Skip navigation

Tag Archives: säkerhetspolitik

Det mantra som förr gällde för svensk säkerhetspolitik var att vi höll oss alliansfria för att i händelse av krig kunna stå neutrala. Idag är det en annan doktrin som gäller:

”Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” (Från regeringens hemsida, min fetning)

Därmed har vi istället för neutralitetsdoktrinen lagt fast en biståndsdoktrin med hela världen. Oklart vilka villkor som gäller för att vi ska bistå, eller när vi förväntar oss stöd av andra, men likväl, en tydlig deklaration om att vi ställer upp, eftersom ni ställer upp på oss. Alla för en, en för alla!

Och för att markera att det är ett doktrinskifte beslutade riksdagen sommaren 2009 att avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid och ersätta den med en frivillig grundläggande soldatutbildning. Från och med 1 juli 2010 är all militär grundutbildning och tjänstgöring frivillig i Sverige. Det är alltså frivilligt att göra värnplikt.

Lagen om totalförsvarsplikt (skyldighet för totalförsvarspliktiga att fullgöra värn- och civilplikt) väntas inte avskaffas, utan förklaras vilande. Om eller när eller den ska tas i praktiskt bruk igen avgörs av regeringen.

Och det tycks ha blivit så, att den som vill göra värnplikt men inte är beredd att åka utomlands, inte heller efterfrågas. En sortering verkar ske, så att krigsmakten sakta men säkert byggs upp av kosmopolitiskt inriktade. Kanske samlas de övriga i Hemvärnet, vad vet jag?

Försvarsberedningen uttryckte sig så här i en pregnant formulering:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som inbegriper militära maktmedel, kan dock uppstå även i vår region. Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.” (Min fetning)

*

Den som botaniserar på regeringens hemsida hittar en hel del intressant kring hur man ser på säkerhetspolitiken (mina fetningar i allmänhet):

Vår omvärld har blivit allt mer internationaliserad och gjort oss mer sårbara  för säkerhetshot som terrorism (ex 11 september, Madrid och London), massförstörelsevapen, narkotikahandel, organiserad brottslighet, miljö- och flyktingkatastrofer, hot mot elförsörjning (obs! borde väl vara ”energiförsörjning”?),  telekommunikationer, IT-system, etc .

Det gäller att förebygga och hantera situationer som utan att vara ett direkt hot mot självständigheten skulle kunna innebära ”snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner”, som det heter på regeringens hemsida.

För framtiden är det därför tydligare än någonsin att säkerhet bäst kan uppnås gemensamt och genom nära samarbete med andra länder. Sverige är därför, säger man, en aktiv och solidarisk partner i arbetet för stabilitet och säkerhet i Europa och omvärlden.

På det globala planet är det främsta uttrycket för detta Sveriges stöd till FN. Sveriges stöd till FN sägs genomsyra vårt utrikes- och säkerhetspolitiska engagemang.  Men också deltagande i olika internationella säkerhetssamarbetet som EU, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och PPF (Partnerskap för fred). Detta ger oss större möjligheter att påverka förhållandena i vår omvärld och därmed även trygga vår egen säkerhet, är den svenska linjen på regeringens hemsida.

Det svenska ”närområde” som lyfts fram, med fördjupat och utvidgat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbetet ,  är framförallt grannländerna Estland, Lettland och Litauen.

Särskilt nära säkerhetspolitiskt samarbete med Finland, aktivt deltagande i Arktis-, Barents-, och Östersjösamarbetet liksom ”EU:s Nordliga dimension”.

Hemsidan förkunnar för övrigt:

”Ryssland är Sveriges största grannland och en central säkerhetspolitisk aktör i vårt närområde, Europa och den större omvärlden. Rysslands partnerskap med EU och samverkan med Nato inom Nato-Rysslandsrådet (NRC), liksom dess integration i den globala ekonomin, är av stor säkerhetspolitisk betydelse för Östersjöregionen och hela Europa.”

Sverige strävar efter säkerhetsfrämjande samarbetet med Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien samt länderna i södra Kaukasien, Centralasien och på västra Balkan. (Regeringens hemsida)

Sverige verkar för en fortsatt utvidgning av EU. (Regeringsförklaringen 2008)

”Samarbetet i Norden för stabilitet och säkerhet i vårt närområde förstärks.”

