Skip navigation

Tag Archives: värnplikt

Principen om att varje folks befrielse måste vara deras eget verk, ska den principen skjutas åt sidan?

Den kanske fungerade under den Westfaliska perioden, men i en globaliserad värld är nationsgränserna som uppdelning mellan folken på väg att försvinna.

Det där med den egna befrielsen är en tankefigur som jag tror vi kan härleda från den tidiga arbetarrörelsen. Den konfronterades med exempelvis kristna som utan att blinka döpte in sina barn i sin egen religiösa uppfattning, den fick argumentera mot paternalistiska krafter som ville uppfostra folket (med morot eller piska), den tvingades ta itu med sina egna medlemmar och suportrars bristande regelfölje och moraliska leverne.

Det gick inte att glida in i befrielsen på en räckmacka.

Så byggdes sannolikt uppfattningen arbetarklassen själv skulle forma sitt öde, inte att några andra aktörer skulle hjälpa de stackars fattiga satarna till ett mer anständigt liv. Det var arbetarklassens egna organisationer och politiska aktiviteter som var grunden för befrielse. Befrielsen var delvis processen i sig, inte bara ett tänkt tillstånd i framtiden med tillförsäkrade välfärdsrättigheter och friheter.

För att kunna öppna upp en bredare möjlighetshorisont för folket var de själva tvungna att mobiliseras.

Utan den kraften blev heller inte befrielsen lika äkta och stark. Här gällde det att stå på egna ben.

Det är också därför socialister skiljer på ”arbetare” och ”arbetarklass”. En arbetare är någon som arbetar utan att vara klassmedveten. Objektivt sett är det en ”proletär” eller ”lönearbetare”, men inte förrn vederbörande organiserat sig och medvetet försöker påverka sin tillvaro kan vi tala om ”arbetarklass”.

Detta är alltjämt aktuellt nuförtiden, när vi diskuterar servicesamhället och att allt fler tar sina sociala rättigheter för givna. Välfärdsstatens trygghetssystem anses vara av naturen givna. Ersättningsnivåerna eviga och orubbliga. De stekta sparvarna flyger i käften på alla som orkar gapa. Pengarna kommer ur Bankomaten för den som minns sina fyra sista i personnumret och förmår fylla i Försäkringskassans luriga blanketter. Kanske är det då inte så aktuellt med klassmedvetande. Det ordnar sig ju. Jag har rätt att vara lycklig.

Arbetarklassens frihetsprojekt är inte heller längre deras egen angelägenhet, det finns professionella grupper som sköter den saken. Grupper som är mycket starka och i sig en samhällskraft att ta hänsyn till.

Nu när det egna folket befriats i meningen att alla åtnjuter stora knippen av frihetliga och välfärdsliga rättigheter, nu när den egna församlingen är döpt, då gäller det att dra vidare till hedninska trakter och samla fler själar till befrielseprojektet.

Och om dessa hedningar inte bara längtar efter att få ta del av den västerländska befrielsen dessutom har begärlig olja så är frestelsen alltför svår för att stå emot.

Inte konstigt om vi också ser att yrkessoldater nu hjälper andra folk att bli fria. Vi ser en global bransch växa fram. Och säkert många svenska exportmöjligheter.

Befrielsearbete blir en slags bepansrad välgörenhetskraft där säkert också vi statsvetare kan få en släng av sleven, det gäller ju, sedan den militära dominansen är säkrad, att tillförskansa sig folket stöd också, via institutioner som börjar med friskt källvatten och slutar med parlamentarisk representation för våra klienter därnere, någonstans.

Frågan är dock om det lyckas. Eller om det fanns en visdom begravd i principen om att befrielsen ska vara vårt eget verk.

Stig-Björn Ljunggren

Annonser

Det är riktigt att den svenska omvärlden förändrats, och att det därför är rimligt att också tolkningen av säkerhetspolitiken måste revideras.

All politik får revideras.

Men det är också sant att Sverige inte längre har råd att upprätthålla ett eget försvar, samtidigt som vi inte har ett politiskt mandat som innebär att vi kryper in under någon annans filt.

