Skip navigation

Tag Archives: svenska soldater

Igår kunde vi få oss till livs de svenska soldaternas vardag i Afghanistan. I sex avsnitt ska dokumentären Krig för fred låta oss följa dem på nära håll. Det kommer att bli intressant och tankeväckande. Det blir debatt, var så säker.

Två väldigt olika förhandskommentarer tål att läsas också i efterhand. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet den 10 april att Medier lockar unga till kriget i Afghanistan:

Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak.

Det räcker nu.

I Sydsvenskan skrev Tobias Lindberg igår, apropå att plutonsbefälet Erik – som så många före honom – konstaterar att säkerhetsläget har blivit sämre, något motsägeslefullt:

Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron.

Det kan inte å ena sidan ställas krav på ”ett tydligt mål” och å den andra slås fast att den förda politiken är rimlig, när fortfarande inget tydligt mål finns.

En utvärdering vore rimlig när säkerhetsläget i lande trots närvaron av utländsk militär i tio år har bara blivit värre.

Liksom soldaterna i dokumentären är Tobias Lindberg befriande rak i sitt budskap Sverige dödar:

Det talas inte högt i Sverige om att svenska trupper har ihjäl folk.

Erik anser inte att han dödar, utan att han ”löser sin uppgift”.

Och visst: i grund och botten har han och hans kollegor uppgifter från svenska folket genom riksdagsbeslut.

Sverige dödar.

För vad? För mänskliga rättigheter? För demokrati? Här rör sig också Tobias Lindberg nära gränsen till hyckleriet.

Dokumentären då?

En ren rekryteringsfilm? Förvisso saknas flera viktiga perspektiv men den vardag som visas i första programmet spräcker högtidstalens hyckleri, att insatsen handlar om annat än krig. Ett tabu är brutet, nu kan vi börja snacka på allvar.

Annonser

Statens huvuduppgift är inte att fylla bankomater med pengar åt bidragstagare, eller sponsra stackars filmmakare som inte får någon publik till sina tungsinta alster. Statens huvuduppgift är inte heller att försörja riksdagsledamöter eller köpa kärnkraftverk i Storbritannien.

Nej, statens främsta uppgift är att upprätthålla ordningen i samhället. Den ska skydda oss mot våld och hot såväl inom riket som från andra stater eller inkräktare. Staten ska skydda oss till liv och lem, men också våra ägodelar.

Det är polis och militär som är statens främsta kärnuppgifter.

Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att vi svenskar befinner oss i krig i Afghanistan. Vad har dessa Långtbortistanländer gjort oss?

Att vi hamnade där beror på socialdemokratin. Det parti som mest hävdat vår alliansfrihet och neutralitet tog i början av detta årtusende beslutet att vi hade ärende att med USA och några andra demokratiska stater civilisera befolkningarna i Långtbortistanländerna.

Vi steg på västalliansens offensiv för att sprida mänskliga rättigheter till hela världen. Eller i praktiken göra världen mer kristen, även om vi inte använder sådant språk.

Från början handlade det om att kväsa terrornätverket Al Qaida och göra Afghanistan demokratisäkert. Sverige ställde villkor om att det skulle vara ett solklart FN-mandat och att muslimska länder skulle delta, det senare viktigt för att inte få det hela att framstå som ett nytt korståg vilket den amerikanske presidenten dillade om.

Våra insatser skulle vara humanitära. Det var inget krig vi åkte till, utan ett biståndsprojekt.

Det borde ha ställts en del andra villkor också. Som att Operation Civilisera Långtbortistanländerna borde vara tidsbegränsat. Sverige har deltagit i krigssituationer utomlands förr, men då har mandatet varit mycket tydligt. Vi har fungerat som buffert mellan två fiendestater (som på Cypern eller i Sinai). Vi har kylt ner konflikthärdar tillfälligt (Kongo och Somalia).

Men istället hamnade vi som permanent trupp i ett oändligt långt krig i ett oändligt Långtbortistanland.

Således har vi också fått en regering som fastställt en säkerhetspolitik som går ut på att vi förväntar oss hjälp av andra länder, liksom de förväntar sig hjälp av oss. Det innebär i praktiken att vi har antagit en luddig Nato-försäkran, fast utan de undantag som finns i den alliansens statuter.

Allt detta har dessutom skett utan att det diskuterats i valrörelser eller på annat sätt så att väljarna fått ta ställning till den nya linjen.