”Afghanistan förtjänar särskild uppmärksamhet. Utvecklingen där ger anledning till fortsatt oro. Sveriges engagemang är brett och långsiktigt.”

Därmed kan man säga att den alliansfria neutrala svenska säkerhetspolitiska doktrinen bytts ut mot en Långtbortistan-doktrin. Vår säkerhetspolitik bygger på utvecklingen överallt och på alla områden.

*

Ett bra sätt att sammanfatta utvecklingen är följande matris, som jag snappat upp någonstans, men som jag inte hittar:

Allmän Värnplikt blir selektiv värnplikt

Invasionsförsvar blir insatsförsvar

”Kinetisk energi” blir ”kognitiv energi”

Tydlig hotbild blir ”otydlig hotbild”

Militärt/civilt hålls isär blir militärt/civilt flyter ihop

Vitala intressen blir ”värdeintressen”

Krig kallas för ”strid” (alt ”fredsbevarande insatser”)

Sammanfattningsvis: Det har hänt grejor. Jag är inte säker på hur kritisk jag egentligen är, men det är uppenbart att vi bör diskutera detta lite mer ingående. Att vi inte riktigt är på det klara med var vi hamnat med Långtbortistandoktrinen visar den svenska ambivalensen med Libyeninsatserna.

Inte ens folkpartiet vill ha krigsflygplan som har farliga bomber… hmmmm…

Stig-Björn Ljunggren

Principen om att varje folks befrielse måste vara deras eget verk, ska den principen skjutas åt sidan?

Den kanske fungerade under den Westfaliska perioden, men i en globaliserad värld är nationsgränserna som uppdelning mellan folken på väg att försvinna.

Det där med den egna befrielsen är en tankefigur som jag tror vi kan härleda från den tidiga arbetarrörelsen. Den konfronterades med exempelvis kristna som utan att blinka döpte in sina barn i sin egen religiösa uppfattning, den fick argumentera mot paternalistiska krafter som ville uppfostra folket (med morot eller piska), den tvingades ta itu med sina egna medlemmar och suportrars bristande regelfölje och moraliska leverne.

Det gick inte att glida in i befrielsen på en räckmacka.

Så byggdes sannolikt uppfattningen arbetarklassen själv skulle forma sitt öde, inte att några andra aktörer skulle hjälpa de stackars fattiga satarna till ett mer anständigt liv. Det var arbetarklassens egna organisationer och politiska aktiviteter som var grunden för befrielse. Befrielsen var delvis processen i sig, inte bara ett tänkt tillstånd i framtiden med tillförsäkrade välfärdsrättigheter och friheter.

För att kunna öppna upp en bredare möjlighetshorisont för folket var de själva tvungna att mobiliseras.

Utan den kraften blev heller inte befrielsen lika äkta och stark. Här gällde det att stå på egna ben.

Det är också därför socialister skiljer på ”arbetare” och ”arbetarklass”. En arbetare är någon som arbetar utan att vara klassmedveten. Objektivt sett är det en ”proletär” eller ”lönearbetare”, men inte förrn vederbörande organiserat sig och medvetet försöker påverka sin tillvaro kan vi tala om ”arbetarklass”.

Detta är alltjämt aktuellt nuförtiden, när vi diskuterar servicesamhället och att allt fler tar sina sociala rättigheter för givna. Välfärdsstatens trygghetssystem anses vara av naturen givna. Ersättningsnivåerna eviga och orubbliga. De stekta sparvarna flyger i käften på alla som orkar gapa. Pengarna kommer ur Bankomaten för den som minns sina fyra sista i personnumret och förmår fylla i Försäkringskassans luriga blanketter. Kanske är det då inte så aktuellt med klassmedvetande. Det ordnar sig ju. Jag har rätt att vara lycklig.

Arbetarklassens frihetsprojekt är inte heller längre deras egen angelägenhet, det finns professionella grupper som sköter den saken. Grupper som är mycket starka och i sig en samhällskraft att ta hänsyn till.