Lösningen blir, som det brukar, en praktisk sådan.

Sverige är idag i praktiken med i Nato (eller ”post-Nato”, eftersom det inte är samma Nato som under kalla kriget…) men samtidigt inte. Vi har på en gång gjort förpliktelser Nato-style, samtidigt som vi formulerat dem som ickeförpliktande.

I någon mening har inte Sverige på mycket länge haft ett så starkt potentiellt försvar av vårt territorium, när vi bitit huvudet av skam och slagit följe med Imperiet, inlemmats i Nato-nätverket och visat oss vara villiga att exempelvis skicka flygplan till en krigszon, dock med  instruktioner att inte döda någon…

Sveriges krigsmakt är ett vrak, men frågan är om vi någonsin varit så väl försvarade. Även om det är ett försvar på andras nåder. Vår egen militära kraft är kraftigt reducerad. Och om politisk makt växer ur gevärspipor så är det möjligtvis de privatägda jaktvapnen som är utgångspunkten…

En intressant iakttagelse är att den svenska säkerhetspolitiken fått allt mer ideologisk laddning ju mindre militärt uppbackad den blivit. Vi har i praktiken avrustat för att istället höja tonläget när det gäller våra ambitioner att skapa en världsomspännande demokratiskt fredlig värld.

Det är Palme-doktrinen i kvadrat. Men folkpartiet längst fram, tätt följd av de andra. Palmes internationella engagemang för fred och frihet och demokrati och rättvisa – men minus dåtidens svenska krigsmakt med folkligt deltagande i den militära uppgiften – är melodin för dagen.

Utgångspunkten, att nationer är självständiga och fria att själva lösa sina frågor inom landets gränser, brukar vi hänföra till Westfaliska freden, alltså perioden från 1648, en epok av nationalstater som avlöser en mer rörig geografisk indelning, där länders suveränitet var perforerad av en lång rad olika intressen och maktsfärer. Den medeltida multicentriska världen avfördes definitivt med detta fredsslut.

Världen delades in i bestämda territoriella områden, med landsgränser, i vilka sedan uppkom ”föreställda gemenskaper” där nationella ”berättelser” växte fram. Ett system med  suveräna och oavhängiga stater uppkommer. Och inom ramen för dessa nationer växte sedan fram parlamentarism, demokratin, mänskliga fri- och rättigheter.

Människor börjar, inte minst på grund av skolväsendets uppbyggnad, att definiera sig som medborgare i ett visst land. Vid sidan om andra identiteter, som ”Smålänning” eller ”Östgöte” blev man också ”svensk”.

Nu ser vi en ny epok inledas. Dels på ny global grund, men dels också som en återgång till den lokala identiteten, en slags dynamisk tribalism, med ett multicentriskt samhälle där vi får många lojaliteter förutom den fosterländska.

Den nationella berättelsen är försvagad. Det är jaget, inte laget, som gäller. Den ”postwestfaliska” perioden fokuserar mer på mänskliga rättigheter som grund, snarare än nationers rätt till självbestämmande.

(Förvisso hävdar några att vi snarare är på väg in i en ”neowestfalisk” period med fortsatta starka nationalstater, men med mer betoning av samarbete och mänskliga rättigheter.)

Folkrätt, som har brukat användas för att beskriva regelverket mellan stater och har traditionellt inte handlat om folkets rättigheter. Men nu kan vi läsa exempelvis på regeringens hemsida att ”Individens rättigheter och säkerhet har stor betydelse, inte enbart staters.

(Ur Wikipedia: ”Termen ’folkrätt’ härstammar från romerska rättens begrepp ius gentium. Begreppet tillkom för den del av rätten som behandlade andra folk än romarna, varav namnet, och stod i motsats till ius civile, medborgarnas rätt, det vill säga människors rättigheter och skyldigheter inom staten Rom.)

Frågan är dock hur vi ska agera när folks rättigheter kränks, utanför vårt lands gränser, ska vi överge principen om att det nationella medborgarskapet är grunden för rättigheter och skyldigheter, eller ser vi en glidning över till rättigheter (och därmed även skyldigheter) på en global basis?

