Skip navigation

Tag Archives: försvarspolitik

Parollen Aldrig mera krig! blev efter det kalla krigets slut verklighet – åtminstone i svensk försvarsplanering och försvarspolitik, hävdade Wilhelm Agrell i sin 2010 utgivna bok Fredens illusioner: det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009.

Här intervjuas han i UR:s serie En bok, en författare av Anita Kratz.

Annonser

Det mantra som förr gällde för svensk säkerhetspolitik var att vi höll oss alliansfria för att i händelse av krig kunna stå neutrala. Idag är det en annan doktrin som gäller:

”Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” (Från regeringens hemsida, min fetning)

Därmed har vi istället för neutralitetsdoktrinen lagt fast en biståndsdoktrin med hela världen. Oklart vilka villkor som gäller för att vi ska bistå, eller när vi förväntar oss stöd av andra, men likväl, en tydlig deklaration om att vi ställer upp, eftersom ni ställer upp på oss. Alla för en, en för alla!

Och för att markera att det är ett doktrinskifte beslutade riksdagen sommaren 2009 att avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid och ersätta den med en frivillig grundläggande soldatutbildning. Från och med 1 juli 2010 är all militär grundutbildning och tjänstgöring frivillig i Sverige. Det är alltså frivilligt att göra värnplikt.

Lagen om totalförsvarsplikt (skyldighet för totalförsvarspliktiga att fullgöra värn- och civilplikt) väntas inte avskaffas, utan förklaras vilande. Om eller när eller den ska tas i praktiskt bruk igen avgörs av regeringen.

Och det tycks ha blivit så, att den som vill göra värnplikt men inte är beredd att åka utomlands, inte heller efterfrågas. En sortering verkar ske, så att krigsmakten sakta men säkert byggs upp av kosmopolitiskt inriktade. Kanske samlas de övriga i Hemvärnet, vad vet jag?

Försvarsberedningen uttryckte sig så här i en pregnant formulering:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som inbegriper militära maktmedel, kan dock uppstå även i vår region. Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.” (Min fetning)

*

Den som botaniserar på regeringens hemsida hittar en hel del intressant kring hur man ser på säkerhetspolitiken (mina fetningar i allmänhet):

Vår omvärld har blivit allt mer internationaliserad och gjort oss mer sårbara  för säkerhetshot som terrorism (ex 11 september, Madrid och London), massförstörelsevapen, narkotikahandel, organiserad brottslighet, miljö- och flyktingkatastrofer, hot mot elförsörjning (obs! borde väl vara ”energiförsörjning”?),  telekommunikationer, IT-system, etc .

Det gäller att förebygga och hantera situationer som utan att vara ett direkt hot mot självständigheten skulle kunna innebära ”snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner”, som det heter på regeringens hemsida.

För framtiden är det därför tydligare än någonsin att säkerhet bäst kan uppnås gemensamt och genom nära samarbete med andra länder. Sverige är därför, säger man, en aktiv och solidarisk partner i arbetet för stabilitet och säkerhet i Europa och omvärlden.

På det globala planet är det främsta uttrycket för detta Sveriges stöd till FN. Sveriges stöd till FN sägs genomsyra vårt utrikes- och säkerhetspolitiska engagemang.  Men också deltagande i olika internationella säkerhetssamarbetet som EU, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och PPF (Partnerskap för fred). Detta ger oss större möjligheter att påverka förhållandena i vår omvärld och därmed även trygga vår egen säkerhet, är den svenska linjen på regeringens hemsida.

Det svenska ”närområde” som lyfts fram, med fördjupat och utvidgat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbetet ,  är framförallt grannländerna Estland, Lettland och Litauen.

Särskilt nära säkerhetspolitiskt samarbete med Finland, aktivt deltagande i Arktis-, Barents-, och Östersjösamarbetet liksom ”EU:s Nordliga dimension”.

Hemsidan förkunnar för övrigt:

”Ryssland är Sveriges största grannland och en central säkerhetspolitisk aktör i vårt närområde, Europa och den större omvärlden. Rysslands partnerskap med EU och samverkan med Nato inom Nato-Rysslandsrådet (NRC), liksom dess integration i den globala ekonomin, är av stor säkerhetspolitisk betydelse för Östersjöregionen och hela Europa.”

