Skip navigation

Tag Archives: folkrätt

Det är riktigt att den svenska omvärlden förändrats, och att det därför är rimligt att också tolkningen av säkerhetspolitiken måste revideras.

All politik får revideras.

Men det är också sant att Sverige inte längre har råd att upprätthålla ett eget försvar, samtidigt som vi inte har ett politiskt mandat som innebär att vi kryper in under någon annans filt.

Lösningen blir, som det brukar, en praktisk sådan.

Sverige är idag i praktiken med i Nato (eller ”post-Nato”, eftersom det inte är samma Nato som under kalla kriget…) men samtidigt inte. Vi har på en gång gjort förpliktelser Nato-style, samtidigt som vi formulerat dem som ickeförpliktande.

I någon mening har inte Sverige på mycket länge haft ett så starkt potentiellt försvar av vårt territorium, när vi bitit huvudet av skam och slagit följe med Imperiet, inlemmats i Nato-nätverket och visat oss vara villiga att exempelvis skicka flygplan till en krigszon, dock med  instruktioner att inte döda någon…

Sveriges krigsmakt är ett vrak, men frågan är om vi någonsin varit så väl försvarade. Även om det är ett försvar på andras nåder. Vår egen militära kraft är kraftigt reducerad. Och om politisk makt växer ur gevärspipor så är det möjligtvis de privatägda jaktvapnen som är utgångspunkten…

En intressant iakttagelse är att den svenska säkerhetspolitiken fått allt mer ideologisk laddning ju mindre militärt uppbackad den blivit. Vi har i praktiken avrustat för att istället höja tonläget när det gäller våra ambitioner att skapa en världsomspännande demokratiskt fredlig värld.

Det är Palme-doktrinen i kvadrat. Men folkpartiet längst fram, tätt följd av de andra. Palmes internationella engagemang för fred och frihet och demokrati och rättvisa – men minus dåtidens svenska krigsmakt med folkligt deltagande i den militära uppgiften – är melodin för dagen.

Utgångspunkten, att nationer är självständiga och fria att själva lösa sina frågor inom landets gränser, brukar vi hänföra till Westfaliska freden, alltså perioden från 1648, en epok av nationalstater som avlöser en mer rörig geografisk indelning, där länders suveränitet var perforerad av en lång rad olika intressen och maktsfärer. Den medeltida multicentriska världen avfördes definitivt med detta fredsslut.

Världen delades in i bestämda territoriella områden, med landsgränser, i vilka sedan uppkom ”föreställda gemenskaper” där nationella ”berättelser” växte fram. Ett system med  suveräna och oavhängiga stater uppkommer. Och inom ramen för dessa nationer växte sedan fram parlamentarism, demokratin, mänskliga fri- och rättigheter.

Människor börjar, inte minst på grund av skolväsendets uppbyggnad, att definiera sig som medborgare i ett visst land. Vid sidan om andra identiteter, som ”Smålänning” eller ”Östgöte” blev man också ”svensk”.

Nu ser vi en ny epok inledas. Dels på ny global grund, men dels också som en återgång till den lokala identiteten, en slags dynamisk tribalism, med ett multicentriskt samhälle där vi får många lojaliteter förutom den fosterländska.

Den nationella berättelsen är försvagad. Det är jaget, inte laget, som gäller. Den ”postwestfaliska” perioden fokuserar mer på mänskliga rättigheter som grund, snarare än nationers rätt till självbestämmande.

(Förvisso hävdar några att vi snarare är på väg in i en ”neowestfalisk” period med fortsatta starka nationalstater, men med mer betoning av samarbete och mänskliga rättigheter.)

Folkrätt, som har brukat användas för att beskriva regelverket mellan stater och har traditionellt inte handlat om folkets rättigheter. Men nu kan vi läsa exempelvis på regeringens hemsida att ”Individens rättigheter och säkerhet har stor betydelse, inte enbart staters.

(Ur Wikipedia: ”Termen ’folkrätt’ härstammar från romerska rättens begrepp ius gentium. Begreppet tillkom för den del av rätten som behandlade andra folk än romarna, varav namnet, och stod i motsats till ius civile, medborgarnas rätt, det vill säga människors rättigheter och skyldigheter inom staten Rom.)

Frågan är dock hur vi ska agera när folks rättigheter kränks, utanför vårt lands gränser, ska vi överge principen om att det nationella medborgarskapet är grunden för rättigheter och skyldigheter, eller ser vi en glidning över till rättigheter (och därmed även skyldigheter) på en global basis?

Värnplikten är i praktiken avskaffad, vilket kan tyckas rimligt med tanke på att det nationella inte längre är nationellt utan internationellt. Skyddet av nationen, den yttre tryggheten, är precis som den inre tryggheten (polis etc) inbakad i skattesedeln nuförtiden. Vilket också är en slags värnplikt, fast administrerad på ett annat sätt.

Men är det i förlängningen också så, att vi i egenskap av medborgare i ett världssamfund också får räkna med att i framtiden sköta befrielsen av andra befolkningsgrupper, om de själva inte mäktar med detta? Kan man tvinga människor till militär tjänstgörning för att de ska försvara sitt land, då kan man väl också göra dito för att de ska försvara mänskligheten?

