Skip navigation

Tag Archives: Afghanistankriget

Igår kunde vi få oss till livs de svenska soldaternas vardag i Afghanistan. I sex avsnitt ska dokumentären Krig för fred låta oss följa dem på nära håll. Det kommer att bli intressant och tankeväckande. Det blir debatt, var så säker.

Två väldigt olika förhandskommentarer tål att läsas också i efterhand. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet den 10 april att Medier lockar unga till kriget i Afghanistan:

Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak.

Det räcker nu.

I Sydsvenskan skrev Tobias Lindberg igår, apropå att plutonsbefälet Erik – som så många före honom – konstaterar att säkerhetsläget har blivit sämre, något motsägeslefullt:

Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron.

Det kan inte å ena sidan ställas krav på ”ett tydligt mål” och å den andra slås fast att den förda politiken är rimlig, när fortfarande inget tydligt mål finns.

En utvärdering vore rimlig när säkerhetsläget i lande trots närvaron av utländsk militär i tio år har bara blivit värre.

Liksom soldaterna i dokumentären är Tobias Lindberg befriande rak i sitt budskap Sverige dödar:

Det talas inte högt i Sverige om att svenska trupper har ihjäl folk.

Erik anser inte att han dödar, utan att han ”löser sin uppgift”.

Och visst: i grund och botten har han och hans kollegor uppgifter från svenska folket genom riksdagsbeslut.

Sverige dödar.

För vad? För mänskliga rättigheter? För demokrati? Här rör sig också Tobias Lindberg nära gränsen till hyckleriet.

Dokumentären då?

En ren rekryteringsfilm? Förvisso saknas flera viktiga perspektiv men den vardag som visas i första programmet spräcker högtidstalens hyckleri, att insatsen handlar om annat än krig. Ett tabu är brutet, nu kan vi börja snacka på allvar.

Annonser

Motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Idag är det 49 procent, mot 42 procent 2009 och 32 procent 2007. Samtidigt minskar stödet från 35 procent 2007 till 30 procent 2010. Det skriver idag Ulf Bjereld i sin gästkolumn i AB Ideologiska grimaser i den svenska utrikesdebatten.

Apropå den svenska Libyen-insatsen ger han en välbehövlig känga till folkpartisterna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson, som

inte kan låta bli att försöka vinna inrikespolitiska poäng på formerna för det svenska deltagandet. De nöjer sig inte med att Sverige genom Jas Gripen deltar i upprätthållandet av flygförbudszonen, utan kräver i stället att just svenska soldater och flygplan ska fälla bomber och angripa markmål i Libyen. Det är en tragisk krigsromantik där medlet – militära stridshandlingar – görs till ett mål i sig.

På sin blogg skriver Ulf Bjereld utförligare om opinionen för att avsluta det svenska militära deltagandet i Afghanistan. Nära fyra av tio moderater och centerpartister tycker det är dags att ta hem trupperna:

Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt militärt tillbakadragande bland Vänsterpartister (68 procent), Socialdemokrater (64 procent) och Miljöpartister (60 procent). Därefter följer Moderater (37 procent) och Centerpartister, Folkpartister och Kristdemokrater (samtliga 30 procent). Opinionen i Afghanistanfrågan följer således vänster-högerdimensionen. (Bland Sverigedemokraterna förespråkar 65 procent av sympatisörerna att Sverige lämnar Afghanistan.)

Statens huvuduppgift är inte att fylla bankomater med pengar åt bidragstagare, eller sponsra stackars filmmakare som inte får någon publik till sina tungsinta alster. Statens huvuduppgift är inte heller att försörja riksdagsledamöter eller köpa kärnkraftverk i Storbritannien.

Nej, statens främsta uppgift är att upprätthålla ordningen i samhället. Den ska skydda oss mot våld och hot såväl inom riket som från andra stater eller inkräktare. Staten ska skydda oss till liv och lem, men också våra ägodelar.

Det är polis och militär som är statens främsta kärnuppgifter.

Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att vi svenskar befinner oss i krig i Afghanistan. Vad har dessa Långtbortistanländer gjort oss?

Att vi hamnade där beror på socialdemokratin. Det parti som mest hävdat vår alliansfrihet och neutralitet tog i början av detta årtusende beslutet att vi hade ärende att med USA och några andra demokratiska stater civilisera befolkningarna i Långtbortistanländerna.

Vi steg på västalliansens offensiv för att sprida mänskliga rättigheter till hela världen. Eller i praktiken göra världen mer kristen, även om vi inte använder sådant språk.