Värnplikten är i praktiken avskaffad, vilket kan tyckas rimligt med tanke på att det nationella inte längre är nationellt utan internationellt. Skyddet av nationen, den yttre tryggheten, är precis som den inre tryggheten (polis etc) inbakad i skattesedeln nuförtiden. Vilket också är en slags värnplikt, fast administrerad på ett annat sätt.

Men är det i förlängningen också så, att vi i egenskap av medborgare i ett världssamfund också får räkna med att i framtiden sköta befrielsen av andra befolkningsgrupper, om de själva inte mäktar med detta? Kan man tvinga människor till militär tjänstgörning för att de ska försvara sitt land, då kan man väl också göra dito för att de ska försvara mänskligheten?

Frågan är vad det är för principer som ska vägleda oss i revideringen av säkerhetspolitiken. Ja, av all politisk pappslöjd överhuvudtaget.

Stig-Björn Ljunggren

Regeringen vill förändra värnplikten. Hur påverkar det samhällsandan frågade Wilhelm Agrell i Svd, och drog en lans till värnpliktens försvar. 

”Och till sist: Värnplikten må ha förbannats och hånats under ett drygt århundrade men märkligt nog har dess popularitet bland de mönstrande ungdomarna inte minskat utan ökat. Det är inte ungdomarna utan andra som nu röstar med fötterna i värnpliktfrågan.

Varför det är på det viset, och vad värnplikten i djupare mening betyder för sammanhållning och samhällsanda, för försvarets förankring hos medborgarna och samhällets närvaro i försvaret, borde vi fundera på innan vi sätter punkt för mer än vad vi kanske avsett att sätta punkt för.”

Tolgfors svarade att en övergång till rekrytering på frivillig grund krävs för att öka användbarheten i försvarsmakten (”Frivilligheten stärker försvaret”) krävs övergång till rekrytering på frivillig grund, men därmed får Sverige inte en yrkesarmé.

I sin slutreplik begår Agrell ett smärre lustmord på försvarsministerns usla försvar (”Naturligtvis är en anställd soldat en yrkessoldat”, apropå den påstådda frivilligheten) och påpekar dessutom bl a 

”Tolgfors tillbakavisar lika bestämt att det skulle finnas någon avsikt att tvinga de heltids- och deltidsanställda soldaterna att fullgöra internationella uppdrag. Något sådant förslag finns inte i propositionen, skriver han. Men i propositionen står uttryckligen att särskilt frågan om skyldighet att delta i insatser som följer av anställning i Försvarsmakten är av betydelse.”

Den träffsäkra rubrikens karakteristik av Tolgfors är Brist på både politisk vilja och försvarsstrategi.

Också SvD argumenterar i en ledare för att ”Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret”.

De nya moderaterna föreslår ett nytt försvar och motargumenten tornar upp sig. Må det blåsa motvind ända in i Riksdagen när försvarspropositionen behandlas.

I förra veckan skrev förre försvarsministern (s)  Björn von Sydow en i Svenska Dagbladet under rubriken Ta försvaret av Sverige på allvar. Han hoppas att regeringen och oppositionen ska lägga partipolitiken inom åt sidan i försvarspolitiken. Utgånggspunkten är Georgienkrisen och krigen i Afghanistan och i Irak:

Svensk säkerhetspolitik måste innehålla ett betydelsefullt element av militärt försvar för att kunna avskräcka militära hot i vårt grannskap.”

von Sydow skriver att politik och diplomati måste användas fullt ut för att trygga fred och demokrati men

”det militära elementet måste finnas i en värld där det inte finns tillräcklig respekt för FN”,

och Sverige måste nu ”prioritera militära förband för vårt territoriella försvar”, utan att ”återgå till ett anti-invasionsförsvar av den storlek vi hade under kalla kriget”.

Två viktiga förutsättningar slås fast:

”Min åsikt är att Sverige ska ha ett värnpliktsförsvar och inte en yrkesarmé. Sverige står utanför Nato, och så anser jag att vi ska förbli.”