Sverige strävar efter säkerhetsfrämjande samarbetet med Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien samt länderna i södra Kaukasien, Centralasien och på västra Balkan. (Regeringens hemsida)

Sverige verkar för en fortsatt utvidgning av EU. (Regeringsförklaringen 2008)

”Samarbetet i Norden för stabilitet och säkerhet i vårt närområde förstärks.”

”Afghanistan förtjänar särskild uppmärksamhet. Utvecklingen där ger anledning till fortsatt oro. Sveriges engagemang är brett och långsiktigt.”

Därmed kan man säga att den alliansfria neutrala svenska säkerhetspolitiska doktrinen bytts ut mot en Långtbortistan-doktrin. Vår säkerhetspolitik bygger på utvecklingen överallt och på alla områden.

*

Ett bra sätt att sammanfatta utvecklingen är följande matris, som jag snappat upp någonstans, men som jag inte hittar:

Allmän Värnplikt blir selektiv värnplikt

Invasionsförsvar blir insatsförsvar

”Kinetisk energi” blir ”kognitiv energi”

Tydlig hotbild blir ”otydlig hotbild”

Militärt/civilt hålls isär blir militärt/civilt flyter ihop

Vitala intressen blir ”värdeintressen”

Krig kallas för ”strid” (alt ”fredsbevarande insatser”)

Sammanfattningsvis: Det har hänt grejor. Jag är inte säker på hur kritisk jag egentligen är, men det är uppenbart att vi bör diskutera detta lite mer ingående. Att vi inte riktigt är på det klara med var vi hamnat med Långtbortistandoktrinen visar den svenska ambivalensen med Libyeninsatserna.

Inte ens folkpartiet vill ha krigsflygplan som har farliga bomber… hmmmm…

Stig-Björn Ljunggren

Principen om att varje folks befrielse måste vara deras eget verk, ska den principen skjutas åt sidan?

Den kanske fungerade under den Westfaliska perioden, men i en globaliserad värld är nationsgränserna som uppdelning mellan folken på väg att försvinna.

Det där med den egna befrielsen är en tankefigur som jag tror vi kan härleda från den tidiga arbetarrörelsen. Den konfronterades med exempelvis kristna som utan att blinka döpte in sina barn i sin egen religiösa uppfattning, den fick argumentera mot paternalistiska krafter som ville uppfostra folket (med morot eller piska), den tvingades ta itu med sina egna medlemmar och suportrars bristande regelfölje och moraliska leverne.

Det gick inte att glida in i befrielsen på en räckmacka.

Så byggdes sannolikt uppfattningen arbetarklassen själv skulle forma sitt öde, inte att några andra aktörer skulle hjälpa de stackars fattiga satarna till ett mer anständigt liv. Det var arbetarklassens egna organisationer och politiska aktiviteter som var grunden för befrielse. Befrielsen var delvis processen i sig, inte bara ett tänkt tillstånd i framtiden med tillförsäkrade välfärdsrättigheter och friheter.

För att kunna öppna upp en bredare möjlighetshorisont för folket var de själva tvungna att mobiliseras.

Utan den kraften blev heller inte befrielsen lika äkta och stark. Här gällde det att stå på egna ben.

Det är också därför socialister skiljer på ”arbetare” och ”arbetarklass”. En arbetare är någon som arbetar utan att vara klassmedveten. Objektivt sett är det en ”proletär” eller ”lönearbetare”, men inte förrn vederbörande organiserat sig och medvetet försöker påverka sin tillvaro kan vi tala om ”arbetarklass”.

Detta är alltjämt aktuellt nuförtiden, när vi diskuterar servicesamhället och att allt fler tar sina sociala rättigheter för givna. Välfärdsstatens trygghetssystem anses vara av naturen givna. Ersättningsnivåerna eviga och orubbliga. De stekta sparvarna flyger i käften på alla som orkar gapa. Pengarna kommer ur Bankomaten för den som minns sina fyra sista i personnumret och förmår fylla i Försäkringskassans luriga blanketter. Kanske är det då inte så aktuellt med klassmedvetande. Det ordnar sig ju. Jag har rätt att vara lycklig.

Arbetarklassens frihetsprojekt är inte heller längre deras egen angelägenhet, det finns professionella grupper som sköter den saken. Grupper som är mycket starka och i sig en samhällskraft att ta hänsyn till.