Nu när det egna folket befriats i meningen att alla åtnjuter stora knippen av frihetliga och välfärdsliga rättigheter, nu när den egna församlingen är döpt, då gäller det att dra vidare till hedninska trakter och samla fler själar till befrielseprojektet.

Och om dessa hedningar inte bara längtar efter att få ta del av den västerländska befrielsen dessutom har begärlig olja så är frestelsen alltför svår för att stå emot.

Inte konstigt om vi också ser att yrkessoldater nu hjälper andra folk att bli fria. Vi ser en global bransch växa fram. Och säkert många svenska exportmöjligheter.

Befrielsearbete blir en slags bepansrad välgörenhetskraft där säkert också vi statsvetare kan få en släng av sleven, det gäller ju, sedan den militära dominansen är säkrad, att tillförskansa sig folket stöd också, via institutioner som börjar med friskt källvatten och slutar med parlamentarisk representation för våra klienter därnere, någonstans.

Frågan är dock om det lyckas. Eller om det fanns en visdom begravd i principen om att befrielsen ska vara vårt eget verk.

Stig-Björn Ljunggren

Det är riktigt att den svenska omvärlden förändrats, och att det därför är rimligt att också tolkningen av säkerhetspolitiken måste revideras.

All politik får revideras.

Men det är också sant att Sverige inte längre har råd att upprätthålla ett eget försvar, samtidigt som vi inte har ett politiskt mandat som innebär att vi kryper in under någon annans filt.

Lösningen blir, som det brukar, en praktisk sådan.

Sverige är idag i praktiken med i Nato (eller ”post-Nato”, eftersom det inte är samma Nato som under kalla kriget…) men samtidigt inte. Vi har på en gång gjort förpliktelser Nato-style, samtidigt som vi formulerat dem som ickeförpliktande.

I någon mening har inte Sverige på mycket länge haft ett så starkt potentiellt försvar av vårt territorium, när vi bitit huvudet av skam och slagit följe med Imperiet, inlemmats i Nato-nätverket och visat oss vara villiga att exempelvis skicka flygplan till en krigszon, dock med  instruktioner att inte döda någon…

Sveriges krigsmakt är ett vrak, men frågan är om vi någonsin varit så väl försvarade. Även om det är ett försvar på andras nåder. Vår egen militära kraft är kraftigt reducerad. Och om politisk makt växer ur gevärspipor så är det möjligtvis de privatägda jaktvapnen som är utgångspunkten…

En intressant iakttagelse är att den svenska säkerhetspolitiken fått allt mer ideologisk laddning ju mindre militärt uppbackad den blivit. Vi har i praktiken avrustat för att istället höja tonläget när det gäller våra ambitioner att skapa en världsomspännande demokratiskt fredlig värld.

Det är Palme-doktrinen i kvadrat. Men folkpartiet längst fram, tätt följd av de andra. Palmes internationella engagemang för fred och frihet och demokrati och rättvisa – men minus dåtidens svenska krigsmakt med folkligt deltagande i den militära uppgiften – är melodin för dagen.

Utgångspunkten, att nationer är självständiga och fria att själva lösa sina frågor inom landets gränser, brukar vi hänföra till Westfaliska freden, alltså perioden från 1648, en epok av nationalstater som avlöser en mer rörig geografisk indelning, där länders suveränitet var perforerad av en lång rad olika intressen och maktsfärer. Den medeltida multicentriska världen avfördes definitivt med detta fredsslut.

Världen delades in i bestämda territoriella områden, med landsgränser, i vilka sedan uppkom ”föreställda gemenskaper” där nationella ”berättelser” växte fram. Ett system med  suveräna och oavhängiga stater uppkommer. Och inom ramen för dessa nationer växte sedan fram parlamentarism, demokratin, mänskliga fri- och rättigheter.

Människor börjar, inte minst på grund av skolväsendets uppbyggnad, att definiera sig som medborgare i ett visst land. Vid sidan om andra identiteter, som ”Smålänning” eller ”Östgöte” blev man också ”svensk”.