Det argument som finns för att vi ska vara i Afghanistan är att vi kan ge människorna där ett civiliserat liv utan religiösa fanatiker och med demokratiska rättigheter. Det låter bra. Men de som säger detta lägger inte till priset för allt detta goda. Nämligen att vi i Sverige är beredda att sända våra söner och döttrar i döden för att befria afghanerna från förtryck.

Just detta, att prislappen saknas, visar hur ohederligt det här projektet är. Vi ska demokratisera Långtbortistan, men fan ta den som försöker lägga fram frågan till våra egna svenska väljare!

Nu propageras det för att vi ska gå omkring med ett litet gult band som förkunnar att vi stödjer våra svenska soldater. Det är rena galenskapen. Vad vi bevittnar är att försök att med inhemsk propaganda höja befolkningens krigsmoral och få dem att börja försörja fronten med människokött.

Så länge vi har våra trupper där ska de självfallet få vad de behöver för att fullgöra uppdraget. Men siktet ska vara inställt på hemgång. Själv tänker jag därför dra på mig ett märke som det står ”Sverige ut ur Afghanistan” på.

Stig-Björn Ljunggren

Artikeln har publicerats i Piteå-Tidningen.

I veckans nummer av Arbetaren skriver Gustav Fridolin under rubriken ”I krigets landskap”:

”Under tiden fullgör svenska frivilliga soldater sin utlandstjänst i Afghanistan. De möter gästvänliga afghaner, förstummas av landskapet och hoppas ofta att deras bidrag ska göra världen litet bättre. Få av dem känner till Akther Mohammed och ingen förstår varför han hyser agg mot just dem. Storpolitiken är långt borta. Ändå är det just de, och knappast dem som författar riksdagens betänkanden som riskerar att drabbas av att nanawati byts mot badai.”

Det förra är den pashtunska sedvänjans begrepp för gästfrihet, det senare begreppet för hämnd. Och Fridolin förklarar den politiska miljö där utlandsstyrkan verkar och nyligen attackerades.

Det bästa sättet att värna om de svenska soldaterna är att ta hem dem.

Genmäle insänt till Expressens Anna Dahlberg:


Kvinnor kan användas till mycket. Motivera ockupation och krig till exempel. Bush började bomba Afghanistan efter den 11 september för att befria kvinnorna. Som Sovjet försvarade sin invasion för i år 30 år sedan: Röda Armén kom för att befria kvinnan från fundamentalistiskt förtryck.


Kvinnor kan användas till mycket. Den afghanska kvinnoorganisationen RAWA:s avslöjanden av talibanernas förtryck gav organisationen dess 10 minuter i media, när Bush behövde moraliskt stöd för sitt krig mot terrorismen. När RAWA kritiserade USA:s krigsförbrytelser och ville se ett slut på ockupationen lyssnade ingen längre.


Mordet på kvinnoaktivisten Sitara Achakzai i Kandahar uppmärksammas men hoten mot parlamentsledamoten Malalai Joya passerar obemärkt.


I det förra fallet var gärningsmännen misstänkta talibaner, i det andra fallet är fienden krigsherrarna och förbrytarna i Nationalförsamlingen.


Kvinnor kan användas till mycket.


Men använd inte de afghanska kvinnorna som slagträn för en brutal ockupation.

Obama stänger fånglägret Guantanamo – men behåller militärbasen Bagram i Afghanistan. Där hålls runt 600 så kallade fientligt stridande (”enemy combatants”) fängslade på obestämd tid. Utan möjlighet att få sin sak prövad i domstol.

En advokat som företräder dem säger att förhållandena där är värre än i Guantanamo. De har drivit flera fångar till självmord.

Obamas löfte att stänga Guantanamo väckte hopp om att han kom med förändringar i det så kallade kriget mot terrorismen men Bushs politik ligger fast. Motivet uppges vara att fångarna i Bagram tagits i pågående militära operationer.

President Obama kan få problem med sin image.

Advokat Barbara Olshansky säger till BBC att i Bagram gäller inte reglerna för behandling av krigsfångar och visas ingen respekt för de mänskliga rättigheterna.

Till detta bidrar Sverige snart med fler soldater.

Och fånglägret i Bagram byggs ut för 1100 nya ”fientligt stridande”.

Den svenska militära insatsen i Afghanistan kan också få imageproblem. Anders Davidson