Skip navigation

Tag Archives: Aftonbladet

Motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Idag är det 49 procent, mot 42 procent 2009 och 32 procent 2007. Samtidigt minskar stödet från 35 procent 2007 till 30 procent 2010. Det skriver idag Ulf Bjereld i sin gästkolumn i AB Ideologiska grimaser i den svenska utrikesdebatten.

Apropå den svenska Libyen-insatsen ger han en välbehövlig känga till folkpartisterna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson, som

inte kan låta bli att försöka vinna inrikespolitiska poäng på formerna för det svenska deltagandet. De nöjer sig inte med att Sverige genom Jas Gripen deltar i upprätthållandet av flygförbudszonen, utan kräver i stället att just svenska soldater och flygplan ska fälla bomber och angripa markmål i Libyen. Det är en tragisk krigsromantik där medlet – militära stridshandlingar – görs till ett mål i sig.

På sin blogg skriver Ulf Bjereld utförligare om opinionen för att avsluta det svenska militära deltagandet i Afghanistan. Nära fyra av tio moderater och centerpartister tycker det är dags att ta hem trupperna:

Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt militärt tillbakadragande bland Vänsterpartister (68 procent), Socialdemokrater (64 procent) och Miljöpartister (60 procent). Därefter följer Moderater (37 procent) och Centerpartister, Folkpartister och Kristdemokrater (samtliga 30 procent). Opinionen i Afghanistanfrågan följer således vänster-högerdimensionen. (Bland Sverigedemokraterna förespråkar 65 procent av sympatisörerna att Sverige lämnar Afghanistan.)

Annonser

Ta värvning och du får lön, utbildning och någonting att göra.

Så sammanfattar Eva Franchell i Aftonbladet grunden för rekryteringen av soldater till Afghanistan.

Det är begripligt att försvarsetablissemanget nu gör allt för att vi ska känna för dessa unga soldater. De måste känna stöd hemifrån, vädjar överbefälhavaren Sverker Göranson.

Men omsorgen om våra unga soldater och deras anhöriga visar vi bäst genom att inte skicka ut dem på krigsäventyr som är kopplade till USA:s stormaktsintressen. Och de som redan är ute bör hem snarast.

Eva Franchell igen:

Självklart ska vi välkomna de hemvändande soldaterna. Men det fråntar oss inte rätten att också ifrågasätta varför de någonsin skickades iväg.

Det duger inte längre att Socialdemokratin bara mumlar.

På sin blogg uppmanade Helle Klein igår (s) att säga nej till Kriget, och i en signerad ledare i Aftonbladet tog hon Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) i örat: Sluta mumla.

Apropå mp:s omprövning skriver hon att s måste följa efter:

Det är hög tid att Socialdemokraterna också tänker om. I ett pressmeddelande efterlyser Urban Ahlin (S) en ”svensk afghanistanstrategi där man på sikt ökar de civila delarna och minskar de militära”. Men så tillägger han kryptiskt: ”När så kan ske avgörs av förhållandena i Afghanistan”.

Hon har helt rätt. Vad Urban Ahlin gör är att låta avgörandet om svensk trupps vara eller inte vara i Afghanistan vila i USA:s händer. Helle Klein menar att den

rödgröna oppositionen måste stå för en human Afghanistanpolitik

och riktar en uppmaning till den stundande s-kongressen:

Låt S-kongressen bli ett avstamp för en rödgrön internationalism som leds av Palmes idé om gemensam säkerhet, inte av Bushs idé om kriget mot terrorismen.

Under rubriken ”Sverige är i krig – afghanska kvinnor ska befrias nu” skriver Jan Guillou Aftonbladet om att Sverige för första gången på 200 år är i krig och att svenska soldater slåss på amerikansk sida i Afghanistan. Det föranleder Guillou att begära att medborgarna får ett klart svar på frågan varför vi måste gå i krig,  vilka mål som ska uppnås.

 

Men, skriver han, ”de besked regeringen lämnar är antingen ytterst diffusa eller föga trovärdiga.”

 

Guillou fortsätter:

”Från början gällde kriget i Afghanistan två begränsade och klart definierade mål, att slå ut ett antal terroristbaser och att infånga symbolen för all islamistisk terrorism, Usama bin Ladin. Det ena målet uppnåddes snabbt och det andra, att fånga bin Ladin, måste uppges.”

Men, konstaterar han, därmed tog inte kriget slut – ”I stället presenterades ett nytt krigsmål, att befria den afghanska kvinnan.”

Guillou konstaterar att detta mål är bekant från förr:

”Under 80-talet när Sovjetunionen bedrev ett fullskaligt krig i Afghanistan motiverade den sovjetiska statsledningen också kriget med sin strävan att befria den afghanska kvinnan.