Nu ser vi en ny epok inledas. Dels på ny global grund, men dels också som en återgång till den lokala identiteten, en slags dynamisk tribalism, med ett multicentriskt samhälle där vi får många lojaliteter förutom den fosterländska.

Den nationella berättelsen är försvagad. Det är jaget, inte laget, som gäller. Den ”postwestfaliska” perioden fokuserar mer på mänskliga rättigheter som grund, snarare än nationers rätt till självbestämmande.

(Förvisso hävdar några att vi snarare är på väg in i en ”neowestfalisk” period med fortsatta starka nationalstater, men med mer betoning av samarbete och mänskliga rättigheter.)

Folkrätt, som har brukat användas för att beskriva regelverket mellan stater och har traditionellt inte handlat om folkets rättigheter. Men nu kan vi läsa exempelvis på regeringens hemsida att ”Individens rättigheter och säkerhet har stor betydelse, inte enbart staters.

(Ur Wikipedia: ”Termen ’folkrätt’ härstammar från romerska rättens begrepp ius gentium. Begreppet tillkom för den del av rätten som behandlade andra folk än romarna, varav namnet, och stod i motsats till ius civile, medborgarnas rätt, det vill säga människors rättigheter och skyldigheter inom staten Rom.)

Frågan är dock hur vi ska agera när folks rättigheter kränks, utanför vårt lands gränser, ska vi överge principen om att det nationella medborgarskapet är grunden för rättigheter och skyldigheter, eller ser vi en glidning över till rättigheter (och därmed även skyldigheter) på en global basis?

Värnplikten är i praktiken avskaffad, vilket kan tyckas rimligt med tanke på att det nationella inte längre är nationellt utan internationellt. Skyddet av nationen, den yttre tryggheten, är precis som den inre tryggheten (polis etc) inbakad i skattesedeln nuförtiden. Vilket också är en slags värnplikt, fast administrerad på ett annat sätt.

Men är det i förlängningen också så, att vi i egenskap av medborgare i ett världssamfund också får räkna med att i framtiden sköta befrielsen av andra befolkningsgrupper, om de själva inte mäktar med detta? Kan man tvinga människor till militär tjänstgörning för att de ska försvara sitt land, då kan man väl också göra dito för att de ska försvara mänskligheten?

Frågan är vad det är för principer som ska vägleda oss i revideringen av säkerhetspolitiken. Ja, av all politisk pappslöjd överhuvudtaget.

Stig-Björn Ljunggren

Ett centralt begrepp när det gäller internationell politik är ”säkerhetspolitik”. Det har blivit en allas sängkompis och fyllts med både det ena och det andra.

Vanligtvis har vi brukat säga att säkerhetspolitik är något som ett land bedriver i syfte att bevara sin relativa självständighet.

Säkerhetspolitik syftar till att säkra statens fortbestånd. Målet med säkerhetspolitik är att försvara nationens autonomi (självbestämmande), eller ytterst, i Sveriges fall, säkra rikets överlevnad.

För att nå detta medel har olika medel använts, som exempelvis försvarspolitik (försvar mot angrepp), utrikespolitik (bevaka intressen gentemot andra aktörer), inre säkerhet (polis etc), samt annat internationellt samarbete som direkt eller indirekt påverkar den egna säkerheten.

Säkerhetspolitikens målsättning ungefär densamma över tid – att säkra nationens autonomi (eller relativa självständighet) – och göra detta med realpolitik som utgångspunkt, alltså inte fromma förhoppningar om den eviga freden, utan realistiska bedömningar av hur omvärlden ser ut och vilka scenarior som kan utspela sig.

Men omständigheterna i omvärlden förändras, varför också medlen måste variera. Man kan tänka sig att en realistisk omvärldsbedömning i ett läge utesluter vissa handlingsalternativ – som i ett annat läge visar sig vara den självklara strategin.

*

Vad är det då som ändrats i vår omvärld?

Allt kan sammanfattas i ett nyckelord: Interdependens.