Från början handlade det om att kväsa terrornätverket Al Qaida och göra Afghanistan demokratisäkert. Sverige ställde villkor om att det skulle vara ett solklart FN-mandat och att muslimska länder skulle delta, det senare viktigt för att inte få det hela att framstå som ett nytt korståg vilket den amerikanske presidenten dillade om.

Våra insatser skulle vara humanitära. Det var inget krig vi åkte till, utan ett biståndsprojekt.

Det borde ha ställts en del andra villkor också. Som att Operation Civilisera Långtbortistanländerna borde vara tidsbegränsat. Sverige har deltagit i krigssituationer utomlands förr, men då har mandatet varit mycket tydligt. Vi har fungerat som buffert mellan två fiendestater (som på Cypern eller i Sinai). Vi har kylt ner konflikthärdar tillfälligt (Kongo och Somalia).

Men istället hamnade vi som permanent trupp i ett oändligt långt krig i ett oändligt Långtbortistanland.

Således har vi också fått en regering som fastställt en säkerhetspolitik som går ut på att vi förväntar oss hjälp av andra länder, liksom de förväntar sig hjälp av oss. Det innebär i praktiken att vi har antagit en luddig Nato-försäkran, fast utan de undantag som finns i den alliansens statuter.

Allt detta har dessutom skett utan att det diskuterats i valrörelser eller på annat sätt så att väljarna fått ta ställning till den nya linjen.

Det argument som finns för att vi ska vara i Afghanistan är att vi kan ge människorna där ett civiliserat liv utan religiösa fanatiker och med demokratiska rättigheter. Det låter bra. Men de som säger detta lägger inte till priset för allt detta goda. Nämligen att vi i Sverige är beredda att sända våra söner och döttrar i döden för att befria afghanerna från förtryck.

Just detta, att prislappen saknas, visar hur ohederligt det här projektet är. Vi ska demokratisera Långtbortistan, men fan ta den som försöker lägga fram frågan till våra egna svenska väljare!

Nu propageras det för att vi ska gå omkring med ett litet gult band som förkunnar att vi stödjer våra svenska soldater. Det är rena galenskapen. Vad vi bevittnar är att försök att med inhemsk propaganda höja befolkningens krigsmoral och få dem att börja försörja fronten med människokött.

Så länge vi har våra trupper där ska de självfallet få vad de behöver för att fullgöra uppdraget. Men siktet ska vara inställt på hemgång. Själv tänker jag därför dra på mig ett märke som det står ”Sverige ut ur Afghanistan” på.

Stig-Björn Ljunggren

Artikeln har publicerats i Piteå-Tidningen.

I det senaste numret av The Economist finns en skämtteckning föreställande Barack Obama som försöker baxa in Afghanistan i bakluckan på en liten golfbil. Efter ett tag ger han upp och lägger istället landet på taket. Och försvinner ur bild för att strax dyka upp med en stor lastkran med vilken han försöker lägga Pakistan ovanför Afghanistan.

Budskapet är – förutom att det är svårt att hantera Afghanistan – att det inte räcker med att klara det ena landet, det andra kommer automatiskt upp på dagordningen, och det tredje, och det fjärde. Och så vidare. Som Vietnam drog in Laos och Kambodja. Eller Israel/Palestina har skapat oro i hela regionen.

Det är väl detta som brukar kallas för ”den vite mannens börda”, efter Kiplings dikt. Alltså västerlandets påtagna uppgift är att ordna världen till det bästa. Kipling skrev:

”Tag upp den vite mannens börda,

sänd män med mod och spänst

i landsflykt, sänd er bästa flock

till era fångars tjänst

att träla i tungt harnesk,

att ge en vettlös hord,

ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn,

halvt djävlar – värn och vård.”

Jag brukar tänka på detta när debatten om Afghanistan rasar här i Sverige. Ett argument som ofta används är att den svenska närvaron där ger människor chansen att få gå i skola, kasta av sig huvuddukar, rent vatten, böcker och demokrati. Tack vare de svenska insatserna – tillsammans med de andra i den kristna legohären – så har folk fått det bättre.

Det finns ingen anledning att säga emot detta. Tvärtom. Det är fantastiskt. Vi är med och civiliserar villkoren för afghanska befolkningen. Förvisso med en viss kostnad i form av dödande, men ändå, det är uppenbart att vår närvaro förbättrar villkoren för människor.