Nu när det egna folket befriats i meningen att alla åtnjuter stora knippen av frihetliga och välfärdsliga rättigheter, nu när den egna församlingen är döpt, då gäller det att dra vidare till hedninska trakter och samla fler själar till befrielseprojektet.

Och om dessa hedningar inte bara längtar efter att få ta del av den västerländska befrielsen dessutom har begärlig olja så är frestelsen alltför svår för att stå emot.

Inte konstigt om vi också ser att yrkessoldater nu hjälper andra folk att bli fria. Vi ser en global bransch växa fram. Och säkert många svenska exportmöjligheter.

Befrielsearbete blir en slags bepansrad välgörenhetskraft där säkert också vi statsvetare kan få en släng av sleven, det gäller ju, sedan den militära dominansen är säkrad, att tillförskansa sig folket stöd också, via institutioner som börjar med friskt källvatten och slutar med parlamentarisk representation för våra klienter därnere, någonstans.

Frågan är dock om det lyckas. Eller om det fanns en visdom begravd i principen om att befrielsen ska vara vårt eget verk.

Stig-Björn Ljunggren

Det är riktigt att den svenska omvärlden förändrats, och att det därför är rimligt att också tolkningen av säkerhetspolitiken måste revideras.

All politik får revideras.

Men det är också sant att Sverige inte längre har råd att upprätthålla ett eget försvar, samtidigt som vi inte har ett politiskt mandat som innebär att vi kryper in under någon annans filt.

Lösningen blir, som det brukar, en praktisk sådan.

Sverige är idag i praktiken med i Nato (eller ”post-Nato”, eftersom det inte är samma Nato som under kalla kriget…) men samtidigt inte. Vi har på en gång gjort förpliktelser Nato-style, samtidigt som vi formulerat dem som ickeförpliktande.

I någon mening har inte Sverige på mycket länge haft ett så starkt potentiellt försvar av vårt territorium, när vi bitit huvudet av skam och slagit följe med Imperiet, inlemmats i Nato-nätverket och visat oss vara villiga att exempelvis skicka flygplan till en krigszon, dock med  instruktioner att inte döda någon…

Sveriges krigsmakt är ett vrak, men frågan är om vi någonsin varit så väl försvarade. Även om det är ett försvar på andras nåder. Vår egen militära kraft är kraftigt reducerad. Och om politisk makt växer ur gevärspipor så är det möjligtvis de privatägda jaktvapnen som är utgångspunkten…

En intressant iakttagelse är att den svenska säkerhetspolitiken fått allt mer ideologisk laddning ju mindre militärt uppbackad den blivit. Vi har i praktiken avrustat för att istället höja tonläget när det gäller våra ambitioner att skapa en världsomspännande demokratiskt fredlig värld.

Det är Palme-doktrinen i kvadrat. Men folkpartiet längst fram, tätt följd av de andra. Palmes internationella engagemang för fred och frihet och demokrati och rättvisa – men minus dåtidens svenska krigsmakt med folkligt deltagande i den militära uppgiften – är melodin för dagen.

Utgångspunkten, att nationer är självständiga och fria att själva lösa sina frågor inom landets gränser, brukar vi hänföra till Westfaliska freden, alltså perioden från 1648, en epok av nationalstater som avlöser en mer rörig geografisk indelning, där länders suveränitet var perforerad av en lång rad olika intressen och maktsfärer. Den medeltida multicentriska världen avfördes definitivt med detta fredsslut.

Världen delades in i bestämda territoriella områden, med landsgränser, i vilka sedan uppkom ”föreställda gemenskaper” där nationella ”berättelser” växte fram. Ett system med  suveräna och oavhängiga stater uppkommer. Och inom ramen för dessa nationer växte sedan fram parlamentarism, demokratin, mänskliga fri- och rättigheter.

Människor börjar, inte minst på grund av skolväsendets uppbyggnad, att definiera sig som medborgare i ett visst land. Vid sidan om andra identiteter, som ”Smålänning” eller ”Östgöte” blev man också ”svensk”.

Nu ser vi en ny epok inledas. Dels på ny global grund, men dels också som en återgång till den lokala identiteten, en slags dynamisk tribalism, med ett multicentriskt samhälle där vi får många lojaliteter förutom den fosterländska.

