgjort randanmärkningar, stödet har hon trots allt givit oförbehållsamt.

 

Tänkvärt är att hon inte heller håller inne med korruptionen kring Karzai och övergreppen regimens handgångna begår.

 

Hennes stöd har tidigare varit lika orubbat som nu hennes tilltro till det ”nya”:

Med fler soldater hoppas man kunna utvidga regeringssidans kontroll över landet, vilket i sin tur möjliggör att hjälparbete och samhällsservice kan komma i gång. Själva poängen är att den militära förstärkningen ska följas av en civil dito. 

Ingen oro kan anas över den sammanblandning som här finns mellan militära och humanitära insatser, en utveckling som fått de humanitära aktörerna i landet att kritisera den militära uppladdningen.

 

Anna Dahlberg jämför med Irak:

Det är samma truppförstärkning, samma grundläggande strategi – ”Rensa, hålla, bygga” – och samma försök att vinna över befolkningen med hjälp av dollarbuntar och sysselsättningsåtgärder.

Och hon beskriver hur den sammanblandning som faktiskt inte ”möjliggör att hjälparbete” kan komma igång utan utgör en fara för hjälparbetarna ser ut:

En ärrad soldat berättar för mig hur han reser runt i byarna i Zabulprovinsen och erbjuder snabba projektstöd på 10000 dollar om de lovar att rapportera om talibanernas rörelser.

Alltsammans är tänkvärt därför att det är oförsvarligt naivt:

Jag är övertygad om att detta är rätt väg att gå.  

Alla alternativ ratar hon som att ”återigen överge Afghanistan”, men det ska vi inte. Vi sviker inte Afghanistan.

 

Det verkliga sveket stavas kängor på marken och bomber ifrån skyn.

Idag skriver Jan Guillou i AB om att Sverige är i krig och att opinionen tiger still. Det är vad han sammanfattar som en mardröm.

Men Sverige slåss inte på amerikansk sida i Afghanistan för några imperialistiska mål och vi har heller ingen prestige att förlora genom att dra oss ur.

Den svenska krigsinsatsen motiveras ju bara med föreställningen att man kan bomba och skjuta tills jämställdhet uppnås.

Om detta verkligen vore enda skälet för att vi skall lägga ner miljarder på att döda afghaner så måste ju vår regering kunna förklara när detta mål uppnås, och hur man skall kunna bestämma den tidpunkten.

Hur går det för oss, har vi lyckats kristna Afghanistan ännu?

 

Ja, just ja. Så uttrycker vi oss inte längre. Vi säger att vi vill skapa demokrati och mänskliga rättigheter istället.

 

Men poängen är ungefär densamma som alltid när vi vill marschera över kartan. Vapen i den ena handen, medmänskliga paroller i den andra.

 

Svenska soldater finns i Afghanistan för att vi vill att de också ska få ett drägligt liv. Och då behövs vid sidan om militära insatser som håller de mer aggressiva hedningarna på plats. Men ska det lyckas måste vi främst satsa på vad som kallas ”mjuk makt”. Där ingår skolundervisning, läkarvård, rent vatten och annat av livets grundläggande nyttigheter.

 

Och det brukar visa sig att kan folk få ett bättre liv med en ny regim så kommer de också att sluta upp bakom den. Då blir vapnen mindre viktiga.

 

Två gamla socialdemokratiska stötar, Anders Ferm och Thage G Petterson, skrev häromdagen en debattartikel i SvD om att projektet i Afghanistan inte går så bra.

 

De hävdar att efter åtta års krig verkar det vara så att Afghanistan är förlorat. Landet är långt från fred och demokrati, talibanerna är obesegrade och troligtvis kan kriget inte vinnas.

 

Så därför, frågar debattörerna, är frågan om det kanske är dags för Sverige att dra sig ur kriget.

 

Deras rekommendation är att vi har en folkomröstning om Afghanistan.

 

En folkomröstning om Afghanistan kan man förstås ha, men frågan är om vi inte ska pröva den traditionella vägen först – och se till att frågan kommer upp på den politiska dagordningen och diskuteras ordentligt.

 

En utmärkt möjlighet att göra detta finns i den valrörelse som nu startat på allvar. Kandidaterna till Europaparlamentet bör naturligtvis svara på frågan om vad de anser om Sveriges engagemang i Afghanistan. Och om de tycker att Sverige är tillräckligt väl försvarat?

 

En annan fråga att ställa är också om hur vi ska tolka statsminister Fredrik Reinfeldts senaste regeringsförklaring 2008:

”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land.

I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Med detta säger statsministern att Sverige ska ställa upp med soldater om exempelvis Baltikum hotas, kanske gäller det även Ukraina, eller rent av Georgien?

 

En bra fråga för våra Europaparlamentariska kandidater att reda ut.

 

Stig-Björn Ljunggren

Det börjar dra ihop sig att välja parti (och kandidat) till Europaparlamentet.

 

Det finns en fråga jag saknat i diskussionen länge, och det handlar om svensk säkerhetspolitik.

 

Vi är ju ett land som i princip haft fred i 200 år.

 

Senast vi hade det riktigt hett om öronen dundrade ryssarna ner genom Norrland, gick över isarna och upprättade högkvarter i Stockholms skärgård. Samtidigt väntade danskarna att när som helst få erövra södra Sverige tillsammans med franska soldater under ledning av en viss Bernadotte.

 

Dessutom fanns det en fruktan för att Norge skulle kapa åt sig av landets västra delar.

 

Vi var riktigt illa däran. Sverige var ett före detta stormaktsvälde som rasade samman och var nära att bli uppslukat av våra grannar. Det som hände 1808-1809 var faktiskt det svenska rikets ödesstund.

 

I det här problemet hade vi hamnat därför att vi försökt delta i den Europeiska storpolitiken. Vi hade en kung som trodde Napoleon var Satan själv och att Sverige hade till uppgift att få dessa mörkrets krafter på knä.

 

Det gick inte så bra. Men kungen avsattes och den nya ledningen för riket visade att de lärt sig en läsa.

 

Under 1800-talet så skaffade vi oss en ny säkerhetspolitisk doktrin som gick ut på att försöka hålla oss undan när de stora herrarna skred över kartan.

 

Denna neutralitetslinje – som alltså var ett medel för att säkra nationens överlevnad i en värld fylld av predatorer – blev under 1900-talet en slags överideologisk nästan religiös hållning.

 

Frågan är om detta nu är på väg att förändras?

 

I den senaste regeringsdeklarationen säger statsminister Fredrik:

”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land.

I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Detta kan bara tolkas som att vi ska skicka svensk trupp om våra grannländer hamnar i trubbel. Och att de ska komma till oss i liknande lägen.

 

Det är väl också därför som NATO nu förtiden övar i Sverige.

 

Men vad tycker våra kandidater till Europaparlamentet egentligen om den nya linjen. Bör Sverige ställa upp med soldater om exempelvis Baltikum hamnar i krig? Gäller våra utfästelser även Ukraina, eller rent av Georgien?

 

Vi finns ju redan med soldater i Afghanistan, så det är lätt att föreställa sig att de svenska löftena om hjälp till andra i händelse av krig eller katastrof är ganska vidlyftigt.

 

Nu tror jag naturligtvis inte att den gamla neutralitetslinjen fungerar i dagens värld. Men vad vi än skaffar istället så bör det diskuteras öppet i debatten. Så låt oss fråga dem som vill ha vårt förtroende vad de egentligen tycker.

 

Stig-Björn Ljunggren

(även i Ölandsbladet idag)