Så det afghanska äventyret kan mötas med många argument. Vi ska i första hand försvara oss själva och satsa pengarna på att hålla garden uppe på hemmaplan. Afghanistan kan inte vinnas i krig, det har ingen lyckats med. Vi är med och dödar oskyldiga människor med motivet att några andra ska få gå i skolan. Vi ingår i det amerikanska imperiets härjningar. Vi har inte låtit svenska folket ta ställning till detta. Etc.

Men skämtteckningen tydliggör ett annat argument, som mer handlar om konsekvenserna. Vilket typ av uppdrag leder detta fram till för det svenska globala engagemanget? Vore det inte rimligt att vi ocså hjälpte till med att ta itu med länder som Pakistan, Iran och Nord-Korea? Vad är det för biljett vi har satt oss på genom det här militära/sociala engagemanget?

Därmed blir också dimensionen i The Economist karikatyrteckning tydligare. Ska vi hjälpa Nobelpristagaren att ställa världen tillrätta?

Stig-Björn Ljunggren

Noterar att Jan Öberg reagerat på årets speciella fredspris. Av de fyra bestämningar i Nobels testamente av den som förtjänat priset – ”brotherhood among nations” – ”abolition or reduction of standing armies” – ”for the holding and promotion of peace congresses” – ”champions of peace” – är det väl bara den första som Obama kan sägas stå för? Jag tänker på hans tal i FN nyligen:

”Ni som kritiserade USA för att bara göra saker på egen hand tidigare, kan inte bara sitta ner och vänta på att USA ska lösa alla problem i världen.”

Med George Bush den yngres språkbruk betyder det att ”den som inte är med oss är emot oss.”

Och svaret på Obamas Afghanistanfråga blir då ”Sänd fler trupper!”

Sverige måste svara självständigt och inte delta i det pågående stora spelet.

Norska Nobelkommittén tar priset. De ger det till Barack Obama. Inte förvånande, helt logiskt för alla som håller de långa linjerna klara för sig. Richard Nixon eskalerade först kriget i Vietnam, utvidgade det till Kambodja, och avslutade sedan med en ärofull fred.

För det fick han hämta fredspriset i Oslo.

Nu gör Barack Obama Afghaniostan till sitt Vietnam: eskalerar först kriget, utvidgar det till grannlandet, och fixar förhoppningsvis ovanpå en nätt liten fred.

Då kan karln väl få fredspriset redan i år!

Vän av ordning invänder att klimatet är den sanna motiveringen till att han får det. Klimathotet hänger över oss alla. Vad är väl ett litet skitkrig i Himalayas utlöpare mot det? Jämförelsevis bara en flugskit på kartan.

Proportionerna, Helge, proportionerna!

Fånga al Qaida. Jaga Taliban. Utbilda poliser. Flickor till skolan. Kvinnors rättigheter. Bygga en stat. Stödja demokrati. Utbilda militär. Bevara en fred…

Raden av skäl till att ha soldater i Afghanistan tycks redan oändlig. Nu när det inte går bra och alla söker en ny strategi och nya skäl att motivera en allt tröttare hemmaopinion hoppar anhängarna till en ny tuva: Pakistans kärnvapen får inte hamna i händerna på Taliban.

Sydsvenskans Mats Skogkär för fram den brittiska arméchefens argument under rubriken Inget val.

I Ekot rapporteras Obama vara på väg att ändra den strategi som var ny när han tillträdde – AfPak (att koppla Afghanistan till Pakistan); snart gäller fullt fokus på Pakistan, vilket kommer att innebära att Vita huset kan

bestämma sig för att talibanerna i Afganistan inte utgör ett direkt hot mot den amerikanska säkerheten.

Ett snärj för sådana som Skogkär att hänga med i svängarna.

Ta värvning och du får lön, utbildning och någonting att göra.

Så sammanfattar Eva Franchell i Aftonbladet grunden för rekryteringen av soldater till Afghanistan.

Det är begripligt att försvarsetablissemanget nu gör allt för att vi ska känna för dessa unga soldater. De måste känna stöd hemifrån, vädjar överbefälhavaren Sverker Göranson.

Men omsorgen om våra unga soldater och deras anhöriga visar vi bäst genom att inte skicka ut dem på krigsäventyr som är kopplade till USA:s stormaktsintressen. Och de som redan är ute bör hem snarast.

Eva Franchell igen:

Självklart ska vi välkomna de hemvändande soldaterna. Men det fråntar oss inte rätten att också ifrågasätta varför de någonsin skickades iväg.