Opinionen i väst betraktade det som ett lika skrattretande som hycklande argument och anklagade Sovjetunionen för att ha helt andra, strategiska och geopolitiska, skäl för krig och ockupation.

Inte för att jag har något citat i minnet, men jag har svårt att tro att ledarsidorna på Expressen och Svenska Dagbladet hade något beröm till övers för denna Sovjetunionens uttalade förklaring till sitt krig.

Men i dag har de, liksom de andra svenska krigsivrarna bland liberaler och moderater, övertagit den sovjetiska beskrivningen av krigsorsaken.”

Nu konstaterar förvisso Guillou att det naturligtvis är en behjärtansvärd målsättning att befria afghanska kvinnor – om den nu vore sanningsenlig:

”Men som krigsorsak är den inte hållbar. 

En del allvarliga frågor radar nämligen upp sig. 

Hur många afghanska män skall vi döda för att befria den afghanska kvinnan? Och under hur lång tid skall vi bedriva detta vällovliga dödande?

Kriget har hittills pågått i sju år och det har inte på långa vägar räckt för att ens säkra afghanska flickors rätt att gå i skolan (det vanligaste exemplet på krigets betydelse för jämställdheten).

Betyder det att vi måste vara inställda på ytterligare minst sju års krig?”

Sedan skriver Guillou:

”Kan försvarsminister Sten Tolgfors (M) och de blodtörstiga ledarskribenterna verkligen tro att ett utdraget dödande förbättrar möjligheterna att introducera västerländska ideal i Afghanistan?

De flesta som dödas i Afghanistan tycks för övrigt vara civila. Det beror på den amerikanska strategin att förlita sig mer på bombflyg än på markoperationer. När man bombar misstänkta byar så skiljer inte vare sig smarta eller dumma bomber på kvinnor, barn, åldringar eller talibaner.

Varje sådan insats förstärker hatet mot de utländska ockupanterna. Den afghanske presidenten Hamid Karzai har hittills förgäves vädjat om att få ett slut på masslakten av civila, vilket försvagar krigsivrarnas ursäkt att vi bedriver krig på regimens önskemål (för övrigt också det Sovjetunionens gamla argument).

Trots att Sovjetunionens väldiga armé till slut besegrades i Afghanistan måste de svenska krigsivrarna dessutom mena att USA och dess allierade kan åstadkomma seger i Afghanistan. Med svensk hjälp skall USA vinna kriget?

Att den amerikanska krigsinsatsen skulle gälla den afghanska kvinnans emancipation och småflickors rätt att gå i skola är helt enkelt inte sant.

Förutom geopolitiska och strategiska motiv för att kriga har USA också att hantera problemet med att inte kunna förlora, att inte ännu en gång tvingas till nederlag som i Vietnam. 

USA har försatt sig i en oerhört penibel och problematisk situation och därför syns inget möjligt slut på kriget.

Det är ett svårlösligt amerikanskt dilemma.”

Guillou avslutar sin krönika:

”Men Sverige slåss inte på amerikansk sida i Afghanistan för några imperialistiska mål och vi har heller ingen prestige att förlora genom att dra oss ur.

Den svenska krigsinsatsen motiveras ju bara med föreställningen att man kan bomba och skjuta tills jämställdhet uppnås.

Om detta verkligen vore enda skälet för att vi skall lägga ner miljarder på att döda afghaner så måste ju vår regering kunna förklara när detta mål uppnås, och hur man skall kunna bestämma den tidpunkten.

Det kan regeringen förstås inte svara på.

För första gången i svensk historia befinner vi oss därför i krig utan att veta varför eller vad vi vill åstadkomma.

Och opinionen tiger still.

Det är som en mardröm.”

Kanske kan man påvisa att Jan Guillou har fel åtminstone på den näst sista punkten. Att opinionen inte tiger still. Att det går att få upp frågan på dagordningen i valet till Europaparlamentet.

 

Stig-Björn Ljunggren

 

Idag skriver Jan Guillou i AB om att Sverige är i krig och att opinionen tiger still. Det är vad han sammanfattar som en mardröm.

Men Sverige slåss inte på amerikansk sida i Afghanistan för några imperialistiska mål och vi har heller ingen prestige att förlora genom att dra oss ur.

Den svenska krigsinsatsen motiveras ju bara med föreställningen att man kan bomba och skjuta tills jämställdhet uppnås.

Om detta verkligen vore enda skälet för att vi skall lägga ner miljarder på att döda afghaner så måste ju vår regering kunna förklara när detta mål uppnås, och hur man skall kunna bestämma den tidpunkten.