Den nationella berättelsen är försvagad. Det är jaget, inte laget, som gäller. Den ”postwestfaliska” perioden fokuserar mer på mänskliga rättigheter som grund, snarare än nationers rätt till självbestämmande.

(Förvisso hävdar några att vi snarare är på väg in i en ”neowestfalisk” period med fortsatta starka nationalstater, men med mer betoning av samarbete och mänskliga rättigheter.)

Folkrätt, som har brukat användas för att beskriva regelverket mellan stater och har traditionellt inte handlat om folkets rättigheter. Men nu kan vi läsa exempelvis på regeringens hemsida att ”Individens rättigheter och säkerhet har stor betydelse, inte enbart staters.

(Ur Wikipedia: ”Termen ’folkrätt’ härstammar från romerska rättens begrepp ius gentium. Begreppet tillkom för den del av rätten som behandlade andra folk än romarna, varav namnet, och stod i motsats till ius civile, medborgarnas rätt, det vill säga människors rättigheter och skyldigheter inom staten Rom.)

Frågan är dock hur vi ska agera när folks rättigheter kränks, utanför vårt lands gränser, ska vi överge principen om att det nationella medborgarskapet är grunden för rättigheter och skyldigheter, eller ser vi en glidning över till rättigheter (och därmed även skyldigheter) på en global basis?

Värnplikten är i praktiken avskaffad, vilket kan tyckas rimligt med tanke på att det nationella inte längre är nationellt utan internationellt. Skyddet av nationen, den yttre tryggheten, är precis som den inre tryggheten (polis etc) inbakad i skattesedeln nuförtiden. Vilket också är en slags värnplikt, fast administrerad på ett annat sätt.

Men är det i förlängningen också så, att vi i egenskap av medborgare i ett världssamfund också får räkna med att i framtiden sköta befrielsen av andra befolkningsgrupper, om de själva inte mäktar med detta? Kan man tvinga människor till militär tjänstgörning för att de ska försvara sitt land, då kan man väl också göra dito för att de ska försvara mänskligheten?

Frågan är vad det är för principer som ska vägleda oss i revideringen av säkerhetspolitiken. Ja, av all politisk pappslöjd överhuvudtaget.

Stig-Björn Ljunggren

Ett centralt begrepp när det gäller internationell politik är ”säkerhetspolitik”. Det har blivit en allas sängkompis och fyllts med både det ena och det andra.

Vanligtvis har vi brukat säga att säkerhetspolitik är något som ett land bedriver i syfte att bevara sin relativa självständighet.

Säkerhetspolitik syftar till att säkra statens fortbestånd. Målet med säkerhetspolitik är att försvara nationens autonomi (självbestämmande), eller ytterst, i Sveriges fall, säkra rikets överlevnad.

För att nå detta medel har olika medel använts, som exempelvis försvarspolitik (försvar mot angrepp), utrikespolitik (bevaka intressen gentemot andra aktörer), inre säkerhet (polis etc), samt annat internationellt samarbete som direkt eller indirekt påverkar den egna säkerheten.

Säkerhetspolitikens målsättning ungefär densamma över tid – att säkra nationens autonomi (eller relativa självständighet) – och göra detta med realpolitik som utgångspunkt, alltså inte fromma förhoppningar om den eviga freden, utan realistiska bedömningar av hur omvärlden ser ut och vilka scenarior som kan utspela sig.

Men omständigheterna i omvärlden förändras, varför också medlen måste variera. Man kan tänka sig att en realistisk omvärldsbedömning i ett läge utesluter vissa handlingsalternativ – som i ett annat läge visar sig vara den självklara strategin.

*

Vad är det då som ändrats i vår omvärld?

Allt kan sammanfattas i ett nyckelord: Interdependens.

Den omvärldsanalytiska färglådan är full av olika begrepp som innefattas i detta:

  • Globalisering
  • ”Historiens slut”
  • ”Civilisationernas krig”
  • Nätverkssamhället
  • Pax Americana
  • Post-Westfaliska freden
  • Maastricht och EU:s utvidgning
  • Klimatkrisen
  • Pandemier
  • Geopolitisk nyordning
  • ”Asiens århundrade”

Var och en av dessa punkter är värda att diskutera närmare, men de indikerar sammantaget att världen blir mer och mer sammansatt, att den internationalistiska megatrend som inleddes med Columbus ”upptäckt” av Amerika, nu fört oss till en högre fas i utvecklingen som leder fram till att ”överbyggnaden” förändras.