Den omvärldsanalytiska färglådan är full av olika begrepp som innefattas i detta:

  • Globalisering
  • ”Historiens slut”
  • ”Civilisationernas krig”
  • Nätverkssamhället
  • Pax Americana
  • Post-Westfaliska freden
  • Maastricht och EU:s utvidgning
  • Klimatkrisen
  • Pandemier
  • Geopolitisk nyordning
  • ”Asiens århundrade”

Var och en av dessa punkter är värda att diskutera närmare, men de indikerar sammantaget att världen blir mer och mer sammansatt, att den internationalistiska megatrend som inleddes med Columbus ”upptäckt” av Amerika, nu fört oss till en högre fas i utvecklingen som leder fram till att ”överbyggnaden” förändras.

*

Detta har också fått konsekvenser för hur Sverige formulerar sin säkerhetspolitik. Förr var den ganska kärv och hade med nationen, den svenska fosterjorden att göra.

Men idag är det andra bullar som gäller. Från knäckebröd till en mångfald av syften och formuleringar.

Bland annat har följande formuleringar används av vår regering:

”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.”

Samt:

”Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik har förändrats i grunden under det senaste decenniet.”

Och:

”Inom EU utvecklar vi en gemensam och solidarisk utrikes- och säkerhetspolitik.”

Slutligen:

”Sveriges säkerhetspolitik utgår från en bred syn på säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är idag annorlunda och mer komplexa än de traditionellt militära. I det nya, vidgade säkerhetsbegreppet inryms även icke-militära hot.” (mina fetningar)

Det är därför Sverige nu agerar i Långbortistan. Det har med vår säkerhet att göra. Rikets överlevnad. Detta hänger ihop med i stort sett allting.

Frågan är om det är så?

Det är lite kuriöst att det enda parti som motsätter sig detta verkar vara Sverigedemokraterna. Däremot har jag inte sett någon säkerhetspolitisk analys från deras håll. Så frågan är vad de håller på med. Men som sagt, den frågan kan ställas till de andra också: Vad håller ni på med?

Stig-Björn Ljunggren

Statens huvuduppgift är inte att fylla bankomater med pengar åt bidragstagare, eller sponsra stackars filmmakare som inte får någon publik till sina tungsinta alster. Statens huvuduppgift är inte heller att försörja riksdagsledamöter eller köpa kärnkraftverk i Storbritannien.

Nej, statens främsta uppgift är att upprätthålla ordningen i samhället. Den ska skydda oss mot våld och hot såväl inom riket som från andra stater eller inkräktare. Staten ska skydda oss till liv och lem, men också våra ägodelar.

Det är polis och militär som är statens främsta kärnuppgifter.

Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att vi svenskar befinner oss i krig i Afghanistan. Vad har dessa Långtbortistanländer gjort oss?

Att vi hamnade där beror på socialdemokratin. Det parti som mest hävdat vår alliansfrihet och neutralitet tog i början av detta årtusende beslutet att vi hade ärende att med USA och några andra demokratiska stater civilisera befolkningarna i Långtbortistanländerna.

Vi steg på västalliansens offensiv för att sprida mänskliga rättigheter till hela världen. Eller i praktiken göra världen mer kristen, även om vi inte använder sådant språk.

Från början handlade det om att kväsa terrornätverket Al Qaida och göra Afghanistan demokratisäkert. Sverige ställde villkor om att det skulle vara ett solklart FN-mandat och att muslimska länder skulle delta, det senare viktigt för att inte få det hela att framstå som ett nytt korståg vilket den amerikanske presidenten dillade om.

Våra insatser skulle vara humanitära. Det var inget krig vi åkte till, utan ett biståndsprojekt.

Det borde ha ställts en del andra villkor också. Som att Operation Civilisera Långtbortistanländerna borde vara tidsbegränsat. Sverige har deltagit i krigssituationer utomlands förr, men då har mandatet varit mycket tydligt. Vi har fungerat som buffert mellan två fiendestater (som på Cypern eller i Sinai). Vi har kylt ner konflikthärdar tillfälligt (Kongo och Somalia).

Men istället hamnade vi som permanent trupp i ett oändligt långt krig i ett oändligt Långtbortistanland.

