Skip navigation

Tag Archives: alliansfrihet

Det mantra som förr gällde för svensk säkerhetspolitik var att vi höll oss alliansfria för att i händelse av krig kunna stå neutrala. Idag är det en annan doktrin som gäller:

”Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” (Från regeringens hemsida, min fetning)

Därmed har vi istället för neutralitetsdoktrinen lagt fast en biståndsdoktrin med hela världen. Oklart vilka villkor som gäller för att vi ska bistå, eller när vi förväntar oss stöd av andra, men likväl, en tydlig deklaration om att vi ställer upp, eftersom ni ställer upp på oss. Alla för en, en för alla!

Och för att markera att det är ett doktrinskifte beslutade riksdagen sommaren 2009 att avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid och ersätta den med en frivillig grundläggande soldatutbildning. Från och med 1 juli 2010 är all militär grundutbildning och tjänstgöring frivillig i Sverige. Det är alltså frivilligt att göra värnplikt.

Lagen om totalförsvarsplikt (skyldighet för totalförsvarspliktiga att fullgöra värn- och civilplikt) väntas inte avskaffas, utan förklaras vilande. Om eller när eller den ska tas i praktiskt bruk igen avgörs av regeringen.

Och det tycks ha blivit så, att den som vill göra värnplikt men inte är beredd att åka utomlands, inte heller efterfrågas. En sortering verkar ske, så att krigsmakten sakta men säkert byggs upp av kosmopolitiskt inriktade. Kanske samlas de övriga i Hemvärnet, vad vet jag?

Försvarsberedningen uttryckte sig så här i en pregnant formulering:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som inbegriper militära maktmedel, kan dock uppstå även i vår region. Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.” (Min fetning)

*

Den som botaniserar på regeringens hemsida hittar en hel del intressant kring hur man ser på säkerhetspolitiken (mina fetningar i allmänhet):

Vår omvärld har blivit allt mer internationaliserad och gjort oss mer sårbara  för säkerhetshot som terrorism (ex 11 september, Madrid och London), massförstörelsevapen, narkotikahandel, organiserad brottslighet, miljö- och flyktingkatastrofer, hot mot elförsörjning (obs! borde väl vara ”energiförsörjning”?),  telekommunikationer, IT-system, etc .

Det gäller att förebygga och hantera situationer som utan att vara ett direkt hot mot självständigheten skulle kunna innebära ”snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner”, som det heter på regeringens hemsida.

För framtiden är det därför tydligare än någonsin att säkerhet bäst kan uppnås gemensamt och genom nära samarbete med andra länder. Sverige är därför, säger man, en aktiv och solidarisk partner i arbetet för stabilitet och säkerhet i Europa och omvärlden.

På det globala planet är det främsta uttrycket för detta Sveriges stöd till FN. Sveriges stöd till FN sägs genomsyra vårt utrikes- och säkerhetspolitiska engagemang.  Men också deltagande i olika internationella säkerhetssamarbetet som EU, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och PPF (Partnerskap för fred). Detta ger oss större möjligheter att påverka förhållandena i vår omvärld och därmed även trygga vår egen säkerhet, är den svenska linjen på regeringens hemsida.

Det svenska ”närområde” som lyfts fram, med fördjupat och utvidgat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbetet ,  är framförallt grannländerna Estland, Lettland och Litauen.

Särskilt nära säkerhetspolitiskt samarbete med Finland, aktivt deltagande i Arktis-, Barents-, och Östersjösamarbetet liksom ”EU:s Nordliga dimension”.

Hemsidan förkunnar för övrigt:

”Ryssland är Sveriges största grannland och en central säkerhetspolitisk aktör i vårt närområde, Europa och den större omvärlden. Rysslands partnerskap med EU och samverkan med Nato inom Nato-Rysslandsrådet (NRC), liksom dess integration i den globala ekonomin, är av stor säkerhetspolitisk betydelse för Östersjöregionen och hela Europa.”

Sverige strävar efter säkerhetsfrämjande samarbetet med Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien samt länderna i södra Kaukasien, Centralasien och på västra Balkan. (Regeringens hemsida)

Sverige verkar för en fortsatt utvidgning av EU. (Regeringsförklaringen 2008)

”Samarbetet i Norden för stabilitet och säkerhet i vårt närområde förstärks.”

”Afghanistan förtjänar särskild uppmärksamhet. Utvecklingen där ger anledning till fortsatt oro. Sveriges engagemang är brett och långsiktigt.”

Därmed kan man säga att den alliansfria neutrala svenska säkerhetspolitiska doktrinen bytts ut mot en Långtbortistan-doktrin. Vår säkerhetspolitik bygger på utvecklingen överallt och på alla områden.

*

Ett bra sätt att sammanfatta utvecklingen är följande matris, som jag snappat upp någonstans, men som jag inte hittar:

Allmän Värnplikt blir selektiv värnplikt

Invasionsförsvar blir insatsförsvar

”Kinetisk energi” blir ”kognitiv energi”

Tydlig hotbild blir ”otydlig hotbild”

Militärt/civilt hålls isär blir militärt/civilt flyter ihop

Vitala intressen blir ”värdeintressen”

Krig kallas för ”strid” (alt ”fredsbevarande insatser”)

Sammanfattningsvis: Det har hänt grejor. Jag är inte säker på hur kritisk jag egentligen är, men det är uppenbart att vi bör diskutera detta lite mer ingående. Att vi inte riktigt är på det klara med var vi hamnat med Långtbortistandoktrinen visar den svenska ambivalensen med Libyeninsatserna.