Frågan är vad det är för principer som ska vägleda oss i revideringen av säkerhetspolitiken. Ja, av all politisk pappslöjd överhuvudtaget.

Stig-Björn Ljunggren

Nedanstående artikel Natos farliga expansion” av Christer Lundgren, journalist, och Jan Hagberg, försäkringsmatematiker, var införd på Skånska Dagbladets debattsida måndagen den 29 september 2008:

Debatt. I samband med bombningen av Jugoslavien 1999 omvandlades Nato formellt från en försvarsallians till ett redskap för en utmanande amerikansk framryckning, skriver Christer Lundgren, journalist och Jan Hagberg, försäkringsmatematiker.

Militärt hot. Efter att försvarsberedningarna i två decennier systematiskt blundat för följderna av USAs och Natos expansion och att det svenska territorialförsvaret successivt nedmonterats, talas det nu yrvaket om ett växande militärt hot från Ryssland – vars militära utgifter idag uppgår till fem procent av Natos!

Efter krigshändelserna i Kaukasus tog utrikesnämnden enhälligt ett kraftfullt uttalande mot Ryssland; något liknande togs aldrig efter Natos bombningar av Jugoslavien 1999 fastän de stred mot folkrätten, fördes utan mandat från FNs säkerhetsråd och lämnade ett illa sargat land efter sig.

Georgiens överfall på Sydossetien bagatelliseras; Ryssland, som försvarade den angripna folkminoriteten, anklagas, eller möjligtvis betraktas alla som lika goda kålsupare. Att USA – för egna intressen, för olja och militärstrategiskt inflytande – driver samma söndra-och-härska-politik i Kaukasus som i andra mångnationellt sammansatta områden, Afghanistan och Irak inte att förglömma, förtigs.

De folkrättsliga argument som anförts mot Rysslands ingripande i Georgien förlorar i trovärdighet mot bakgrund av den lättvindiga hållning till folkrätten som Sverige liksom det föregivna fredsprojektet EU uppvisat i samband med styckningen av Jugoslavien. Natos hänsynslösa 78 dagars bombkrig ursäktades till och med som en utveckling av folkrätten.

Aggressiv expansion

Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning öppnade en möjlighet till nedrustning och fred i Europa. Då sovjetiska trupper lämnade sina baser i DDR och Warszawapakten upplöstes, fick de ryska ledarna löften om att Nato inte skulle utvidgas in i det gamla Östeuropa. Men det maktvakuum som uppstått utnyttjades snart nog av Tyskland och USA för en aggressiv expansion.

Första måltavlan var Jugoslavien. EU:s erkännande av utbrytarstaterna Kroatien och Slovenien i Maastricht 1991 – utan att nationalitets- eller gränsfrågorna var lösta – var en ren beställning av de första Jugoslavienkrigen, som fick sin omedelbara fortsättning i Bosnien genom att främst USA stödde den extreme muslimske fundamentalisten Izetbegović. Serberna i Bosnien kördes över trots garantier i republikens författning. De övergavs även av den federala regeringen i Belgrad i dess, som det visade sig, gagnlösa försök att blidka USA för att rädda resten av landet från krig. 

I en slutlig stor etnisk rensning, Operation Storm, fördrev den kroatiska armén mer än 200 000 serber från Krajina i augusti 1995 – medan den västliga krigspropagandan vände omvärldens blickar mot Srebrenica. Fördrivningen av den serbiska befolkningen från Krajina liknar Georgiens krig mot befolkningen i Sydossetien. I båda fallen agerade amerikanska militära rådgivare bakom kulisserna. Men serberna i Krajina hade inget Ryssland som stoppade fördrivningen. De har förblivit flyktingar i Serbien.

I samband med bombningen av Jugoslavien 1999 omvandlades Nato formellt – med de nya medlemmarna Polen, Tjeckien och Ungern 1999 samt Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Rumänien och Bulgarien 2004 – från en försvarsallians till ett redskap för en utmanande amerikansk framryckning. USA vill även ha med Georgien och Ukraina, men de europeiska medlemsländerna bromsar.

Tydlig avsiktsförklaring

Skulle Ukraina anslutas till Nato, kan Natos baser stå bara några tiotal mil från Moskva. De amerikanska robotbaserna i Polen är en tydlig avsiktsförklaring, som en fortsättning på USAs ensidiga uppsägning av ABM-avtalet år 2002. För ryssarna väcker utvecklingen minnen från de tyska truppernas marsch mot Moskva under andra världskriget och de 900 dagarnas belägring av Leningrad.

Svensk utrikes- och försvarspolitik tycks styras efter de mest förenklade nyhetsbilder. Inom dessa för demokratin avgörande områden förekommer mycket lite av kunnig, kritiskt granskande journalistik. Även ”public service”-media SVT och SR följer i sina analyser närmast slaviskt USA:s militär-industriella komplex.

På kort sikt kanske Sverige – eller starka opinionsbildande grupper inom Sverige – har fördelar av att osjälvständigt inordna sig under stormakter som Tyskland och USA. Men genom att överge en nära tvåhundraårig tradition av alliansfrihet och delta i västmakternas aggressiva expansionspolitik äventyrar man långsiktigt Sveriges möjligheter att hålla sig utanför kommande krig i vårt närområde.

Christer Lundgren
Jan Hagberg

En utförligare version finns på Bengt Silfverstrands blogg.