*

Detta har också fått konsekvenser för hur Sverige formulerar sin säkerhetspolitik. Förr var den ganska kärv och hade med nationen, den svenska fosterjorden att göra.

Men idag är det andra bullar som gäller. Från knäckebröd till en mångfald av syften och formuleringar.

Bland annat har följande formuleringar används av vår regering:

”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.”

Samt:

”Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik har förändrats i grunden under det senaste decenniet.”

Och:

”Inom EU utvecklar vi en gemensam och solidarisk utrikes- och säkerhetspolitik.”

Slutligen:

”Sveriges säkerhetspolitik utgår från en bred syn på säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är idag annorlunda och mer komplexa än de traditionellt militära. I det nya, vidgade säkerhetsbegreppet inryms även icke-militära hot.” (mina fetningar)

Det är därför Sverige nu agerar i Långbortistan. Det har med vår säkerhet att göra. Rikets överlevnad. Detta hänger ihop med i stort sett allting.

Frågan är om det är så?

Det är lite kuriöst att det enda parti som motsätter sig detta verkar vara Sverigedemokraterna. Däremot har jag inte sett någon säkerhetspolitisk analys från deras håll. Så frågan är vad de håller på med. Men som sagt, den frågan kan ställas till de andra också: Vad håller ni på med?

Stig-Björn Ljunggren

Regeringen vill förändra värnplikten. Hur påverkar det samhällsandan frågade Wilhelm Agrell i Svd, och drog en lans till värnpliktens försvar. 

”Och till sist: Värnplikten må ha förbannats och hånats under ett drygt århundrade men märkligt nog har dess popularitet bland de mönstrande ungdomarna inte minskat utan ökat. Det är inte ungdomarna utan andra som nu röstar med fötterna i värnpliktfrågan.

Varför det är på det viset, och vad värnplikten i djupare mening betyder för sammanhållning och samhällsanda, för försvarets förankring hos medborgarna och samhällets närvaro i försvaret, borde vi fundera på innan vi sätter punkt för mer än vad vi kanske avsett att sätta punkt för.”

Tolgfors svarade att en övergång till rekrytering på frivillig grund krävs för att öka användbarheten i försvarsmakten (”Frivilligheten stärker försvaret”) krävs övergång till rekrytering på frivillig grund, men därmed får Sverige inte en yrkesarmé.

I sin slutreplik begår Agrell ett smärre lustmord på försvarsministerns usla försvar (”Naturligtvis är en anställd soldat en yrkessoldat”, apropå den påstådda frivilligheten) och påpekar dessutom bl a 

”Tolgfors tillbakavisar lika bestämt att det skulle finnas någon avsikt att tvinga de heltids- och deltidsanställda soldaterna att fullgöra internationella uppdrag. Något sådant förslag finns inte i propositionen, skriver han. Men i propositionen står uttryckligen att särskilt frågan om skyldighet att delta i insatser som följer av anställning i Försvarsmakten är av betydelse.”

Den träffsäkra rubrikens karakteristik av Tolgfors är Brist på både politisk vilja och försvarsstrategi.

Också SvD argumenterar i en ledare för att ”Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret”.

De nya moderaterna föreslår ett nytt försvar och motargumenten tornar upp sig. Må det blåsa motvind ända in i Riksdagen när försvarspropositionen behandlas.

Georgien har gjort försvarspolitikerna så uppmärksamma på Rysslands agerande att de tappar helheten. Det skrev Björn Forseth i Norrländska Socialdemokraten i september: Rysskräck farlig för landet. Han har skickat oss artikeln som en kommentar till Björn von Sydows artikel och statsministerns utpekande av Ryssland:

”Att ha våra ytterområden helt oförsvarade, såsom norra Norrbotten och en ö som Gotland, vållar i en internationell konflikt stormakterna mycken vånda. De vill inte riskera att motståndaren för säkerhets skull besätter sådana utposter.

Därför måste de vara besatta av vår egen försvarsmakt. Då lugnas de stridande parterna. Det är fredsskapande.”