Således har vi också fått en regering som fastställt en säkerhetspolitik som går ut på att vi förväntar oss hjälp av andra länder, liksom de förväntar sig hjälp av oss. Det innebär i praktiken att vi har antagit en luddig Nato-försäkran, fast utan de undantag som finns i den alliansens statuter.

Allt detta har dessutom skett utan att det diskuterats i valrörelser eller på annat sätt så att väljarna fått ta ställning till den nya linjen.

Det argument som finns för att vi ska vara i Afghanistan är att vi kan ge människorna där ett civiliserat liv utan religiösa fanatiker och med demokratiska rättigheter. Det låter bra. Men de som säger detta lägger inte till priset för allt detta goda. Nämligen att vi i Sverige är beredda att sända våra söner och döttrar i döden för att befria afghanerna från förtryck.

Just detta, att prislappen saknas, visar hur ohederligt det här projektet är. Vi ska demokratisera Långtbortistan, men fan ta den som försöker lägga fram frågan till våra egna svenska väljare!

Nu propageras det för att vi ska gå omkring med ett litet gult band som förkunnar att vi stödjer våra svenska soldater. Det är rena galenskapen. Vad vi bevittnar är att försök att med inhemsk propaganda höja befolkningens krigsmoral och få dem att börja försörja fronten med människokött.

Så länge vi har våra trupper där ska de självfallet få vad de behöver för att fullgöra uppdraget. Men siktet ska vara inställt på hemgång. Själv tänker jag därför dra på mig ett märke som det står ”Sverige ut ur Afghanistan” på.

Stig-Björn Ljunggren

Artikeln har publicerats i Piteå-Tidningen.

Regeringen vill förändra värnplikten. Hur påverkar det samhällsandan frågade Wilhelm Agrell i Svd, och drog en lans till värnpliktens försvar. 

”Och till sist: Värnplikten må ha förbannats och hånats under ett drygt århundrade men märkligt nog har dess popularitet bland de mönstrande ungdomarna inte minskat utan ökat. Det är inte ungdomarna utan andra som nu röstar med fötterna i värnpliktfrågan.

Varför det är på det viset, och vad värnplikten i djupare mening betyder för sammanhållning och samhällsanda, för försvarets förankring hos medborgarna och samhällets närvaro i försvaret, borde vi fundera på innan vi sätter punkt för mer än vad vi kanske avsett att sätta punkt för.”

Tolgfors svarade att en övergång till rekrytering på frivillig grund krävs för att öka användbarheten i försvarsmakten (”Frivilligheten stärker försvaret”) krävs övergång till rekrytering på frivillig grund, men därmed får Sverige inte en yrkesarmé.

I sin slutreplik begår Agrell ett smärre lustmord på försvarsministerns usla försvar (”Naturligtvis är en anställd soldat en yrkessoldat”, apropå den påstådda frivilligheten) och påpekar dessutom bl a 

”Tolgfors tillbakavisar lika bestämt att det skulle finnas någon avsikt att tvinga de heltids- och deltidsanställda soldaterna att fullgöra internationella uppdrag. Något sådant förslag finns inte i propositionen, skriver han. Men i propositionen står uttryckligen att särskilt frågan om skyldighet att delta i insatser som följer av anställning i Försvarsmakten är av betydelse.”

Den träffsäkra rubrikens karakteristik av Tolgfors är Brist på både politisk vilja och försvarsstrategi.

Också SvD argumenterar i en ledare för att ”Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret”.

De nya moderaterna föreslår ett nytt försvar och motargumenten tornar upp sig. Må det blåsa motvind ända in i Riksdagen när försvarspropositionen behandlas.

Det börjar dra ihop sig att välja parti (och kandidat) till Europaparlamentet.

 

Det finns en fråga jag saknat i diskussionen länge, och det handlar om svensk säkerhetspolitik.

 

Vi är ju ett land som i princip haft fred i 200 år.

 

Senast vi hade det riktigt hett om öronen dundrade ryssarna ner genom Norrland, gick över isarna och upprättade högkvarter i Stockholms skärgård. Samtidigt väntade danskarna att när som helst få erövra södra Sverige tillsammans med franska soldater under ledning av en viss Bernadotte.

 

Dessutom fanns det en fruktan för att Norge skulle kapa åt sig av landets västra delar.