I åtta punkter ger von Sydow ramarna för en försvarsuppgörelse. Den sjätte är central:

”Sveriges deltagande i internationella operationer (i dag i Tchad, Kosovo och Afghanistan) bör inte utvidgas, utan stanna vid att vi har högst cirka 1000 soldater i dessa uppgifter. 

Vi bör inte delta i snabbinsatsförbanden inom EU respektive Nato.”

I Sverige har vi bestämt oss för att vi kommer att slippa krig i vår närhet. Dagens slagfält finns i Långtbortistan och av nyhetsflödet förstår vi att det är en global konflikt mellan det amerikanska Imperiet och dess allierade å ena sidan och ett diffust islamistiskt nätverk å den andra.

Det är ett världsomfattande krig som har varken skyttegravar eller massbombningar, utan i stället ägnar sig åt spridda skurar av självmordsbomber och attacker mot civila mål som barer och marknader.

Faktum är att vi svenskar deltar i detta fjärde världskrig. Vi har trupper i Afghanistan, vi har delar av vår flotta inlemmad i USA:s krigsmakt och lägger stora pengar på att bli en del av Nato-nätverket.

Vi har rustat ned försvaret av vårt eget land för att delta i ett krig (för fred) långt borta. Vi har avskaffat värnplikten och i stället tagit ledningen över en global stridsstyrka som ska kunna slå till var som helst i världen.

Kanske är allt detta i sin ordning. Världen ser annorlunda ut nu. Första och andra världskriget var resultatet av att dåtidens politiska lösningar inte hängde med i utvecklingen. Och om andra offrade sig i kriget mot Adolf Hitler, bör inte vi också lägga lite krut på att bli av med dagens fascister?

Den gamla neutralitetspolitiken från 1900-talet är utan tvekan lika föråldrad som rullbandspelare och Hylands hörna.

En mycket enkel fråga inställer sig dock. Bör inte en förändring av den här storleken diskuteras mer öppet? Om vi överger försvaret av vårt eget land för att i stället marschera över kartan med Imperiet och i patrull med andra europeiska länder – bör det inte vara ett utmärkt ämne för de politiska partierna att diskutera med sina väljare?

Kära svenska folk, hur ska vi göra nu när det fjärde världskriget blossat upp?

Och tror exempelvis svenska socialdemokrater att de kommer att slippa den debatten?

Stig-Björn Ljunggren

Vi som har startat den här bloggen har framförallt gemensamt att vi vill ha mer debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Vi är inte helt nöjda med hur lite diskussion det egentligen varit om stora förändringar som (i praktiken) avskaffande av värnplikten, svenskt militärt engagemang i Nato-sfären och en omöjlig ekvation för försvarsledningen – som ska dels klara försvaret av Sverige, dels uträtta uppgifter utomlands, men utan motsvarande budget.

Vi är kanske inte eniga om vilka lösningar som behövs, men anser att debatten om dessa frågor måste ta fart.

Försvarsfrågan är i grunden en folklig fråga.

Vi kan dock konstatera att vi verkar bli bönhörda fortare än vi trodde.

Häromdagen fanns på DN Debatt en artikel undertecknad bland annat av Thage G Petersson och Hans Alfredsson på temat ”Ta hem våra trupper från Afghanistan”. 

Och idag skriver bland annat Ulf Bjereld också på DN Debatt om den svenska säkerhetspolitiken under kalla kriget. Det nära samarbetet med västmakterna under kalla kriget ”gavs aldrig en öppen genomlysning i regeringens uttalanden eller i riksdagsdebatten” hävdar de bland annat. Och, skriver Bjereld m fl,  den ”bristfälliga informationen och rumphuggna debatten ställer frågan på sin spets: Kan säkerhetspolitik och demokrati aldrig förenas?”

Vår utgångspunkt här är att vi i varje fall ska göra ett tappert försök att belysa diskussionen och dra vårt strå till stacken för att försvarsfrågan också ska vara en folklig fråga.

Stig-Björn Ljunggren