I förra veckan skrev förre försvarsministern (s)  Björn von Sydow en i Svenska Dagbladet under rubriken Ta försvaret av Sverige på allvar. Han hoppas att regeringen och oppositionen ska lägga partipolitiken inom åt sidan i försvarspolitiken. Utgånggspunkten är Georgienkrisen och krigen i Afghanistan och i Irak:

Svensk säkerhetspolitik måste innehålla ett betydelsefullt element av militärt försvar för att kunna avskräcka militära hot i vårt grannskap.”

von Sydow skriver att politik och diplomati måste användas fullt ut för att trygga fred och demokrati men

”det militära elementet måste finnas i en värld där det inte finns tillräcklig respekt för FN”,

och Sverige måste nu ”prioritera militära förband för vårt territoriella försvar”, utan att ”återgå till ett anti-invasionsförsvar av den storlek vi hade under kalla kriget”.

Två viktiga förutsättningar slås fast:

”Min åsikt är att Sverige ska ha ett värnpliktsförsvar och inte en yrkesarmé. Sverige står utanför Nato, och så anser jag att vi ska förbli.”

I åtta punkter ger von Sydow ramarna för en försvarsuppgörelse. Den sjätte är central:

”Sveriges deltagande i internationella operationer (i dag i Tchad, Kosovo och Afghanistan) bör inte utvidgas, utan stanna vid att vi har högst cirka 1000 soldater i dessa uppgifter. 

Vi bör inte delta i snabbinsatsförbanden inom EU respektive Nato.”

Försvarsminister Sten Tolgfors ger en orealistiskt ljus bild av läget, skrev Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare på DN Debatt i fredags:

”De senaste åren har dock främst utmärkts av kräftgång och av en allt mer kontraproduktiv militär strategi – antalet civila dödsoffer ökar för varje år, talibaner och andra motståndsgrupper står starkare än någonsin sedan 2002.”

Torbjörn Pettersson ger försvarsministern rätt i att det vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde, men det är det ingen som kräver. Den opinion som kräver att trupperna tas hem vill precis som Tolgfors och Pettersson se ökat bistånd. 

Idag ger Sverige dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd. Retoriskt frågar Afghanistankommitténs generalsekreterare

”När blir den svenska biståndsbudgeten till Afghanistan lika stor som den militära insatsen?”

Det blir absurt: Satsa lika mycket på krig som på biståndet!

Och den viktiga frågan – Hur försvaras Sverige i Afghanistan med Nato? – förblir obesvarad.

Försvarsminister Tolgfors skriver idag på DN debatt att ”Afghanistan kan inte lämnas åt talibanerna”. Det är en lam polemik mot gårdagens fackeltåg, då 350 personer gick från Slussen till Sergels torg för att protestera mot kriget och begära de svenska soldaterna hem.

”En förutsättning för utveckling är att det skapas en säker miljö. Den valda och legitima regeringen har bett om internationellt stöd. 40 länder samarbetar för att leda Afghanistan mot en bättre framtid.”

Tolgfors ignorerar att det perioden januari-september i år har rapporterats dussintals attacker från Nato/Isaf som lämnat tusentals döda civila. Se Civilian casualties of the War in Afghanistan (2001–present) och Human Rights Watchs rapport ”Troops in Contact” Airstrikes and Civilian Deaths in Afghanistan.

Tolgfors ignorerar att vinternöd hotar 200 000 afghaner, bland annat på grund av försämrad säkerhet; i just de provinser kring Mazar-i-Sharif, där den svenska militära styrkan uppges stärka befolkningens säkerhet

Tolgfors ignorer den senaste tidens politiska utvecking, då Afghanistans president Hamid Karzai bett om samtal med talibanerna, den Natoledda Isaf-styrkans amerikanske befälhavare sagt att han inte utesluter en försoning med talibanledaren mullah Omar, och den brittiske högste militäre befälhavaren i landet sagt att också britterna måste göra sig beredda på en eventuell uppgörelse med talibanerna.

Framförallt ignorerar Tolgfors, när han skriver att ”Den militära insatsen är en förutsättning för ett fungerande bistånd”, att Svenska Afghanistankommittén menar att den svenska militären utgör ett problem för dess arbete:

”Den svenska militärstyrkan i Afghanistan försöker få hjälporganisationen Svenska Afghanistankommittén (SAK) att sätta upp svenska flaggor vid byggen som organisationen finansierat.

Enligt Anders Fänge, SAK:s platschef i Afghanistan, är motivet att lokalbefolkningens uppskattning för SAK:s insatser ska spilla över på den militära styrkan.”