Inte ens folkpartiet vill ha krigsflygplan som har farliga bomber… hmmmm…

Stig-Björn Ljunggren

Annonser

Det är riktigt att den svenska omvärlden förändrats, och att det därför är rimligt att också tolkningen av säkerhetspolitiken måste revideras.

All politik får revideras.

Men det är också sant att Sverige inte längre har råd att upprätthålla ett eget försvar, samtidigt som vi inte har ett politiskt mandat som innebär att vi kryper in under någon annans filt.

Lösningen blir, som det brukar, en praktisk sådan.

Sverige är idag i praktiken med i Nato (eller ”post-Nato”, eftersom det inte är samma Nato som under kalla kriget…) men samtidigt inte. Vi har på en gång gjort förpliktelser Nato-style, samtidigt som vi formulerat dem som ickeförpliktande.

I någon mening har inte Sverige på mycket länge haft ett så starkt potentiellt försvar av vårt territorium, när vi bitit huvudet av skam och slagit följe med Imperiet, inlemmats i Nato-nätverket och visat oss vara villiga att exempelvis skicka flygplan till en krigszon, dock med  instruktioner att inte döda någon…

Sveriges krigsmakt är ett vrak, men frågan är om vi någonsin varit så väl försvarade. Även om det är ett försvar på andras nåder. Vår egen militära kraft är kraftigt reducerad. Och om politisk makt växer ur gevärspipor så är det möjligtvis de privatägda jaktvapnen som är utgångspunkten…

En intressant iakttagelse är att den svenska säkerhetspolitiken fått allt mer ideologisk laddning ju mindre militärt uppbackad den blivit. Vi har i praktiken avrustat för att istället höja tonläget när det gäller våra ambitioner att skapa en världsomspännande demokratiskt fredlig värld.

Det är Palme-doktrinen i kvadrat. Men folkpartiet längst fram, tätt följd av de andra. Palmes internationella engagemang för fred och frihet och demokrati och rättvisa – men minus dåtidens svenska krigsmakt med folkligt deltagande i den militära uppgiften – är melodin för dagen.

Utgångspunkten, att nationer är självständiga och fria att själva lösa sina frågor inom landets gränser, brukar vi hänföra till Westfaliska freden, alltså perioden från 1648, en epok av nationalstater som avlöser en mer rörig geografisk indelning, där länders suveränitet var perforerad av en lång rad olika intressen och maktsfärer. Den medeltida multicentriska världen avfördes definitivt med detta fredsslut.

Världen delades in i bestämda territoriella områden, med landsgränser, i vilka sedan uppkom ”föreställda gemenskaper” där nationella ”berättelser” växte fram. Ett system med  suveräna och oavhängiga stater uppkommer. Och inom ramen för dessa nationer växte sedan fram parlamentarism, demokratin, mänskliga fri- och rättigheter.

Människor börjar, inte minst på grund av skolväsendets uppbyggnad, att definiera sig som medborgare i ett visst land. Vid sidan om andra identiteter, som ”Smålänning” eller ”Östgöte” blev man också ”svensk”.

Nu ser vi en ny epok inledas. Dels på ny global grund, men dels också som en återgång till den lokala identiteten, en slags dynamisk tribalism, med ett multicentriskt samhälle där vi får många lojaliteter förutom den fosterländska.

Den nationella berättelsen är försvagad. Det är jaget, inte laget, som gäller. Den ”postwestfaliska” perioden fokuserar mer på mänskliga rättigheter som grund, snarare än nationers rätt till självbestämmande.

(Förvisso hävdar några att vi snarare är på väg in i en ”neowestfalisk” period med fortsatta starka nationalstater, men med mer betoning av samarbete och mänskliga rättigheter.)

Folkrätt, som har brukat användas för att beskriva regelverket mellan stater och har traditionellt inte handlat om folkets rättigheter. Men nu kan vi läsa exempelvis på regeringens hemsida att ”Individens rättigheter och säkerhet har stor betydelse, inte enbart staters.

(Ur Wikipedia: ”Termen ’folkrätt’ härstammar från romerska rättens begrepp ius gentium. Begreppet tillkom för den del av rätten som behandlade andra folk än romarna, varav namnet, och stod i motsats till ius civile, medborgarnas rätt, det vill säga människors rättigheter och skyldigheter inom staten Rom.)

Frågan är dock hur vi ska agera när folks rättigheter kränks, utanför vårt lands gränser, ska vi överge principen om att det nationella medborgarskapet är grunden för rättigheter och skyldigheter, eller ser vi en glidning över till rättigheter (och därmed även skyldigheter) på en global basis?

Värnplikten är i praktiken avskaffad, vilket kan tyckas rimligt med tanke på att det nationella inte längre är nationellt utan internationellt. Skyddet av nationen, den yttre tryggheten, är precis som den inre tryggheten (polis etc) inbakad i skattesedeln nuförtiden. Vilket också är en slags värnplikt, fast administrerad på ett annat sätt.

Men är det i förlängningen också så, att vi i egenskap av medborgare i ett världssamfund också får räkna med att i framtiden sköta befrielsen av andra befolkningsgrupper, om de själva inte mäktar med detta? Kan man tvinga människor till militär tjänstgörning för att de ska försvara sitt land, då kan man väl också göra dito för att de ska försvara mänskligheten?

Frågan är vad det är för principer som ska vägleda oss i revideringen av säkerhetspolitiken. Ja, av all politisk pappslöjd överhuvudtaget.

Stig-Björn Ljunggren

Knut Lindelöf hör hemma kring tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. På sin blogg – lindelof.nu – berör han försvarspolitiken apropå Georgienkrisen – Plötsligt klarnar det.

Det är ett inlägg för alliansfrihet och för nationellt försvar, för slut på engagemanget i Afghanistan och Tchad.

Vad tycker du?