 

Vi var riktigt illa däran. Sverige var ett före detta stormaktsvälde som rasade samman och var nära att bli uppslukat av våra grannar. Det som hände 1808-1809 var faktiskt det svenska rikets ödesstund.

 

I det här problemet hade vi hamnat därför att vi försökt delta i den Europeiska storpolitiken. Vi hade en kung som trodde Napoleon var Satan själv och att Sverige hade till uppgift att få dessa mörkrets krafter på knä.

 

Det gick inte så bra. Men kungen avsattes och den nya ledningen för riket visade att de lärt sig en läsa.

 

Under 1800-talet så skaffade vi oss en ny säkerhetspolitisk doktrin som gick ut på att försöka hålla oss undan när de stora herrarna skred över kartan.

 

Denna neutralitetslinje – som alltså var ett medel för att säkra nationens överlevnad i en värld fylld av predatorer – blev under 1900-talet en slags överideologisk nästan religiös hållning.

 

Frågan är om detta nu är på väg att förändras?

 

I den senaste regeringsdeklarationen säger statsminister Fredrik:

”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land.

I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Detta kan bara tolkas som att vi ska skicka svensk trupp om våra grannländer hamnar i trubbel. Och att de ska komma till oss i liknande lägen.

 

Det är väl också därför som NATO nu förtiden övar i Sverige.

 

Men vad tycker våra kandidater till Europaparlamentet egentligen om den nya linjen. Bör Sverige ställa upp med soldater om exempelvis Baltikum hamnar i krig? Gäller våra utfästelser även Ukraina, eller rent av Georgien?

 

Vi finns ju redan med soldater i Afghanistan, så det är lätt att föreställa sig att de svenska löftena om hjälp till andra i händelse av krig eller katastrof är ganska vidlyftigt.

 

Nu tror jag naturligtvis inte att den gamla neutralitetslinjen fungerar i dagens värld. Men vad vi än skaffar istället så bör det diskuteras öppet i debatten. Så låt oss fråga dem som vill ha vårt förtroende vad de egentligen tycker.

 

Stig-Björn Ljunggren

(även i Ölandsbladet idag)

 

 

 

 

Nu har svenska tidningar börjat skriva om att Sverige faktiskt är i krig. Det är SvD som haft flera reportage om de svenska insatserna under rubriken ”Sveriges glömda krig”. 

Fan vet om det inte borde vara ”Sveriges förträngda krig”.

Några politiker har försökt se förvånade ut när det framkommer att svenska militära rådgivare dessutom är direkt involverade i strid. SvD skriver:

”Från och med i år har personal i svensk uniform deltagit som rådgivare i operationer på regeringssidan i norra Afghanistan. I striderna, som har ägt rum under våren och sommaren, har ett 25-tal fiender sökts upp och dödats.”

Ja, vad hade vi trott? Om vi ska vara med i ett krig får vi nog också räkna med att folk dör. Men inte bara på ”den andra sidan”. De som skickat dit svenska trupper kan rimligtvis inte vara förvånade. I så fall undrar jag varför de sitter i riksdagen.

SvD skriver dock att den svenska militära förmågan är begränsad. Vi har 373 personer där meddelar SvD, men i praktiken kan endast ett 30-tal skyttesoldater ”sättas in flexibelt”. 

Det antyds således att vi behöver fler soldater i Afghanistan. Vilket man också förbereder sig på genom att bygga nytt. Är riksdagsledamöterna förvånade över det också?

SvD citerar också vad utrikesminister Carl Bildt skrivit om Afghanistan på sin blogg:

”Situationen i regionen – och vad som kan och bör göras från det internationella samfundets sida – står högt upp på min lista över frågor för de närmaste månaderna”.

Vi får alla hjälpa utrikesministern att få upp frågan högt på dagordningen. Så att ”Sveriges glömda krig” inte längre är så glömt. Utan diskuterat. 

Det är tänkbart att det finns en tydligt svenskt säkerhetspolitiskt intresse av att vi finns i Afghanistan. Kanske det till och med finns argument för att vi inte ska behöva ha kapacitet att försvara vårt eget territorium, men väl säkra ett område i norra Afghanistan. Tillsammans med Finland. Och att det ligger i vårt gemensamma intresse att finnas där, istället för att ligga nedgrävda vid Karelska Näset.

Men låt oss i så fall höra de argumenten.

Riksdagsledamoten och moderaten Göran Pettersson skriver på sin blogg:

”Insatsen i Afghanistan som påbörjades under den socialdemokratiska regeringen innebär att våra förband verkar under Natobefäl och på ena sidan i en konflikt. Det innebär att vi är med och solidariskt bär bördorna av ett medlemskap. Däremot avsäger sig Sverige fördelarna med ett medlemskap. Detta är inte bara ologiskt utan rent ut sagt korkat”.

(Pettersson har också en talradiovariant som är intressant.)

Vad Pettersson säger är, tolkar jag det som, att vi också bör bli medlemmar på riktigt. 

Det kanske också är värt att diskutera lite mer öppet. Själv tror jag inte på det där med NATO-medlemskap. Men visst, det är en poäng att vi nu är med till hälften. 

Och läser vi senaste regeringsförklaringen så framgår det att åtminstone den sittande regeringen ser det som naturligt att andra länder i Europa ska hjälpa oss om vi hamnar i militära svårigheter. Samt att de därmed också förväntar sig att vi ska hjälpa dem.

Mer diskussion som sagt.

Stig-Björn Ljunggren

Nu är det många som vill diskutera säkerhetspolitiken. Häromdagen Anna Dahlberg i Expressen, igår var det Eva Franchell i Aftonbladet, som tycker att det är hög tid att ta den svåra debatten om svensk säkerhetspolitik. Välkommet.

Den stora kvällstidningens ledarskribent har varit på visning av ett nytt militärt datornätverk och därmed bevittnat ”ytterligare ett steg i samarbetet Nato.” Datorsimuleringarnas scenarier handlar om gemensam terroristbekämpning. Eva Franchell noterar entusiasmen bland de församlade, förhoppningarna om en fortsättning:

”En nätbaserad plattform för insatserna i Afghanistan. Lockande och lönande kontrakt för svensk it-industri, vår försvarsindustri är sedan länge Natoanpassad.”

Apropå FRA ställer hon frågan vad som händer 

”när polis, räddningstjänst, militär och alla Natoländerna delar den informationen?”

”Vi svenskar har levt i fred i 200 år. Vi har varit neutrala och alliansfria, men nu vill vi veta vart vi är på väg.”

Så sant, så sant.

Vi som har startat den här bloggen har framförallt gemensamt att vi vill ha mer debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Vi är inte helt nöjda med hur lite diskussion det egentligen varit om stora förändringar som (i praktiken) avskaffande av värnplikten, svenskt militärt engagemang i Nato-sfären och en omöjlig ekvation för försvarsledningen – som ska dels klara försvaret av Sverige, dels uträtta uppgifter utomlands, men utan motsvarande budget.

Vi är kanske inte eniga om vilka lösningar som behövs, men anser att debatten om dessa frågor måste ta fart.

Försvarsfrågan är i grunden en folklig fråga.

Vi kan dock konstatera att vi verkar bli bönhörda fortare än vi trodde.

Häromdagen fanns på DN Debatt en artikel undertecknad bland annat av Thage G Petersson och Hans Alfredsson på temat ”Ta hem våra trupper från Afghanistan”. 

Och idag skriver bland annat Ulf Bjereld också på DN Debatt om den svenska säkerhetspolitiken under kalla kriget. Det nära samarbetet med västmakterna under kalla kriget ”gavs aldrig en öppen genomlysning i regeringens uttalanden eller i riksdagsdebatten” hävdar de bland annat. Och, skriver Bjereld m fl,  den ”bristfälliga informationen och rumphuggna debatten ställer frågan på sin spets: Kan säkerhetspolitik och demokrati aldrig förenas?”

Vår utgångspunkt här är att vi i varje fall ska göra ett tappert försök att belysa diskussionen och dra vårt strå till stacken för att försvarsfrågan också ska vara en folklig fråga.

Stig-Björn Ljunggren